Klosterträdgård
Vi smög in lite från baksidan och när vi kom in på själva klosterområdet fylldes jag av ett euforisk lyckorus. Det var så vackert! Med de gamla korsvirkeshusen och planteringarna omkring öppnade sig Ystads kloster som en liten rogivande oas mitt i stan.
Så ska du leva! Bestänk Livets korthet, Dödens visshet och Evighetens längd! Den uppmaningen fick vi, när vi klev in i klostermuséet.
Klostret i Ystad
Väl inne i muséet fick jag lära mig mycket – konfronteras med sådant som jag aldrig någonsin tidigare tänkt på. Till exempel hur det gick till, när universitetssjukhuset i Lund skaffade sig sitt studiematerial på 1800-talet, när de skulle lära sig mer om människokroppen, dess hälsa och brister.
Vet inte om ni ser texten? De som dog på sjukhus och fängelser och som inte hade anhöriga som gjorde anspråk på kroppen, lämnades in till Anatomen för dissektion. ”En del kroppar koktes så att mjukdelrna kunde avlägsnas och monteras på ställningar.” Usch, usch! (Min kommentar). Muséet fortsätter att berätta:
”Idag kan vi tycka att det låter makabert. Men på den tiden ansågs självspillingar, som de kallades, som något skamfullt. Fram till mitten av 1800-talet fick inte självspillingar och mördare begravas i vigd jord. Därför var det säkerligen med viss lättnad de anhöriga accepterade att kroppen användes till forskningsändamål.”
Som sagt, det där hade jag inte tänkt på tidigare. Har du tänkt på att tala om för Donationsregistret vad du har för önskemål angående din egen kropp, när du inte lever längre? Gör det! Det underlättar för dina anhöriga och för transplantationsvården och forskning.
Lämna ett svar