Att ha en son i Japan just nu är som att leva i ett gungfly. Det är bra att Skype finns. Det känns tryggt att se varandra i ögonen och försöka väga och balansera våra intryck av information och berättelser om vad som pågår. Vi sitter ”härhemma” i vårt trygghetsmaniska land och han sitter ”därborta” och får information från människor, som vuxit upp med insikten att allt kan vara annorlunda om bara en sekund. Vi lyssnar på seismologer och strålskyddsexperter, vi ser att kvällspressen berättar att all mat i Tokyo är slut och GP talar om att även små strålningsöverdoser kan ge äckliga och människoovänliga effekter. Han lyssnar på en regering och ledningen för de aktuella kärnkraftverken. Alla tror att de inte undanhåller befolkningen något, men samtidigt vill de inte sprida skräck och de har ju inte själva facit i handen, ännu.
För oss gäller det att hitta balansen och se att dimensionerna i hela livet skakas om. Just nu är vi glada att vår son har mat, dryck och ett hem att bo i – och att han inte är rädd hela tiden.
Det är så svårt att ta till sig, att det hänt. Men jag förstår att det är oerhört påtagligt för er. Så otäckt!