Man skulle kanske tro att detta är en liten ansamling av små saker, vilka som helst, men så är det inte. Inte för mig!
Det är en hylla på vår balkong och den rymmer minnen i myriader …
Fågeln i mitten kallar lilla C. för ”kycklingen”, men jag håller på att det är en blåmes. En mes, som satt hemma hos svärföräldrarna, när de levde för ganska längesedan. Mesen minner mig om våra fyra föräldrar som alla levde och mådde bra, men plötsligt lämnade oss en efter en.
Bakom kurar en rund, större fågeln. Den fick jag jag i min hand i samband med att Dalhalla framfört sin egen produktion av underbara Trollflöjten. Den fågeln har blivit en symbol för mig för alla fantastiska upplevelser jag haft genom åren, kopplat till Dalarna och mitt poiltiska engagemang i kulturen.
Längst till vänster vilar en platt sten med askavd färg på. En gång var färgen ett fint litet hus, men regn, blåst och årens springande förlopp har gjort sitt. Någon av barnen målade den en gång; det känns som det var nyss.
”Ägget” till höger är ännu inte skavt någon enda stans. Det är nytt, jag fick det i våras. Då avslutade jag ett par av mina uppdrag i Svergies Kommuner och Landsting, SKL. Ett av dem har inneburit en resa per månad till det vackra huset på Hornsgatan i Stockholm, huset med glastaket och alla de gröna växterna hängande utefter väggarna i den vackra välkomsthallen. Huset äger rymd, och när jag klivit in har jag alltid känt en lycka över att det är fyllt av kunskap och erfarenhet, som jag fått möjlighet att båda ta del av och bidraga till. Ägget är inte det vackraste ägg jag vet, men det ger mig positiva vibbar.
Bakom stenar från Gotland och Dalarna, längst bak till vänster övervakar en grön gräshoppa från Orsa min nostalgihöna. Konsthatverkaren Anja Sundberg har gjort den och den läckra, långbenta vännen som följt oss, tillsammans med en rödryggad kompis, blir minnet av fyrtio slitsamma, glädjefyllda år i Orsa.
Senaste kommentarer