Månatligt arkiv: juni 2011

Inledningen är viktig och sedan slutet, fick jag lära mig i skolan. Vi fick plocka fram August Strindbergs Hemsöborna. Tillsammans med hela klassen och läraren slogs det fast att inledningen var suverän. Jag har inte läst den sedan dess och det är rätt länge sedan nu. Men jag tror den började ungefär så här: Han kom  som en stormvind med ett höganäskrus om halsen … Den entrén glömmer man inte så lätt!

Igår köpte jag tre stycken ”att-ha-med-på-resan-pocketböcker”. Alla tre hade inledande ord som lockade mig att läsa vidare:

En sen och kylig höstnatt. Luften sved mot ansiktet. Det föll hagel som glaskulor. Jag stod på torget och såg iskornen studsa över gatan, såg dem rulla ner i åkerjord och i rabatter som inte rensats på månader. Ur ”Två hus vid slutet av en väg” av Conny Palmkvist.

”Anders, kan du höra mig?”
Den främmande rösten var vänlig och varm men kom från en plats utan räckhåll. Han borde väl svara, men innan tanken var färdigtänkt gled han tillbaka in i dvalan. Ur ”En sannolik historia” av Karin Alvtegen.

Jag visas in i ett litet dystert rum och blir ombedd att sätta mig där och vänta. Sex tomma bruna plaststolar står vända mot varandra på den slitna plastmattan. I ett hörn står en konstgjord krukväxt med glansiga blad täckta av damm. Jag gör som jag blivit tillsagd. Ur ”Bumerang” av Tatiana de Rosnay.

När jag tänker på vad jag tänkte på för femton år sedan – och hur jag tänkte – blir jag både nedslagen och förhoppningfull precis samtidigt. Å ena sidan är det skönt att märka att hela livet är en rad av händelser och associationer som håller ihop i en enda lång kedja, en kedja där  jag hela tiden lär mig nya saker. Å andra sidan är det nedslående att ”jag inte kommit längre” i min tanke, ingen tanke är så ny och fräsch som den först kan tyckas vara.

För fjorton år sedan läste jag en bok som jag tyckte gav mig nya ögon och kloka eftertankar. Boken heter SYNKRONICITET – ATT FÅNGA LIVETS SAMMNTRÄFFANDEN av Joseph Jaworski. Här kommer ett citat bland många, som jag fastnade för:

Kanske har våra institutioner och vårt ledarskap sin grund i ett sätt att tänka på världen som håller på att bli allmer föråldrat och som i allt högre grad motverkar sitt eget syfte. Kanske är det därför de faller sammans.

Ja, nog kan vi lugnt säga att det hänt en hel del inom våra instutioner under de senaste femton åren … Mycket har blivit annorlunda, en del har blivit bättre (t.ex. de statliga apotekens fantastiska förmåga att hålla reda på mina och alla andras recept) och mycket har blivit sämre (t.ex. den bristande helhetssynen inom vården, som utvecklats så mycket både tekniskt och och kunskapsmässigt, men där helhetssynen på människan tappades bort på vägen).

Och medan jag sitter och funderar på våra instutioners utveckling pågår midsommardagen, som den alltid gör år efter år.

Nu ska ni få några bilder av mig. Inte för att det är de vackraste bilder som finns av midsommarmat, utan för att de väcker känslor hos mig, varma och forsande, bara för att det var just den här maten vi åt den allra sista midsommarhelgen i Orsa. Nu är det redan flera år sedan.

Och en annan gång när himlen var knallblå och det var sommar överallt, såg det ut så här.

Till sist hoppas jag det blir en bra midsommar för dig, hur den än ser ut!

Då och då tar jag en liten, sliten, häftad bok i min hand och säger: Javisst, ja, hon skriver ju sådant som jag tycker om. Poesi är är ofta svårt att förstå, tycker jag. Men den här poeten skriver på ett enkelt sätt – ord som har direktingång till mitt hjärta. Jag läser hennes dikter, undrar vem hon var och glömmer bort henne till nästa gång.

De största och starkaste makter jag vet
är skräck och kärlek och ensamhet.

Boken gavs ut 1944, heter ORGELPUNKT och kvinnan som skriver Anna Greta Wide. Dagens dikt kallar hon DE STARKASTE.

Du lindar av olvon
en midsommarkrans
och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans,
som högt över tallen står.
I natt skall du dansa vid Svartrama tjärn
i långdans, i språngdans på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans,
där Ull-Stina, Kull-Lina går.

Nu tager du månen från Blåbergets kam
att ge dig en glorias sken.
Och ynglet som avlas i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben.
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor,
där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor.
I natt skall du somna vid Svartrama damm
där natten och mossan är len.
Rune Lindström

Man skulle kanske tro att detta är en liten ansamling av små saker, vilka som helst, men så är det inte. Inte för mig!

Nostalgi

Det är en hylla på vår balkong och den rymmer minnen i myriader …
Fågeln i mitten kallar lilla C. för ”kycklingen”, men jag håller på att det är en blåmes. En mes, som satt hemma hos svärföräldrarna, när de levde för ganska längesedan. Mesen minner mig om våra fyra föräldrar som alla levde och mådde bra, men plötsligt lämnade oss en efter en.

Bakom kurar en rund, större fågeln. Den fick jag jag i min hand i samband med att Dalhalla framfört sin egen produktion av underbara Trollflöjten. Den fågeln har blivit en symbol för mig för alla fantastiska upplevelser jag haft genom åren, kopplat till Dalarna och  mitt poiltiska engagemang i kulturen.

Längst till vänster vilar en platt sten med askavd färg på. En gång var färgen ett fint litet hus, men regn, blåst och årens springande förlopp har gjort sitt. Någon av barnen målade den en gång; det känns som det var nyss.

