Assistent
”Det kan ju komma fram all möjlig bråte som gör sig bäst begravd på botten.”
”Hon tänker minsann inte lägga sig ner och dö. Bara så där. Fast hjärtat slår i en takt som tycks … opassande. Eller olämplig. Som måste det arbeta dubbelt så hårt. Och som om hon av ansträngningen ska segna ner. Men man segnar inte ner när det utrymmet inte finns. Och det finns inte.”
Citaten ovan kommer från Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Det är Maj som inte tänker segna ner när inte utrymmet finns. Jag ska erkänna att jag först tänkte avstå från att läsa boken. Min reptilhjärna slår på när jag håller en 488 sidor tjock bok i handen. Den är för tjock för mig, tänker jag långsamläsare som jag är. Men jag började. Och kunde inte sluta.
Det är 30-talet. Det årtionde då tre av mina syskon föddes, åren då mina föräldrar var unga. Jag fängslades av miljöerna, alla kakorna, klass-skikten, maten de åt och alla familjehemligheterna som aldrig fick uttalas. Jag kände igen mig i mycket. Mitt i allt ihop kämpade Maj utan att falla. Ett sant kvinnoporträtt från sin tid. Snart ska jag börja med del 2.
Det var just allt ätande, bakande och receptpratande (smör och grädde var lyx) som förde mina tankar till min hushållsassistent från tidigt 70-tal. Nu förvarar jag den på ett golv för att slippa lyfta den från höga hyllan när jag ska baka. Förr stod den framme jämt. Tänk! Tänk om jag skulle lägga på rad allt som passerat min assistent. Alla limpor, alla småkakor, äppelmos, köttfärs, bullar, wienerbröd, brysselkex, mammas ”skorpor möra till tusen”, klenäterna, peppanötterna, smördegarna, lussekatterna … ja ALLT i en lång ringlande rad. Undrar om det skulle räcka från Backvägen 7 i Orsa till Mora? Eller i alla fall fram till Mora Lasarett.
Lämna ett svar