De inledande orden betyder mycket, kanske allt.

Inledningen är viktig och sedan slutet, fick jag lära mig i skolan. Vi fick plocka fram August Strindbergs Hemsöborna. Tillsammans med hela klassen och läraren slogs det fast att inledningen var suverän. Jag har inte läst den sedan dess och det är rätt länge sedan nu. Men jag tror den började ungefär så här: Han kom  som en stormvind med ett höganäskrus om halsen … Den entrén glömmer man inte så lätt!

Igår köpte jag tre stycken ”att-ha-med-på-resan-pocketböcker”. Alla tre hade inledande ord som lockade mig att läsa vidare:

En sen och kylig höstnatt. Luften sved mot ansiktet. Det föll hagel som glaskulor. Jag stod på torget och såg iskornen studsa över gatan, såg dem rulla ner i åkerjord och i rabatter som inte rensats på månader. Ur ”Två hus vid slutet av en väg” av Conny Palmkvist.

”Anders, kan du höra mig?”
Den främmande rösten var vänlig och varm men kom från en plats utan räckhåll. Han borde väl svara, men innan tanken var färdigtänkt gled han tillbaka in i dvalan.
Ur ”En sannolik historia” av Karin Alvtegen.

Jag visas in i ett litet dystert rum och blir ombedd att sätta mig där och vänta. Sex tomma bruna plaststolar står vända mot varandra på den slitna plastmattan. I ett hörn står en konstgjord krukväxt med glansiga blad täckta av damm. Jag gör som jag blivit tillsagd. Ur ”Bumerang” av Tatiana de Rosnay.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *