WordPress och jag börjar bli sams. Men vi är inte riktigt, riktigt goda vänner ännu. Radavstånd och textplacering vill vi olika om ibland. Till exempel dikten i gårdagens inlägg vägrar att dela upp sig i riktiga versrader. Så jag ber bara: ha tålamod!
I lördags var jag på klassfest. Jag träffade mina klasskamrater från 1952-58. Vi var tolv år när vi skiljdes och de allra flesta hade jag inte sett sedan dess. Jag hade förberett mig mentalt. Jag visste att jag inte skulle möta tjugoåtta tolvåringar utan en massa vuxna kroppar. Plötsligt är vi 65-åriga kroppar med magar, skrynklor livserfarenheter och med både glädjeämnen och sorger i bagaget. Jag hade förberett mig, men ändå! Jag klev in i vårt klassrum. Det var stort som ett hav då – och ganska litet nu. En massa vuxna människor cirklade runt och jag kastades som i en centrifug mellan nu och då. Den pojken som jag var lite kär i då på 50-talet gav mig en kram och frågade: Skriver du fortfarande lika bra som du gjorde då? Jag genomfors av en lyckostöt över att det var just det han mindes av mig.
Sommens skola, tillika min gamla folkskola.
Ann, vad härligt att du börjat blogga! Har läst igenom dina inlägg och tycker du skriver väldigt vackert. Ska bli en fröjd att följa din blogg 🙂
Kram
Johanna