I veckan som gick var det vårens möte i Europarådets kongress i Strasbourg. Europarådets huvuduppgifter är mänskliga rättigheter och utvecklingen av demokrati i medlemsländerna. Det är Europarådets 47 medlemsländer som träffas och den här gången diskuterades bland annat romernas svåra och fullständigt oacceptabla situation i Europa. Inte heller Sverige kan slå sig för bröstet i denna fråga. Mer måste göras.

Förutom att delta i intressanta och viktiga diskussioner såg jag detta i Strasbourg.

Hängande grönt

Just nu slår magnolian ut

Han citerade den konstnärliga ledaren på Orionteatern Stina Oscarsson:
Vi håller på att förvandlas till de framtidens människor som vet priset på allt men inte värdet av något.

Han fortsatte med sina egna ord:

I synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar och att kunna se livet med andras ögon, framträder skillnaden i människosyn som tydligast.

Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra.

Detta kommer från inledningen i Håkan Juholts första politiska tal efter att ha blivit vald till Socialdemokraternas partiledare. Hörde ni? Jag blev så lycklig!

”Det känns som jag åker ner i en källare”, brukade mamma säga om sin yrsel eller vad vi ska kalla det. Jag har ärvt det. Vissa kvällar känns det som total ommöblering i skallen. Inte den vanliga fritt-fall-känslan, utan mer. Obehagligt är det, men jag tränar ett positivt förhållningssätt. I natt drömde jag:

Mamma och jag har samma hissentreprenör och den är verkligen inte bra. Gång på gång åker hissen ända ner i källaren, fast man inte har tryckt på hissknappen. Det är inte bra …

Min blogg kommer nu att vila några dagar. På återhörande!

Ur ”Gunnar” av Bob Hansson.

”Harar var vanligare förr. Harar är bra djur. De tar rejäla hopp och rejäla kliv och rejäla tag. Harar försöker inte låtsas att de är vad de inte är. När harar bli rädda burrar de inte upp pälsen för att se större ut än vad de faktiskt är. De skaffar inte heller kärnvapen. De skuttar helt enkelt därifrån och inte mer med det.”

Varje gång J och jag väntade ett nytt barn, gick mamma till något ”silver-loppis” och köpte en udda  silversked. När barnet kommit, graverade hon in det nya namnet i skeden. Det var nog meningen att våra nu vuxna barn skulle ha skeden som de ätit med som små, med sig in i sitt eget vuxenhem. Men jag höll på skedarna och nu har jag fem vackra silverskedar i min kökslåda.

Varje morgon väljer jag omsorgsfullt vem jag ska äta frukost med. Vilket av våra ”barn” vill jag ha sällskap med idag? Vem vill jag särskilt mycket dela glädje eller oro med, vem längtar jag mest efter just nu?

Den senaste tiden är det mest en enda av de fem skedarna som varit aktuell. Den har jobbat hårt nu. Den har levererat många skeder Onakafil med ingefära och rågfras på toppen. Det är förstås japansonens sked jag pratar om.

Den 21 november 1958 skrev jag i min dagbok, i grönt skinn med guldkanter och lås:

”Jag förstår att andra kan finns tjusning i att skriva dagbok var dag. Men inte jag. Jag skriver när jag vill skriva. Jag vill bli författarinna. Jag ville så gärna bli berömd, men det kan jag naturligtvis inte bli. Men jag vill skriva. Skriva något riktigt bra. Jag vill skriva, men jag kommer mig inte för. Jag har inget bra ämne. Skulle jag kanske skriva om mig själv?”

Det är bråda tider nu. Det enda jag vet idag är att jag inte har 53 år till på mig och att jag nu faktiskt har kommit på något bra att skriva om.

För att bli påmind om att vi inte är ensamma i våra skrivdrömmar, köpte min dotter H och jag en vandringstavla. Den vandrar nu mellan våra tangentbord, några månader hos mig och några månader hos dig. Det är Birgitta Stenberg som ropar till oss: Hjälp! Jag vill bara skriva!

Att ha en son i Japan just nu är som att leva i ett gungfly. Det är bra att Skype finns. Det känns tryggt att se varandra i ögonen och försöka väga och balansera våra intryck av information och berättelser om vad som pågår. Vi sitter ”härhemma” i vårt trygghetsmaniska land och han sitter ”därborta” och får information från människor, som vuxit upp med insikten att allt kan vara annorlunda om bara en sekund. Vi lyssnar på seismologer och strålskyddsexperter, vi ser att kvällspressen berättar att all mat i Tokyo är slut och GP talar om att även små strålningsöverdoser kan ge äckliga och människoovänliga effekter. Han lyssnar på en regering och ledningen för de aktuella kärnkraftverken. Alla tror att de inte undanhåller befolkningen något, men samtidigt vill de inte sprida skräck och de har ju inte själva facit i handen, ännu.

