Korta minnet och långa

Bladtäcke

Bladtäcke

Minns er. Från sjukhusen minns jag er allihop.

Hon med uppsprättad mage.
Han som skulle få ett järnrör ner genom strupen.
Hon som hade ett öga.
Han som aldrig mer skulle kunna gå.
Han som skyddade mig.
Han, babyn med fiskfjäll över hela kroppen.

Jag minns er allihop, hela tiden.

Kvinnan med uppsprättad mage hade en kronisk tarmsjukdom, ingenting ville läka. Hon hade fem små barn därhemma.

Pojken som skulle bronkoskoperas var bara tolv. Ljudet från strupen när det rostfria röret kördes ner i hasen var outhärdligt.

Kvinnan med ögat, det var bara ett djupt hål. Det hade suttit en tumör där, man visste inget bättre än att ta bort alltihop.

Han som var förlamad från midjan hade voltat med bilen. Nitton år, frågade otåligt om det skulle dröja många timmar innan han kunde röra tårna. Jag var strängt tillsagd: röj inte att han aldrig någonsin kan röra dem igen.

Mannen som skyddade mig var ett huvud högre än alla andra. Log mot mig, följde mig mot den låsta avdelningens dörr. Ville skydda mig, sa han, för de andra idioterna.

Så kommer vi till babyn. Föräldrarna hade slutat besöka honom, ingen ville ta i honom. Fyra månader, fast i sitt eget pansar. Han bara låg där.

Alla minns jag, allt.
Väggarna också, grå omväxlande grågröna. Kalla.
Lukten. Luften. Desinfektionen.
Slitet sjukhusporslin.
Sextiotal och sjuttiotal, jag minns allt.

Just nu minns jag också att vi åt en alldeles förfärligt god middag.
Nyss.
Men vad var det vi åt?
Vad heter det nu igen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *