Månatligt arkiv: september 2011

Hål i huvudet och hål i hjärtat – alldeles särskilt i hjärtat! ”Jag tycker det system vi har är väl riggat” säger migrationsminister Tobias Billström (moderat). Det han menar är, att Sveriges sätt att förhålla sig till barn som söker asyl, fungerar väl. Vi har ”ett system” som innebär att en liten flicka och en liten pojke, 2 och 4 år, sattes på ett plan tillsammans med sina föräldrar. Planet gick till Azerbajdzjan och därmed är utvisningen av familjen fullföljd.

I det här fallet var det så, att barnen var födda i Sverige, mamman var sjuk och barnen var tvångsomhädertagna. Den senaste tiden har de bott i en fosterfamilj efter att föräldrarna misshandlat barnen – så mycket att en tvångsomhändertagning ansetts nödvändig för att skydda de två små. Eftersom familjen och särskilt barnen befann sig i en så otrygg situation, fanns det också läkare, polis och vakter på planet ner till Azerbajdzjan. Det låter ju bra! Men när planet landat och familjen är ”hemma” igen tog Sveriges ansvar slut. Polis, läkare och vakter kunde åka hem och barnen lämnas ensamma med sina föräldrar. Föräldrar som i sin pressade situation är beredda att misshandla dem svårt.

Så blev resultatet den här gången av det system, som ansvarig minister (moderat) tycker är väl riggat. Så går det när intellektet styr fullt ut, och känslan och intuitionen lämnas helt utanför. För vilken inkännande, klok människa som helst begriper väl att man gör inte så mot små barn? Man gör inte så i ett land som till exempel Sverige som skrivit under FN:s barnkonvention som innebär, att länder runt om i världen lovat barnen att fatta beslut som ser till barnens bästa. Jag förstår att detta kan vara en svår fråga att lösa rent jurididskt. Det handlar om vilken lag som är överordnad alla andra lagar. Det är svårt, men man kan lösa det om man vill! Vill man gömma sitt hjärta bakom lagar och paragrafer så är det förmodligen juridiskt oantastligt. Men om man plockar fram sin empati och sin magkänsla, så kan man förhålla sig så att FN:s barnkonvention – den som kom till för att skydda barnen – får vara den allra viktigaste ledstjärnan.

Det är därför jag säger: Hål i huvudet och ett jättestort hål i hjärtat, herr minister! Mina uppgifter om fallet har jag hämtat från GP. Om något skulle vara fel eller överdrivet, så är det ändå så, att hälften vore hemskt nog.

Den här boken läser jag just nu

Jag har läst dem i snabb följd, Tusen skärvor tillit, Sånt man bara säger, Ur vulkanens mun och nu Anna och Mats bor inte här längre. Det är sådana där böcker som jag bara inte kan släppa. Även om upplevelsen inte alltid berör djupt på ett konstnärligt sätt som inte går att förklara, så måste jag bara se hur det slutar. Det vimlar av realistiska vardagsbilder, målande beskrivna och med en dialog som flyter utan hinder.

Men jag känner på mig (när jag läser recensioner) att det inte är riktigt ”fint” att gilla Helena von Zweigberks böcker för mycket. Som en slags deckaregenre, men där morden är utbytta mot vardagsrelationer. Det tycker jag är mycket mer spännande, mer igenkänningsbart och många gånger dessutom lärorikt.

Nu vill jag återge en liten scen som jag skrattade gott åt idag, även om temat är allvarligt. Scenen beskriver hur en av huvudpersonerna, Mats är ute och promenerar med sin mamma. Mamman är upprörd över att sonen ska skiljas och att hennes barnbarn ska behöva bo på två ställen i fortsättningen.

”Mamman vänder sig ilsket om och är röd i ansiktet av kyla och upprördhet. Den gröna mössan har kanat ner en bit till och är nästan nere vid ögonen. Hennes hand åker upp, Mats känner igen gesten. Det varnande pekfingret gör entré, det vet Mats trots att den folkloristiskt stickade tumvanten döljer handen.
Det är aldrig ens fel om två träter!” fräser hans mamma.
Vad är det för skitsnack! Vilken broderad kudde har du läst det på?
Det är inget fel på broderade kuddar! Många sanningar har gått att läsa på sådana! Du ska inte se ner på det som kvinnor skapat genom mödosamt arbete och inte är sådant som man skriver på Facebook eller vad det heter!”

Höstblommor

Idag letar jag i mina dagböcker (det har hunnit bli flera tjocka a4-pärmar). Nu hittar jag en anteckning från september 2002. Vi hade just tagit ett stort livsbeslut – hastigt bestämde vi oss. Vi skulle sälja vårt hus som varit vårt hem under 33 år och flytta till lägenhet. Jag såg stora möjligheter i det, men jag sörjde samtidigt att en lång fas i livet skulle få sin slutpunkt, för att en ny skulle kunna ta vid. Jag gick till dagboken och skrev:

”För någon vecka sedan levde jag glad i mina planer. Tidningar och grus skulle göra att min äng äntligen skulle bli en riktig äng. Jag grävde upp en ny rabatt för gammaldags växter. Löjtnanshjärta och stormklocka, lysemaccia, johannisört. Det ska bryta ut små krokusar under tallarna i år. Hade jag tänkt. Och jordgubbsplantorna ska bort. Pioner i ett av landen. Och badkaret blev fel i år. Mer enhetligt blir det nästa år. Kanske bara blått och gult. Och plattorna! Nog skulle jag väl kunna spara till en ny stenbeläggning under markisen? Utan sand och myror. Och då kunde de lägga om de andra plattställena också, den vid garaget och den vid köksfönstret …

Så tänkte jag i förra veckan. Nu tänker jag inte så. Några krokuslökar, kanske. Inget mer. För nu vill jag inte gräva mer (tror jag). Nu vill jag inte rensa mer (tror jag). Nu orkar jag inte mer. Nu planerar jag för en jättestor, men ändå djävligt liten, balkong. Gräs under fötterna är skönt, men jag måste inte äga det. Kanske kan jag plocka vinbär och äpplen hos vänner. Jag får säkert räfsa hos dem också.

Men vad kan jag göra, då? Jag blir friare. Jag kan gå och träna min kropp. Jag kan sitta på balkongen. Jag får tid – tid till att skriva.

Jag vill, jag vill, jag vill lämna ansvar, tungt arbete och kostnader. Jag vill. Tror jag. Men mitt hjärta gråter. Det är bra att hjärtat gråter nu, och inte sedan.”

Nu har det gått nio år. Det var ett bra beslut vi fattade. Men vi såg inte då, att det skulle komma flera stora  förändringar i vårt liv, men att vi tog dem stegvis. Efter att ha lämnat vårt hus och flyttat in i lägenhet, vågade vi fem-sex år senare flytta från land till stad och till en bostad som är hälften så stor som den vi hade.

Det är svåra beslut att fatta och förutsättningarna ser olika ut. Men J och jag är glada att vi gjorde det. Vi är glada för att vi fick rensa i våra liv tillsammans och starta ett nytt, medan vi fortfarande är två. För när man rensar i lådor och minnen har man samtidigt chans att rensa i vardagens mentala rutiner och fastnade mönster. Och det är kul!

En bild som inte har ett dugg med övriga inlägget att göra.

”Folk har inget trafikvett, de kör precis hur som  helst!” Det hörde jag ofta, när jag bodde i Orsa. I Orsa fanns inget trafikvett – men det är faktiskt ungefär likadant i Göteborg. I den vänliga och positiva göteborgsandan springer folk lite hur som heslt över gatorna. När spårvagnen kommer finns inga lagar. Benen på ryggen, är vad som gäller och ofta, ofta är föraren snäll och väntar tills man kommit fram. Så det gäller att forcera cykelbanor och rödljus som om de inte fanns. Men under den glada och fria ytan bubblar ofta starka känslor.

Själv blir jag ofta rädd, livrädd. Det händer när något oväntat schwischar förbi från ingenstans. Rädd blir jag dels för att det faktiskt uppstår ganska många olyckshändelser, särskilt kring bussar och spårvagnar, dels för att jag har en sådan våldsam ”kroppsfantasi” och har så lätt att se min egen kropp ligga halvt krossad på gatan. Men den som just höll på att köra på mig, ser alltid arg ut. Arg och ilsken över att jag råkade finnas just där, just då.  Ibland känner jag mig lite stukad efteråt. Rädd och utblängd. Men det går över. Nästa gång ser jag mig ändå bättre för i fullständig övertygelse om, att min rädsla inte får begränsa mitt liv.

Häromdagen bad någon K-G Hammar att skriva en dikt om orden (på Bokmässan). Han fick några timmar på sig. Jag minns förstås inte hela dikten, men jag minns en tankekedja han hade, som jag gillade.

En tanke formar orden – som skrivs ner – som säljs – för att läsas – och bilda nya tankar …

Det är väl så det är? Orden flyger från människa till människa, hjälper oss att forma tankar kring det vi ser, det vi har och det vi drömmer om. Orden hjälper oss att nå varandra och tillsammans skapar vi nyttigheter, kärlek och roligheter medan vi lever vår lilla stund på jorden. Det är i alla fall så jag helst skulle vilja att det var.

Bokmässa i Göteborg

Just nu pågår bokmässan i Göteborg. Stan kryllar av ord- och bokälskare, minst lika entusiastiska som de som är lyckligast under fotbolls-VM eller varför inte OS. En del människor älskar helt enkelt de här dagarna.

Jag tycker också om dem. Mässan pågår i fyra dagar. Jag är inte där hela tiden, men det handlar inte heller om ett besök på två timmar. Nej, i torsdags var jag på mässan från morgon till kväll och planen är att göra detsamma imorgon, mässans sista dag. Men vad är det då som är så roligt? Det funderar jag en hel del på. Några skäl kan jag formulera, sedan finns det andra som är mer svårgripbara.

Mässan är gigantiskt stor, många är där och böckerna oräkneliga – nya och gamla böcker – böcker för barn och vuxna – storsäljare och sparsmakade – professionella och amatöriella. Alla får plats. Det gillar jag. Hela tiden pågår minisamtal att lyssna på i vimlet. I torsdags stannade jag vid intervjun med Elin Grelsson som debuterat med romanen Du hasar av trygghet. Lite senare lyssnade jag på Stefan Einhorn och hans nya bok Änglarnas svar. En längre stund fastnade jag hos Hemslöjden och förlorade mig i stickning av vantar, mössor, halsdukar och snibbar. Dessutom träffade jag så många människor som ledde till givande samtal och varma kramar. Det var vänner och bekanta från Orsa och övriga Dalarna och det var nya konst- kultur och politikervänner som jag fått sedan jag flyttade till Göteborg.

Efter en bokmässedag känner jag mig rik.  Bokmässan ger mig så mycket INSPIRATION, LIVSGLÄDJE och väcker PASSIONEN för tankar och ord till liv!

2009 sålde jag min då nyutgivna bok Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt, på bokmässan i Göteborg.

Klosterträdgård

Vi smög in lite från baksidan och när vi kom in på själva klosterområdet fylldes jag av ett euforisk lyckorus. Det var så vackert! Med de gamla korsvirkeshusen och planteringarna omkring öppnade sig Ystads kloster som en liten rogivande oas mitt i stan.

Så ska du leva! Bestänk Livets korthet, Dödens visshet och Evighetens längd! Den uppmaningen fick vi, när vi klev in i klostermuséet.

Klostret i Ystad

Väl inne i muséet fick jag lära mig mycket – konfronteras med sådant som jag aldrig någonsin tidigare tänkt på. Till exempel hur det gick till, när universitetssjukhuset i Lund skaffade sig sitt studiematerial på 1800-talet, när de skulle lära sig mer om människokroppen, dess hälsa och brister.

Vet inte om ni ser texten? De som dog på sjukhus och fängelser och som inte hade anhöriga som gjorde anspråk på kroppen, lämnades in till Anatomen för dissektion. ”En del kroppar koktes så att mjukdelrna kunde avlägsnas och monteras på ställningar.” Usch, usch! (Min kommentar).  Muséet fortsätter att berätta:
”Idag kan vi tycka att det låter makabert. Men på den tiden ansågs självspillingar, som de kallades, som något skamfullt. Fram till mitten av 1800-talet fick inte självspillingar och mördare begravas i vigd jord. Därför var det säkerligen med viss lättnad de anhöriga accepterade att kroppen användes till forskningsändamål.”

Som sagt, det där hade jag inte tänkt på tidigare. Har du tänkt på att tala om för Donationsregistret vad du har för önskemål angående din egen kropp, när du inte lever längre? Gör det! Det underlättar för dina anhöriga och för transplantationsvården och forskning.

Färskpressad juice i Pompeiji

För 32 år sedan på sommaren slutade jag och min man J. att dricka alkohol. Impulsen kom hastigt, men vi nappade genast på idén. Vi hade varit på en veckas semester och var slitna, så vi åkte hem och gjorde världens största, bästa, härliga drink och sedan dess har vi inte druckit en droppe. (Förutom när en ”kompis” lurade i mig en klunk.)

Det var ett bra beslut, för vi drack för mycket. Vi drack drinkar som blev större och större. Ni skulle se vår ”spritkällare” och vi drack rött vin och vitt vin. Fredag, lördag, söndag och ibland onsdag eller någon annan dag – det hände ofta något som skulle firas eller något annat som krävde tröst.

”Det är det bästa jag har gjort” sa Benny Andersson hos Skavlan om sitt eget beslut att ”vara vit”. Det tycker jag också för jag vet långt inom mig, att hade jag inte slutat hade jag blivit alkoholist. Jag kände att spriten ”gjorde något med mig”, något som inte kändes hälsosamt och jag har alkoholism i mina gener. I så fall hade jag missat oändligt mycket i livet. Jag hade missat att vakna pigg på morgonen, många kärleksfulla småbarnsår, många nära relationer för att nämna något. Jag hade inte heller fått vara med om detta:

Politik i Orsa

eller detta:

Politik i Europa

Ibland får jag frågan om jag inte kan längta efter alkohol. Jovisst, kan jag det. Jag kan längta efter vår ljusgröna försommarsnaps. Den som vi gjorde själva av späda vinbärsblad. Den var så vacker och vi åt sill och drack Elefantöl från Danmark … Eller ett glas vitt till förrätten och rött till huvudrätten …  Men allra mest längtar jag nog i den sociala sitauationen, just när festen ska börja. När allt är lite stelt, det är svårt att hitta orden och alla samlas med glada leenden kring kvällens första drink. Då känns det tomt. Alldeles särskilt tomt är det om alternativet är kranvatten i ett duralexglas. Men den känslan går över väldigt fort och jag har en fördel i att veta hur man är när man är spik nykter och hur man blir när man tagit ett glas eller två. Jag spelar faktiskt med rätt bra. Och mycket snart har fetsen nått ett stadium då det är underbart att vara ren i huvudet.

Dessutom finns det oändligt många anda läckra drycker!

Alkoholfri öl

Cappucino

”…Jag arbetar mellan kvart i sju på morgonen och kvart i fyra på eftermiddagen. Min matlåda består av gårdagens rester. Klockan fyra till sju på kvällen har jag ett extra arbete i en specialbutik. Jag äter igen när jag är hemma halvåtta, åtta. Jag är alltid trött. Jag går och lägger mig vid tio på kvällen. Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. Jag orkar knappt ens vara förbannad. Jag är fattig. Och när jag ska försöka skriva om det så tar det direkt slut – ”Är det inte förmätet?” och ”Tro inte att du är ensam om att ha det svårt!” Och nej, jag vet – jag är inte ensam. Jag undrar bara var alla ni andra är. Jag undrar bara varför det är så tyst. Jag sänder ut detta som ett nödbloss i natten, en raket av stjärnor och färgade ljus mot den svärtade himlen för att säga att jag är här, att ni kan komma nu, att vi kan samla oss.”

Detta är ett citat ur yarden av Kristian Lundberg. Boken berör mig. Den sätter fart på alla de där känslorna inom mig, som närs av frågan: Varför måste det vara så? Varför måste det vara så i Sverige? Nej, det är inte så att jag blåögt fortfarande tror att Sverige är den bästa av världar. (En gång för längesedan, trodde jag det.) Men ändå? Sverige är ett förhållandevist rikt land. Varför använder vi inte alla våra resurser på ett smartare sätt? Varför ska det behöva finnas en massa människor i Sverige, som känner sig så fattiga och trötta att de bara orkar släpa sig igenom dag efter dag och har tappat bort orken att vara förbannade?  Om detta handlar yarden.

Duschutsikt

Du finns med mig, för du finns i mina minnen. Jag står i duschen och låter varmt vatten strila över min motsträviga kropp, en kropp som måste väckas varsamt för att kunna känna morgonens glädje. Jag tittar genom duschväggen och rakt ut genom fönstret. Där står Skansen Kronan, vacker, trygg och beständig med sin raka siluett mot en morgonhimmel som rymmer solstänkta moln och åskgrå himmel och en klar gräns dem emellan. Jag har dragit undan aluminiumstället för tvålar och balsam från ”Frejs bad, VVS & kakel”. Bara för att kunna se så bra som möjligt.

Varje gång jag duschar ser jag Skansen Kronan och tänker på dig, pappa. Det var femtio år sedan. Du hade flyttat från en lång sanatorietid på det småländska höglandet till Göteborg. Du var lika gammal som jag är nu. Jag gissar att du försköt din längtan tillbaka till skogarna och sjöarna, när du stod i vår nya lägenhet på Föreningsgatan i Göteborg och sa: ”Titta, se så vacker hon är, Skansen Kronan.”

Sedan dess har vi vistas långt bort från varandra och jag har fyllt ett halvt sekel med liv. Nu står jag på andra sidan Skansen Kronan, bara några kvarter bort och låter det heta vattnet väcka mig till liv. Jag tänker på dig, du finns alltid kvar i mina minnen. Jag vet att femtio år efter att jag är död, kommer någon annan stå och titta på Skansen Kronan från något annat håll. Skansen Kronan består.

Badrummet ska ha fönster! Det var ett av de två enda krav vi hade på det hus som vi köpte, nygifta och yra. Fönster som ger rymd och frisk luft i badrummet ger mig en alldeles särskild frihetskänsla.