Tänk om jag vore död – nu

Är det vår snart?

Apropos jordbävning och apropos att den som står bredvid dig kan vara död imorgon.

Jag var på en kurs en gång. Vi var ungefär tjugo personer och vi kände inte varandra innan. Efter att ha samarbetat en och en halv dag gick en övning till så här: En kursdeltagare lade sig på golvet och täcktes helt och hållet av ett lakan. Vi andra ombads säga en sak om ”den döda” som vi inte hade hunnit/vågat/tänkt på att säga medan hon levde. Vi gick laget runt.

Den som spelat död reste sig upp uppfylld och oerhört berörd över allt hon fått höra. Vi uppmanades att resten av kursen komma ihåg att tala med varandra och också våga säga det vi tänker och tycker och känner. Efter den övningen fick vi genast en djupare samhörighet och vi blev räddare om varandra.

Sådana övningar borde vi ha då och då lite här och där!

2 svar till “Tänk om jag vore död – nu”

  1. Johanna skriver:

    Mmm… tänker ofta på det, att det bara är tur att jag träffat Stickan, att det bara är en tillfällighet att jag är här och får vara med när min syster blir mamma, att jag fortfarande lever.

  2. Ann Beskow skriver:

    Johanna, jag tycker du är så bra på att vända sådana tankar i positiv riktning!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *