När jag tänker på vad jag tänkte på för femton år sedan – och hur jag tänkte – blir jag både nedslagen och förhoppningfull precis samtidigt. Å ena sidan är det skönt att märka att hela livet är en rad av händelser och associationer som håller ihop i en enda lång kedja, en kedja där jag hela tiden lär mig nya saker. Å andra sidan är det nedslående att ”jag inte kommit längre” i min tanke, ingen tanke är så ny och fräsch som den först kan tyckas vara.
För fjorton år sedan läste jag en bok som jag tyckte gav mig nya ögon och kloka eftertankar. Boken heter SYNKRONICITET – ATT FÅNGA LIVETS SAMMNTRÄFFANDEN av Joseph Jaworski. Här kommer ett citat bland många, som jag fastnade för:
Kanske har våra institutioner och vårt ledarskap sin grund i ett sätt att tänka på världen som håller på att bli allmer föråldrat och som i allt högre grad motverkar sitt eget syfte. Kanske är det därför de faller sammans.
Ja, nog kan vi lugnt säga att det hänt en hel del inom våra instutioner under de senaste femton åren … Mycket har blivit annorlunda, en del har blivit bättre (t.ex. de statliga apotekens fantastiska förmåga att hålla reda på mina och alla andras recept) och mycket har blivit sämre (t.ex. den bristande helhetssynen inom vården, som utvecklats så mycket både tekniskt och och kunskapsmässigt, men där helhetssynen på människan tappades bort på vägen).
Och medan jag sitter och funderar på våra instutioners utveckling pågår midsommardagen, som den alltid gör år efter år.
Lämna ett svar