”Ägget” till höger är ännu inte skavt någon enda stans. Det är nytt, jag fick det i våras. Då avslutade jag ett par av mina uppdrag i Svergies Kommuner och Landsting, SKL. Ett av dem har inneburit en resa per månad till det vackra huset på Hornsgatan i Stockholm, huset med glastaket och alla de gröna växterna hängande utefter väggarna i den vackra välkomsthallen. Huset äger rymd, och när jag klivit in har jag alltid känt en lycka över att det är fyllt av kunskap och erfarenhet, som jag fått möjlighet att båda ta del av och bidraga till. Ägget är inte det vackraste ägg jag vet, men det ger mig positiva vibbar.

Bakom stenar från Gotland och Dalarna, längst bak till vänster övervakar en grön gräshoppa från Orsa min nostalgihöna. Konsthatverkaren Anja Sundberg har gjort den och den läckra, långbenta vännen som följt oss, tillsammans med en rödryggad kompis, blir minnet av fyrtio slitsamma, glädjefyllda år i Orsa.

Många av mina inlägg innehåller en bild eller flera. Ofta har bilden med texten att göra, men inte alltid. Ibland har bilden ingenting alls med orden att göra. Men jag vill bjuda på den ändå, för att sätta en stämning, för att dela med mig av något som jag tyckte om/eller inte tyckt om, eller kanske var det bara, bara för att …

En reflekterande, glad, humoristisk, harmonisk, rolig, tänkande, underbar liten person på väg till dagis med sin mamma.

Nu till något annat.
Först ett citat ur Den tredje åldern av Patricia Tudor-Sandahl.”Då jag fick läsa vad Jung på gamla dagar skrev till en ambitiös och mycket upptagen fotograf kände jag att orden riktades även till mig: Allteftersom man blir äldre måste man försöka att inte arbeta ihjäl sigi onödan. I alla fall är det så med mig … Jag kan nästan inte hålla farten och måste se upp så aatt de kreativa krafterna inte jagar mig runt i universum i galopp. Jag måste … med stor nit och uppmärksamhet lirka lugnande med mig själv för att inte göra för mycket.”

Författaren till Den tredje åldern tycker, att det känns som att Jung talar till henne. Det tycker jag också. Han talar till mig också. Faktiskt tror jag att många känner sig tilltalade. Det hade varit bra, om jag hade känt mig tilltalad av detta råd redan när jag var femtio år, eller kanske till och med fyrtio. Men då hade jag inte tid att tänka på sådant … jag hade ju så mycket annat viktigt att göra.

Vår tid är stresskapande. Ju yngre man är, när man hittar balansen i livet mellan arbete, vila, motion, mat, vara nära dem man tycker om och stimulans för hjärna och hjärta, desto bättre är det.

Dessutom tror jag att det är otroligt bra att hela livet träna sin balans, rent fysiskt. För om kroppen kan balansera, blir det lättare för själen att också göra det.

På DN Debatt skriver idag fyra allianspartiföreträdare en debattartikel. I artikeln står, citat: ”Med få undantag vinner Alliansen voteringarna i riksdagen. Och det är endast när Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstar tillsammans som regeringen förlorar.”

Om skribenterna hade velat skulle de lika gärna kunna ha skrivit: Med få undantag vinner Alliansen tillsammans med Sverigedemokraterna voteringarna i riksdagen. Men så vill de naturligtvis inte skriva, för de vill inte på något sätt förknippas med Sverigedemokraternas politik. Däremot är de, särskilt moderaterna, ofta måna om att betona att ett nederlag i riksdagen beror på att socialdemokraterna fått stöd av sverigedemokraterna.

Jag tycker det är ovärdigt ett gott politiskt klimat. Alla vet att varken alliansen eller de röd-gröna tycker om, att sverigedemokaterna är vågmästare i riksdagen. Inget av de politiska blocken vill förknippas med deras politik. Ändå försöker moderaterna ofta i media ge bilden av, att socialdemokraterna hämtar stöd hos detta lilla vågmästarparti. Det är ett fult trick, som tar uppmärksamheten från skiljelinjerna mellan moderat och socialdemokratisk politik.

Ibland flyter allting ihop, så att konturerna är svåra att se och känna. Det kan kännas rörigt, eller alldeles stilla, helt och mycket skönt.

Bilden tog jag vid Orsasjön i augusti 2008.

Jag drömmer mig bakåt i tiden, till en sommar för åtta år sedan. Särskilt mycket minns jag blommorna, ängarna och den höga sommarhimlen det året.

Men jag minns något mer. Stressen, arbetslusten och känslan av att aldrig räcka till, allt i en salig blandning. Jag stod på toppen av mitt intensiva politiska liv, och jag kämpade så hårt för att hålla balansen. Fortfarande trodde jag att jag hörde till dem, som orkar HUR MYCKET SOM HELST och jag ville inte, ville inte, ville inte falla ihop i en liten uttröttad hög. Trodde jag visste att jag är så stark … Hittade i en pärm en anteckning jag skrev sommaren 2003 som handlar om Att vara.

att vara är
lupiner, överallt
lila, mörka, ljusa, vita
överallt, obeskrivligt mäktigt hållen resning
strålande

precis samtidigt som
propositioner, kompromissförslag
och paragrafer
finansiella medel, temaområden, tillväxteffekter
och kommissionens konstaterande
trängs i huvet så att det gungar

att vara är
att vakna ur nattens sömn
med torkad strupe
varken huvet eller hjärtat
tror längre

denna natten
flög hoppet bort ett tag
hoppet, tron på alltings bättre tillstånd
för alla
för en kort, olidligt smärtsam stund
är det så

återgår sedan till att leva

bland paragrafer
och lupiner