Konvergent och divergent tänkande
Skrivet av

Installation av Michael Johansson

 

Nyligen läste jag om boken Tankar om politik, av Bengt Göransson. I den boken finns mycket att reflektera över och tänka vidare på. På sidan 85 lanserar författaren uttrycket konvergent och divergent tänkande. BG skriver: Den kreative tänker divergent, vilket innebär ett ”sökande med frihet att tänka i olika riktningar” … Tankarna flyger hit och dit, den kreative kan inte hålla sig till ämnet, inte följa en råd tråd … hans divergenta tänkande ger honom fömåga att kombinera det, som alla vet, till något ingen insett förut och ingen gjort.

När jag befinner mig  i eller är på väg in i en aktiv skrivprocess känner jag mig divergent. Så är det till exempel när jag närmar mig mitt nästa projekt – min tredje bok med arbetsnamnet ”Politik och känsla”. Den boken bor inom mig. Jag tänker i minnen, i språk och i bilder. Jag tänker i tredimensionell förståelse och i olika känslor och sinnestämningar. Det bubblar i mig, den ena scenen avlöser den andra, det är unikt och det är förträffligt. Ibland försöker jag berätta om min idé. Någon kan säga: jag förstår precis hur du menar! Då skrattar jag inom bords av lust och tvärsäkerhet över att det kommer att lyckas.

Men nästa stund känner jag i luften och i mina egna steg att jag omöjligt kan fånga de rätta orden, så att de går att förstå. Då vet jag genast – lika tvärsäkert – att hela projektet kommer att gå åt helvete.

Det kan vara bra att tänka divergent, men det kan också vara plågsamt – både för en själv och för den som står bredvid och försöker att förstå.

Undrar om konstnären Michael Johansson tänkte divergent eller konvergent, när han gjorde dessa installationer?

Ytterligare en installation av Michael Johansson

 

Män, män, män och en kvinna
Skrivet av

Betydelsefulla män i Italien

Jag ramlade in på en utställning som berättade om människor som haft stor betydelse i Italien under 1800-talet. Här fanns musiker, sångare, dansare, politiker, patrioter, målande konstnärer, skulptörer, arkitekter, författare, poeter,

Flera betydelsefulla män i Italien

Och ännu fler ...

… innovatörer, entreprenörer, ekonomer, filosofer, religionsteoretiker och ”andra” ….

Ännu fler betydande män i Italien ...

Tur för Italien att de hade MÄNNEN. För ska vi tro bilderna ovan så var det enbart representanter från halva befolkningen, nämligen männen, som byggde upp hela Italien under 1800-talet. En liten stillsam fråga kanske är på sin plats: Blev det egentligen så himla bra? I alla fall verkar det inte som att Italien numera är ett problemfritt land.

Fast jag överdriver faktiskt. Bland ALLA betydelsefulla människor i Italien på 1800-talet hittar jag på bilderna ovan EN KVINNA. Hon finns i kategorien ”andra” och det är  Florence Nighingale . Henne minns jag som en duktig, självuppoffrande kvinna, som la grunden för sjuksköterskeprofessionen. Vet ni vad hon också var banbrytande i? Jo, hon var en piojnär för visuell beskrivning av statistiska förhållanden. Bland annat använde hon cirkeldiagram, när hon ville göra säsongsvariationer i soldaternas dödlighet begriplig för brittiska politiker. Det var säkerligen också betydelsefullt.

 

 

Ung i Grekland
Skrivet av

Tillbaka till Giorgios Georgadis som jag nämnde i förra inlägget. Han är inte politiker – i alla fall inte ännu – utan var en inbjuden gäst till Europarådets kongress för att berätta om hur det är att vara ung idag i Grekland. Hans inlägg berörde. Han beskrev en samhällssituation, med daglig egen erfarenhet och mycket känsla. För de flesta politikerna var han ”en ungdom”, men han var 32 år och faktiskt vuxen. Han visste vad han pratade om, när han delgav oss känslorna från sitt hemland – ett urfattigt Grekland, där människor har svårt att se hur det ska gå och hur man kan forma hoppet inför framtiden. Här kommer några ord från honom, fritt återgivna ur minnet:

– Förr var jag stolt över att komma från ett land som var känt för filosofi, kultur och demokrati. Nu kopplas Grekland ihop med våld och korruption. Nästan alla grekiska ungdomar vill flytta till andra länder för att flörsöka finna ett bättre liv. Unga människor vill bli vuxna, vill skapa ett hem, ha ett jobb, bilda familj – unga greker ser inget hopp. Det är därför de protesterar och blir våldsamma. Jag försvarar inte våldet, men jag förstår det.

Ni måste rannsaka er. Det är er generation som varit våra föräldrar och våra politiker. Om jag skulle rikta ett enda ord till er politiker, skulle det vara ÖPPNA! Open! Öppna era dörrar, öppna ögonen, öppna öronen, låt oss unga sitta bredvid er och ta ansvar, öppna era sinnen.

Vi unga i Grekland är berövade våra planer,  drömmar, visioner och vårt hopp. Jag ber inte om ekonomiskt stöd, inte ens om sympati. Jag ber om solidaritet. Detta är mitt tal till er. Det är inte en frukt av ord, det är ett tal fyllt av tårar!

Och så var det där med tak! Här kommer några till:

 

På banan igen
Skrivet av

Nu har jag varit på Europarådets kongress igen. Det är möte en gång på hösten och en gång på våren. Det är en delegation från varje medlemsland (47 stycken). Från Sverige är vi tolv politiker. För fem år sedan var hela kongressen mest en angelägenhet för män. Då beslutades att minst 30% i varje delegation måste vara kvinnor. Så nu är det bättre. Men kolla podiet på bilden ovan. Där verkar det inte precis som att drygt hälften av världens befolkning är kvinnor …?

