Ann i Azaleadalen
Ibland är tiden självgående. Det är inte jag och tiden. Det är tiden som drar och släpar mig efter sig. Plötsligt gick det några veckor. Bloggen slumrande, men vad gjorde jag?
Klagat, fast jag bestämt mig för att inte göra det. Över regnet, men kanske är jag förlåten, läste just att den här vintern har göteborgarna haft 83 timmar mindre sol än vanligt. Minst sol i landet. Det är inte kul.
Men nu är det kul. Nu är det vår och snart blir det dags för Azaleadalen, men inte riktigt ännu.
Men vad gör jag på dagarna? En influensa har jag klarat av, jag avslutar successivt alla mina politiska uppdrag, jag förbereder en heldag om Politikerrollen i Uddevalla och jag bäddar för två skrivarveckor i Ütrecht. Men först min sista Europarådsvecka i Strasbourg.
Skrivandet på nästa roman går framåt, en gigantisk samarbetsutmaning i jakt på både egna röster och tid eftersom vi är två som skriver. Dessutom har jag plaskat i vatten och blandat skratt och allvarliga samtal med många små människor. Grävt i mina femtio år gamla dikter har jag också gjort. Men det tar vi en annan gång. Först ska jag besöka min revisor.
Ja, det är sådant jag gör när bloggen slumrar.
I skogen
Lämna ett svar