Månatligt arkiv: september 2010

Jag håller en liten bok från 1995 i min hand, som jag tycker mycket om. Den heter En levande och en död. Den handlar om ett jag som är i sextioårsåldern och hennes sorg när mamma, över 90 år, dör. Författaren heter Margareta Ekström. Hon föddes 1930 och har gett ut många böcker och skrifter. Här följer ett utdrag ur boken:

Visst var jag ibland olycklig med dig, hos dig, ja över dig. Nu är jag olycklig utan dig. Förr var jag utan dig temporärt och på vissa platser. Nu är jag utan dig alltid. Och överallt.

eller det här citatet som nog är min favorit: Du lyssnar bättre, sen du dog. Men svarar sämre.

En levande och en död

I mitt förra inlägg berättade jag vad Börje Ahlstedt ville göra med ”honom”. Men vem var det? Jo, planerna gällde för Fredrik Reinfeldt om han skulle komma och hälsa på.

På kultursidan citerades skådespelaren Börje Ahlstedt:

Om han kom ner här (till Odenteatern) ska han få så jävla mycket vin att dricka att han kommer att ligga redlös här, skitfull. När han är som fullast ska jag släcka ner och låsa. Så får han nyktra till i mörkret, ensam, nere i källaren i arbetarteatern.

Bokmässa i Göteborg

Travar av böcker. Massor av böcker, alla avsedda att inspirera och beröra. I år mötte jag min syster Kerstin där, tillsammans med sin kollega Aminata. Aminata är lärare i Gambia och Kerstin har tillsammans med några kollegor skrivit ett läromedel anpassat till barnen i Gambia. Nu är Aminata i Sverige och berättar om det oerhört viktiga arbetet att utveckla läsförmågan i Gambia.

Aminata och min syster Kerstin

Nästa möte var med Claes Laurent. Han har skrivit ”Det var två tomater …” Ja, ni minns väl historien om de två tomaterna? Claes har på ett suveränt sätt blandat humor med gruvligt allvar. Efter att själv blivit beroende av rullstol efter en bilolycka har han skrivit en humorbok för att väcka viktiga tankar i trafiksäkerhetsfrågor. Claes sålde själv sin bok iklädd specialdesignad tomatmössa till honom.

Claes Laurent, författare till "Det var två tomater"

Efter ett härligt möte med en skolkamrat som jag inte sett sedan vi var 17 – han hade samma pliriga, snälla ögon nu som då – blev det slutligen dags för Miffy. Miffy föddes av holländaren dick bruna och nu ska Miffy bli julklapp till någon av de minsta flickorna i familjen.

Vår holländske vän A är på besök. Han tycker om språk och har lärt sig nya genom hela livet. Nu kan han 6-7-8 språk, beroende på hur man räknar. Holländska, svenska, engelska, tyska, ungerska, franska, spanska, lite ryska, lite isländska … Svenska är han verkligen otroligt duktig på. Det är så roligt att prata med honom och ibland tänker jag på när barnen var små. När man lär sig prata gör man gärna egna ord som ofta är otroligt logiska – men ibland ändå inte helt rätt. Jag tänker på vår lilla S som när hon var i 2-årsåldern kom in i badrummet, när jag stod med en fot på toalettringen, lutad över foten med en nagelsax i handen. Lilla S sa: ”Mamma saxar letten?” (=Mamma, klipper du tånaglarna ner i toaletten?”)

Vår vän A hittar också på egna uttryck. Vi sitter och pratar om gemensamma vänner som varje år åker till Frankrike, till samma plats, till samma boende. A säger: ”Jag tycker att de har ett lite konservativt semesterdestinations-beteende”. Vilket läckert ord! SEMESTERDESTINATIONSBETEENDE.

Här bor A när han inte är ute och reser för att hålla sina språk levande, träffa vänner och uppleva nytt.

Utrecht i Nederländerna

Massor av osorterade känslor försöker hitta sin plats i mig. Många är blandade med sorg. Under mitt eget arbete med att försöka landa och  sträva framåt väljer jag idag två bilder av sådant som ger mig glädje.

Det första är KULTUREN, här representerad av bilden nedan.

Barnmusikal i Dalhalla sommaren 2010

Och TRÄDEN och BLOMMORNA …

Stadsparken i Örebro sommaren 2010

En annan dag ska jag berätta om den döende duvan.

”Kulturen borde inte behöva utredningar. Kultur är kunskap, minne, dialog och gemenskap. Kultur är berättelser och samband över tiden och ett ficklampsljus in i människors osedda vrår och gömställen.” Per Wästberg Direktörstal Svenska Akademien, 20 december 2009.