För oss gäller det att hitta balansen och se att dimensionerna i hela livet skakas om. Just nu är vi glada att vår son har mat, dryck och ett hem att bo i – och att han inte är rädd hela tiden.

Jag håller på att skriva en roman. Skrivande är en sån härlig process, som jag skulle kunna skriva mycket om.  Idag tänker jag på ”kill my darlings”. Man samlar på sig ord, uttryck, små berättelser, som man tycker så mycket om själv, så att man inte kan tänka sig att ta bort det ur texten man håller på med. Om jag tycker så mycket om det – ja, då måste väl alla andra också göra det? Eller? Även om det inte passar in i sammanhanget?

I mitt arbetsmaterial till min kommande roman finns det just fem, sex sådana rader. Jag tycker bara så mycket om dem … Men de passar ju inte in … Nu är jag nära att ta mod till mig och ta bort dem. Men innan jag (eventuellt) gör det ska du få ta del av dem här nedan. Finns det något i dessa rader som berör dig? Skriv i så fall gärna en kommentar och tala om hur.

”På garageinfarten kopulerar två katter. Det ångar från asfaltgången. Mycket päls, små tassar och svansar. Hannen grå, med pälsen på ända har sin hona i ett järntassgrepp. Han trycker henne hårt mot den heta sommartjäran. Hon sitter fast och rallarrosorna står i givakt. Luften är stilla. Det ser trångt ut för henne. Han jobbar på hårt. Från ett halvöppet fönster hörs: Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå …”

Är det vår snart?

Apropos jordbävning och apropos att den som står bredvid dig kan vara död imorgon.

Jag var på en kurs en gång. Vi var ungefär tjugo personer och vi kände inte varandra innan. Efter att ha samarbetat en och en halv dag gick en övning till så här: En kursdeltagare lade sig på golvet och täcktes helt och hållet av ett lakan. Vi andra ombads säga en sak om ”den döda” som vi inte hade hunnit/vågat/tänkt på att säga medan hon levde. Vi gick laget runt.

Den som spelat död reste sig upp uppfylld och oerhört berörd över allt hon fått höra. Vi uppmanades att resten av kursen komma ihåg att tala med varandra och också våga säga det vi tänker och tycker och känner. Efter den övningen fick vi genast en djupare samhörighet och vi blev räddare om varandra.

Sådana övningar borde vi ha då och då lite här och där!

De senaste dagarnas händelser fick mig att leta fram en bok ur bokhyllan, som jag mindes att jag en period på 90-talet, närmast betraktade som ”min bibel”. Jag hittade boken och också en lapp som jag själv skrivit om den:

”I våras var det en jobbig period. Det är ju det ibland. Då snubblade jag över en bok. Den handlar om intuition – hur man kan använda sin intuition som en stor tillgång. Hur man kan hushålla med sin energi. Hur man kan vara en beslutsfattande person med bibehållen integritet och självkänsla. Det var som att läsa bibeln. Så här vill jag ha det i politiken – annars vill jag inte vara med.”

Jag läste den när jag var ordförande i Landstingets kulturnämnd i Dalarna. Jag minns det som en fantastiskt rolig och lärorik tid, men också som en tid fylld av intressekonflikter och frustrationer över tidens snabba föränderlighet och de ständigt ändrade förutsättningarna i politiken. Genom den här boken blev jag lugnare och jag fick inspiration. Författaren var Örjan Nilsson och boken heter SE VERKLIGHETEN. Den japanska vägen till harmoni och utveckling. Här följer ett par utdrag ur boken.

”Det japanska folket har genom hela sin historia levt med ständiga förändringar, utsatt för naturens nycker. Jordbävningar, tyfoner och vulkanutbrott har utplånat vad man byggt upp. Av den anledningen, …….    betraktas allt i livet som ett provisorium och utförs därför enkelt och funktionellt. Denna inställning innebär också att en människa ska leva sitt liv allt eftersom och inte som en rad av förberedelse inför något fullkomligt och slutgiltigt.”

———

” Vi är ju vana vid att varje beslut ska vara rationellt och sakligt motiverat och ju fler fakta vi kan bygga under beslutet med desto trovärdigare anses det bli………….. Vi måste dra ner på våra anspråk att förnuftsmässigt begripa skeenden till alla delar och sambanden mellan delarna……… Bara på det sättet skapar vi öppningar för ett mer intuitivt synsätt.”

Det här hjälpte mig i mitt politiska ledarskap. Bland annat lärde jag mig inse, att jag blir aldrig färdig och att det gäller att vara nöjd med det jag åstadkommit, istället för att gräma mig över det jag inte hunnit. Jag lärde mig också att inse att underlag och fakta är viktigt, men att det också är viktigt att lyssna till sin egen intuition.

Det där kom jag att tänka på idag, när jag gick omkring och kände mig extra glad över att ha sett vår son i ”skyperutan” direkt från Tokyo.