Bitte Jernberg och jag på Bokmässan 2010
Vissa människor kan begränsa sig. De hakar inte upp sig, de gör aldrig någonting för mycket eller för lite. Jag är inte en sådan människa.
2008 gav jag ut min första bok, Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt. I den finns en dagboksanteckning från 2002:
Jag äter och jag äter.
Jag äter inte onyttigheter.
Jo, jag det gör jag.
Och lite mer.
Kola, choklad, kex, kakor, glass.
Inga pepparkakor äter jag.
Jo, en.
Nej, två.
Fyra, sex, tretton …
Och mera glass.
Det är destruktivt att äta , nej vräka i sig sådant som kroppen inte mår bra av.
Åta tröstar. Dämpar oro. Stillar tomhet.
Jag är rädd.
Många nätter delar jag säng med döden.
Jag är rädd för sjukdom i min familj.
Farliga sjukdomar, mina barn.
Trafikolyckor.
Våld.
Allra mest döden i sängen.
Somna levande, vakna död.
Inte vakna alls. Inte få vara med.
Hjärnblödning.
Jag sover med döden i sängen, många nätter.
Döden stör nattsömnen.
Jag måste inte, trots döden, äta.
Pepparkakor, sega nappar, glass en masse, kakor och kex.
Måste inte
Jag älskar vara nära kroppen.
En frisk och lycklig kropp.
Jag kan det. Självklart kan jag.
Och jag vill.
Men emellanåt glömmer jag bort.
Ibland är emellanåt, ofta.
Ibland är emellanåt, jämt.
Men jag kan, om och när jag vill.
På grund av min bristande förmåga att sätta gränser och säga stopp, även när det är mycket viktigt fattade jag beslutet att aldrig mer dricka alkohol. Min man Johan och jag tog beslutet tillsammans sommaren 1979. Det var ett av mitt livs allra viktigaste beslut.
Bokmässan 2010
Lämna ett svar