O, vad jag saknar kulturdebatten! Väljare säger att kultur är viktigt, politiker säger likadant, men kulturdebatten är inte synlig i den heta valdebatten. Vad vore livet utan kultur? Var skulle vår fantasi få näring och var skulle vi komma närmare våra känslor om inte kulturen fanns? Bilderna, musiken, filmerna, konsten, skådespelet – medge att det skulle vara tomt utan.

En viktig fråga borde vara konstnärernas och författarnas villkor. Om deras verk ska kunna vara nyskapande och modiga måste politiken ta deras levnadsvillkor på allvar. Alla kan inte börja som storsäljare. Det måste finnas rimliga villkor för inkomster annars kommer kulturen förvridas till att enbart handla om det marknaden vill ha. Då blir kulturen torftig.

Sara Berlekom http://konst.berlekom.se

Lena Cronqvist på Värmlands museum

”Det där är bara fantasier” säger vi ibland, men skulle lika gärna kunna säga ”det där är bara möjligheter”. Jag hittade anteckningar från en föreläsning 2004 med hjärnforskaren och författaren Matti Bergström. Varje människa rymmer både kunskap och kaos. Kunskap är viktigt – men lika viktigt är kaos. För det är där våra fantasier föds. Och det är ur fantasierna som alla nya möjligheter växer fram. Så frågan är om inte fantasivärlden – möjlighetsvärlden är vår allra viktigaste värld. Jag lutar åt att tro det. Det synsättet känns som en tröst för världen och för alla oss som stundtals går vilse i vårt eget kaos.

WordPress och jag börjar bli sams. Men vi är inte riktigt, riktigt goda vänner ännu. Radavstånd och textplacering vill vi olika om ibland. Till exempel dikten i gårdagens inlägg vägrar att dela upp sig i riktiga versrader. Så jag ber bara: ha tålamod!

I lördags var jag på klassfest. Jag träffade mina klasskamrater från 1952-58. Vi var tolv år när vi skiljdes och de allra flesta hade jag inte sett sedan dess. Jag hade förberett mig mentalt. Jag visste att jag inte skulle möta tjugoåtta tolvåringar utan en massa vuxna kroppar. Plötsligt är vi 65-åriga kroppar med magar, skrynklor livserfarenheter och med både glädjeämnen och sorger i bagaget. Jag hade förberett mig, men ändå! Jag klev in i vårt klassrum. Det var stort som ett hav då – och ganska litet nu. En massa vuxna människor cirklade runt och jag kastades som i en centrifug mellan nu och då. Den pojken som jag var lite kär i då på 50-talet gav mig en kram och frågade: Skriver du fortfarande lika bra som du gjorde då? Jag genomfors av en lyckostöt över att det var just det han mindes av mig.

Sommens skola, tillika min gamla folkskola.

Så här kan människors möte också se ut.

Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå.  Alla människors möte borde vara så.

Ibland tycker jag att livet rusar för fort, människor jagar runt och förstår knappt vad som pågår. Tillvaron är fullt av snuttifieringar och vi glömmer bort att se varandra i ögonen och byta några ord – på riktigt.

Då blir jag tryggare när jag flätar ihop mina tankar med dikten, särskilt dikterna jag hörde som barn. Då påminns jag om att människor för länge sedan tänkte och kände likadant. Och livet har ändå gått vidare.

Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå …

Klockan slog tolv, mamma bjöd på saft och skorpa och vi lyssnade på ”Dagens dikt” i Sveriges Radio. Det var på femtiotalet. Eller jag kröp upp i pappas knä och han tog fram Hjalmar Gullbergs dikter.

Om i ödslig skog

ångest dig betog,

kunde ett flyktigt möte

vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,

därpå skiljas ifred:

sådant var främlingars möte

enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

De dagar jag går i mina egna tankar och inte ser människorna omkring mig, känner jag mig oftare ledsen. Men när jag möter människor med ett leende och några ord på vägen, får jag mycket tillbaka och kommer närmare glädje. Kanske var det ungefär så Hjalmar Gullberg också tänkte?  Tack Hjalmar för dina dikter!

Här följer lite mer om Hjalmar Gullbergs liv enligt uppgifter i Wikipedia:

Hjalmar föddes 1898 ”utanför äktenskapet” som verkade vara viktigt att påpeka på den tiden. Han växte upp i fosterhem i Svedala Kommun, läste latin, grekiska och litteraturhistoria. Han blev författare och poet och slog igenom på 30-talet, när han hittat nya uttryck för kärlek, andlighet, frihet och sorg.

Hjalmar Gullberg var chef för Radioteatern i många år och betydde mycket för programmet ”Dagens dikt”. Han var också ledamot i Svenska Akademien från 1936 till 1950. Det berättas att han drabbades av en muskelsjukdom, vilken tog ifrån honom lusten att leva. Han avslutade sitt liv genom att dränka sig i sjön Yddingen.

Solnedgång vid sjön Yddingen.