Ny fas i livet – nya möjligheter

Höstblommor

Idag letar jag i mina dagböcker (det har hunnit bli flera tjocka a4-pärmar). Nu hittar jag en anteckning från september 2002. Vi hade just tagit ett stort livsbeslut – hastigt bestämde vi oss. Vi skulle sälja vårt hus som varit vårt hem under 33 år och flytta till lägenhet. Jag såg stora möjligheter i det, men jag sörjde samtidigt att en lång fas i livet skulle få sin slutpunkt, för att en ny skulle kunna ta vid. Jag gick till dagboken och skrev:

”För någon vecka sedan levde jag glad i mina planer. Tidningar och grus skulle göra att min äng äntligen skulle bli en riktig äng. Jag grävde upp en ny rabatt för gammaldags växter. Löjtnanshjärta och stormklocka, lysemaccia, johannisört. Det ska bryta ut små krokusar under tallarna i år. Hade jag tänkt. Och jordgubbsplantorna ska bort. Pioner i ett av landen. Och badkaret blev fel i år. Mer enhetligt blir det nästa år. Kanske bara blått och gult. Och plattorna! Nog skulle jag väl kunna spara till en ny stenbeläggning under markisen? Utan sand och myror. Och då kunde de lägga om de andra plattställena också, den vid garaget och den vid köksfönstret …

Så tänkte jag i förra veckan. Nu tänker jag inte så. Några krokuslökar, kanske. Inget mer. För nu vill jag inte gräva mer (tror jag). Nu vill jag inte rensa mer (tror jag). Nu orkar jag inte mer. Nu planerar jag för en jättestor, men ändå djävligt liten, balkong. Gräs under fötterna är skönt, men jag måste inte äga det. Kanske kan jag plocka vinbär och äpplen hos vänner. Jag får säkert räfsa hos dem också.

Men vad kan jag göra, då? Jag blir friare. Jag kan gå och träna min kropp. Jag kan sitta på balkongen. Jag får tid – tid till att skriva.

Jag vill, jag vill, jag vill lämna ansvar, tungt arbete och kostnader. Jag vill. Tror jag. Men mitt hjärta gråter. Det är bra att hjärtat gråter nu, och inte sedan.”

Nu har det gått nio år. Det var ett bra beslut vi fattade. Men vi såg inte då, att det skulle komma flera stora  förändringar i vårt liv, men att vi tog dem stegvis. Efter att ha lämnat vårt hus och flyttat in i lägenhet, vågade vi fem-sex år senare flytta från land till stad och till en bostad som är hälften så stor som den vi hade.

Det är svåra beslut att fatta och förutsättningarna ser olika ut. Men J och jag är glada att vi gjorde det. Vi är glada för att vi fick rensa i våra liv tillsammans och starta ett nytt, medan vi fortfarande är två. För när man rensar i lådor och minnen har man samtidigt chans att rensa i vardagens mentala rutiner och fastnade mönster. Och det är kul!