Anna och Mats bor inte här längre

Den här boken läser jag just nu

Jag har läst dem i snabb följd, Tusen skärvor tillit, Sånt man bara säger, Ur vulkanens mun och nu Anna och Mats bor inte här längre. Det är sådana där böcker som jag bara inte kan släppa. Även om upplevelsen inte alltid berör djupt på ett konstnärligt sätt som inte går att förklara, så måste jag bara se hur det slutar. Det vimlar av realistiska vardagsbilder, målande beskrivna och med en dialog som flyter utan hinder.

Men jag känner på mig (när jag läser recensioner) att det inte är riktigt ”fint” att gilla Helena von Zweigberks böcker för mycket. Som en slags deckaregenre, men där morden är utbytta mot vardagsrelationer. Det tycker jag är mycket mer spännande, mer igenkänningsbart och många gånger dessutom lärorikt.

Nu vill jag återge en liten scen som jag skrattade gott åt idag, även om temat är allvarligt. Scenen beskriver hur en av huvudpersonerna, Mats är ute och promenerar med sin mamma. Mamman är upprörd över att sonen ska skiljas och att hennes barnbarn ska behöva bo på två ställen i fortsättningen.

”Mamman vänder sig ilsket om och är röd i ansiktet av kyla och upprördhet. Den gröna mössan har kanat ner en bit till och är nästan nere vid ögonen. Hennes hand åker upp, Mats känner igen gesten. Det varnande pekfingret gör entré, det vet Mats trots att den folkloristiskt stickade tumvanten döljer handen.
Det är aldrig ens fel om två träter!” fräser hans mamma.
Vad är det för skitsnack! Vilken broderad kudde har du läst det på?
Det är inget fel på broderade kuddar! Många sanningar har gått att läsa på sådana! Du ska inte se ner på det som kvinnor skapat genom mödosamt arbete och inte är sådant som man skriver på Facebook eller vad det heter!”