Mest intryck den här gången gjorde Giorgios Georgadis. Han är fritidsledare i Grekland och var inbjuden till kongressen för att ge sin syn på ungdomars våld på gatan och om hur det är att vara ung i Grekland. Vad han sa, ska jag berätta om i nästa inlägg.

När jag är i främmande miljöer förlorar jag mig ofta i husfasader och tak. Särskilt tak gör att min fantasi får spel. Tak väcker så mycket känslor hos mig! Här kommer utsikten från mitt hotellrum i Strasbourg.

Blås mig in mellan träden
Skrivet av

Jag förlorade mig i den höga oktoberluften. Den svaga morgonsolen och höjden uppåt, gjorde mig stark av lycka. Jag vandrade runt på slottskogsvägarna, hoppandes runt bland mina minnen och och framtidsdrömmar.

Så gick jag hem och läste Sandro Key-Åberg.

Kära liv skynda dig
smula mig mellan dina handflator
Maka mig samman
i din kupade hand
och för mig tätt till din mun
Blås mig in mellan träden
ner över alla livets uppvända ögon
trakéer och hjärtblad
Det är så kallt närmare månen
Jag är så kär i jorden

OCH NU TAR BLOGGEN PAUS EN VECKA ELLER SÅ …

Oxsvanssoppan hör hemma i kulturmappen
Skrivet av

Oxsvans

Jag har tänkt på det länge; hur mycket jag längtar efter att koka en rejäl oxsvanssoppa. Så äntligen såg jag mig själv styra stegen mot saluhallen, där jag köpte ett paket oxsvansbitar. Sedan var det bara att ansa och rensa rotfrukter, ekologiska från Fram.

Ner i järngrytan som vi fick i bröllopspresent för 40 år sedan tillsammans med kryddor, tomatpuré och rödvin.

Efter tre och en halv timmes kokning och travar av färsk persilja på, lovar jag att jag åt mig proppmätt på världens godaste soppa – helt ensam hemma som jag var just då!

Nu bestämmer jag att denna oxsvanssoppa ska katalogiseras som kultur!

Festen tog plötsligt slut
Skrivet av

Grannen ovanför hade fest i lördags. På mitt tak. Jag tror den grannen aldrig förr festat som då. I alla fall inte just här. Musiken dunkade på timme ut och timme in, hissrädda gäster sprang upp och ner i trappan och sandlådan nedanför våra fönster var full av tomma ölburkar nästa morgon.

Jag gick och lade mig och festen hade liksom flyttat in i min sängkammare. Undrar om jag kan sova, undrade jag och slöt ögonen. Jag lät mig bjudas in till festen. Plötsligt var jag huvudpersonen. I kortare kjol, sexigare topp och högre klackar än jag någonsin tidigare haft, dansade jag hetsigt till Veronica Maggios ”Jag kommer, jag kommer …”

Det var så roligt! Jag dansade så mycket och alla tittade på mig, alla dansade med. ”Jag kommer, jag kommer … i trappan, i hissen, i hallen … jag faller, jag faller …” jag dansade mig in i sömnen. Och när jag vaknade var festen slut. Taket var tyst, trapphuset mörkt och tomt på ekande kissnödigfniss. Det var bara ölburkarna i sandlådan kvar, men de försvann nästa dag.

En helt annan fest

En klen tröst
Skrivet av

Prag

När kroppen känns gisten,ögonen skumma och musklerna som oelastiska gummiband, slipper det ur mig: ”Usch, vad jag blivit gammal!” Svaret kommer som ett brev på posten: ”Du är väl inte gammal? Kom  ihåg, att man är inte äldre än man känner sig!”

Vad var nu det för slags tröst om jag just i det ögonblicket känner mig som 100 år?!

Venedig

… en glödande sol i den halvdöda grå skogen …
Skrivet av

Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en
chans att få se sig själv.
Tomas Tranströmer, ur Mörkerseende (1970)

Jag har funderat på det länge – att läsa och låta mig beröras av poesi. Jag tycker om dikter. Särskilt de som jag hörde redan som barn eller i tidig ungdom. Jag vänder ofta tillbaka till dem, de väcker känslor och de hjälper mig att se helheter i världen omkring mig.
Men när det handlar om modernare poesi, med oregelbunden rytm och takt och oförutsägbara vändningar, ja, då har jag det lite svårare. Jag tycker helt enkelt att det ofta är svårt att förstå och ändå svårare att beröras. Redan för ett halvår sedan köpte jag en samlingsvolym av Tomas Tranströmer. Under hösten har jag jagats av kommentarer som:
”alla älskar Tranströmer,” ”ingen modern poet är så älskad som Tranströmer,” ”alla hans böcker är bäst, man kan välja vilken som helst”.

Men jag då? Jag har ändå inte riktigt kommit in i alla dessa dikter som älskas av så många. Redan före gårdagen, då Tomas Tranströmer utnämndes till nobelpristagare, hade jag kommit fram till en insikt.

Insikten är att man kan lära sig. Så nu tänker jag läsa en dikt (jag börjar med Tomas Tranströmer) varje dag. Och så småningom ska jag gå på kurs. Kurs att läsa poesi och att själv skriva. Sådan finns och det ser jag fram emot!

LANDSKAP MED SOLAR
Solen glider fram bakom husväggen
ställer sig mitt i gatan
och andas på oss
med sin röda blåst.
Innsbruck jag måste lämna dig.
Men i morgon
står en glödande sol
i den halvdöda grå skogen
där vi skall arbeta och leva.
Tomas Tranströmer ur Sorgegondolen (1996).