Jag drömmer mig bakåt i tiden, till en sommar för åtta år sedan. Särskilt mycket minns jag blommorna, ängarna och den höga sommarhimlen det året.
Men jag minns något mer. Stressen, arbetslusten och känslan av att aldrig räcka till, allt i en salig blandning. Jag stod på toppen av mitt intensiva politiska liv, och jag kämpade så hårt för att hålla balansen. Fortfarande trodde jag att jag hörde till dem, som orkar HUR MYCKET SOM HELST och jag ville inte, ville inte, ville inte falla ihop i en liten uttröttad hög. Trodde jag visste att jag är så stark … Hittade i en pärm en anteckning jag skrev sommaren 2003 som handlar om Att vara.
att vara är
lupiner, överallt
lila, mörka, ljusa, vita
överallt, obeskrivligt mäktigt hållen resning
strålande
precis samtidigt som
propositioner, kompromissförslag
och paragrafer
finansiella medel, temaområden, tillväxteffekter
och kommissionens konstaterande
trängs i huvet så att det gungar
att vara är
att vakna ur nattens sömn
med torkad strupe
varken huvet eller hjärtat
tror längre
denna natten
flög hoppet bort ett tag
hoppet, tron på alltings bättre tillstånd
för alla
för en kort, olidligt smärtsam stund
är det så
återgår sedan till att leva
bland paragrafer
och lupiner
Lämna ett svar