Det är roligt att spara och gå tillbaka. Lägga ett pussel hur livet har blivit tills nu. Vad gjorde jag och hur tänkte jag för femtio år sedan? Här kommer en sista av de gamla dikterna jag har i skrivbordslådan, dem jag skrev i 20-årsåldern.
Varje afton, när den långa dagen tagit slut,
rusar alla mina tankar
bort från mej —
till dej.
Jag ler, och ser dej le
och det växer blommor i min själ
och i mitt ansikte är sol
som du, med skämt
och mycket värme sa.
Så minns jag plötsligt, hur oändligt långt
det är från mej —
till dej.
Så ändlöst långt.
Då dödar i min längtan
mina tankar
alla dom,
som får tala, le och vara
med dej —
där du är.
Skamligt slår jag kring mej
tills dina lugna händer når mej
dina varma ögon ser jag
och jag somnar
och sover emot nästa långa dag.
Lämna ett svar