… en glödande sol i den halvdöda grå skogen …

Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en
chans att få se sig själv.
Tomas Tranströmer, ur Mörkerseende (1970)

Jag har funderat på det länge – att läsa och låta mig beröras av poesi. Jag tycker om dikter. Särskilt de som jag hörde redan som barn eller i tidig ungdom. Jag vänder ofta tillbaka till dem, de väcker känslor och de hjälper mig att se helheter i världen omkring mig.
Men när det handlar om modernare poesi, med oregelbunden rytm och takt och oförutsägbara vändningar, ja, då har jag det lite svårare. Jag tycker helt enkelt att det ofta är svårt att förstå och ändå svårare att beröras. Redan för ett halvår sedan köpte jag en samlingsvolym av Tomas Tranströmer. Under hösten har jag jagats av kommentarer som:
”alla älskar Tranströmer,” ”ingen modern poet är så älskad som Tranströmer,” ”alla hans böcker är bäst, man kan välja vilken som helst”.

Men jag då? Jag har ändå inte riktigt kommit in i alla dessa dikter som älskas av så många. Redan före gårdagen, då Tomas Tranströmer utnämndes till nobelpristagare, hade jag kommit fram till en insikt.

Insikten är att man kan lära sig. Så nu tänker jag läsa en dikt (jag börjar med Tomas Tranströmer) varje dag. Och så småningom ska jag gå på kurs. Kurs att läsa poesi och att själv skriva. Sådan finns och det ser jag fram emot!

LANDSKAP MED SOLAR
Solen glider fram bakom husväggen
ställer sig mitt i gatan
och andas på oss
med sin röda blåst.
Innsbruck jag måste lämna dig.
Men i morgon
står en glödande sol
i den halvdöda grå skogen
där vi skall arbeta och leva.
Tomas Tranströmer ur Sorgegondolen (1996).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *