Tulpan i olja, Sara Berlekom

Lyssnade med ett halvt öra på ett radioreportage från Egypten medan jag lagade mat. Jag hörde en tydlig röst säga: ”Teater och tavlor är nödvändiga delar av vår själ”. Detta apropå att fanatiska, religiösa politiker vill ta bort så mycket som möjligt av teater, tavlor, film mm. i människors vardag.

Jag kan bara hålla med: TEATER OCH TAVLOR ÄR NÖDVÄNDIGA DELAR AV VÅR SJÄL!

Teckning av Sara, 6 år.

Båda bilderna i detta inlägg är producerade av Sara Berlekom. Oljemålningen är gjord för cirka tio år sedan och teckningen betydligt tidigare.

Han var ju så klok den där Olof von Dahlin då han på 1700-talet skrev sin dikt Nöjd levnad. Jag tror att nästan varenda människa i dagens samhälle, då vi bara springer fortare och fortare skulle må bra av att läsa och begrunda hans budskap. Och helst också leva efter det ibland. Jag har citerat honom tidigare, men nu gör jag det igen.

Äta litet, dricka vatten,
Roligt sällskap, sömn om natten,
Käckt arbeta, lägligt bo,
Stillhet någon stund på dagen;
Det är lagen,
För min hälsa och min ro.

Fast det förutsätter ju förstås att alla är med på noterna, t.ex. arbetsgivarna, bostadsbyggarna, arbetsmarknadspolitiken, försäkringskassan, kollektivtrafiken och alla de oändliga valen som ska göras  … om det ska funka. Annars kommer stressen smygande.

YOKO OGAWA En gåtfull vänskap

Jag gav min son en bok i julklapp. Valet gjorde jag med stor omsorg, eftersom mitt mål var detsamma som när han en gång var barn, nämligen att han helst skulle läsa den. Då gäller det att välja med omsorg. Jag var stormade glad när jag hittade En gåtfull vänskap, av Yoko Ogawa. Det var så mycket som passade! Så många olika små saker, som gjorde att jag tänkte att den här skulle han säkert gilla. Här är några exempel: stor stil (förmodligen lättläst), japansk författare (han bor i Japan och tycker om det japanska), handlar om djup vänskap, men också om matematik (han gillar matte).

Jag kom att tänka på en gång för länge sedan. Vid skolstarten på hösten, minns inte vilket år det var, skulle ett av våra barn få en lärare som jag tänkte skulle passa så bra. Det var ju en jättebra lärare! Men efter en kort tid visade det sig att barnet och jag inte tyckte likadant. Inte alls – just den läraren var inte särskilt kompatibel med vårt barn. Klassen fick efter ett tag byta lärare (av helt andra skäl) och det kom en ny. Lite av ett ”nerbyte” tyckte jag, men nu plötsligt funkade allt jättebra i skolan! Vad vill jag komma till? Jo, att det är inte alltid så att jag vet bäst, även om jag ibland vill tro det … Det kanske skulle bli så den här julen också, att En gåtfull vänskap, inte skulle bli den lyckoträff jag hoppades på?

Nåväl, vår son skulle ta med boken på resan tillbaka till Tokyo. Han skulle ofrivilligt vänta sex timmar i Kina och då skulle han läsa. Så jag började också läsa den – sedan skulle vi kunna utbyta tankar om den via Skype.

Det är en spännande bok, en originell bok. Den handlar om den gamle ”doktorn” vars minne stannade en gång för länge sedan, när han råkade ut för en skada mot huvudet och hans hushållerska och hennes nioårige son. Efter det började han bygga upp sina relationer kring siffror och matematiskt minne. Här kommer ett citat:
Jag kommer mycket väl ihåg den dag då vi alla tre fick uppleva det magiska som sker när man sätter siffror under rottecknet. Det var en regnig kväll i början av april. Glödlampan var tänd i det mörka arbetsrummet, min sons skolväska låg slängd på mattan, och utanför fönstret såg man de regnvåta aprikosblommorna.

Jag tyckte om den här boken, men vår son glömde den hemma och satt sysslolös i sex timmar på flygplatsen i Kina.

Ett dött träd

Återigen läser jag den bästa bok jag någonsin läst. Det händer faktiskt då och då, det tål att tänka på. Den här gången heter författaren Delphine de Vigan och boken heter no och jag. Jag kommer nog berätta mer om den, när jag läst hela. Nu nöjer jag mig med ett litet citat, några ord om jul:

Jul är en lögn som förenar familjer runt ett dött träd översållat med ljus, en lögn vävd av banal konservation, begravd under kilovis med smörkräm, en lögn som ingen tror på.

Här kommer en liten vers från Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt.

OM JORD
När grönskan kryper sig närmare
när vinden inte är ilsket vill
när jorden luktar jord
på riktigt
när värmen sprider sig
ända ner
i mina porer
är jag nära
det som benämns lycka
och tänker på dig
5 år
mamma, mamma jag vill aldrig dö
jag vill inte få jord i munnen.

Ikea i Bäckebol

Vi var på Ikea igår. J. hade sin röda, slitna jacka på sig och nedan kan ni se hur han är på väg. Titta noga längst ner till vänster på bilden.

J. på väg till Ikea

Väl där fikade vi. Vi delade en räkmacka som var jättegod och kostade 39 kronor och drack kaffe och åt varsin varm kanelbulle. Alltihop gick på 49 kronor.

Fika på Ikea

Utsikt från fiket på Ikea

Vi tycker om att ta bussen dit ibland, vi tycker det är roligt fast Ikea bjuder på mycket som jag egentligen inte tycker om. Massor av bilar, massor av människor, massor av val, massor av behov som jag inte visste att jag hade … och ändå låter vi oss inspireras eller bara slappar. Varför?

Skälen är förstås många. Här är några: Ikea är verkligen otroligt skickliga på att tilltala mig personligt och dessutom röra vid mitt hjärta lite lagom mycket. Som driven för återvinningskärl; den stora annonsen med uppmaningen: Återvinn julen! Och en massa praktiska lösningar som tar lite plats. Just sådant kan vi gå loss särskilt mycket på, J. och jag. Sånt som tar lite plats och hjälper oss att bringa ordning i vardagen. Förvaring, arbetsplats, garderobsinredning … Valen förpliktigar inte till något, allt blir bara lite bättre. Dessutom är människorna visserligen många men också tålmodiga. Ungarna har alltid något att leka med och fikat är så billigt så att nästan alla har råd.

Låter det som att jag är anställd av Ikeas marknadsföringsavdelning? Det är jag inte. Men jag gillar faktiskt Ikea. Men bara ibland och inte för ofta.

Idag bjuder jag på första sidan i Havet räcker inte.

Mycket tidigt på morgonen sitter en kvinna i fönstret. Hon tittar ut över sjön med de blå bergen på andra sidan vattnet. Hon har brunburrigt hår och ett skirt linne på sig, det är i augusti och solen har ännu inte gått upp. I den djupa fönsternischen sitter hon med uppdragna knän. Det är i Nordvästra Svealand och hon är tjugosju år.
Varje por i hennes kropp darrar, för hon vill något. Men hon tror att hon inte ska våga. Hon tänker på att sommaren snart är över. En knappt förnimbar känsla av ödslighet finns inom henne och hon vet att den känslan kommer att växa, när höstmörkret tätnar därute. Den här hösten vill hon ska bli annorlunda, men hon vet inte om hon ska hitta modet att våga.
Allt började för några veckor sedan.

På senare tid har jag fått mycket – nyuppväckt – positiv respons på min bok Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt. Det går i vågor och varje gång det är ebb, tänker jag att nu är tiden med min första bok förbi. Så kommer det ett plötsligt och oväntat uppsving – det är roligt.

Boken handlar om mina egna upplevelser samt tankar och reflektioner kring politik och ledarskap från mina kommunalrådsår i Orsa -95-08. Här kommer ett litet utdrag:

Ur min dagbok 2006:
2/1
Vargar, vägar, sopkärl väcker mycket starka känslor. För starka, tycker jag, i förhållande till mycket annat.
Till exempel att tvåhundratrettioett barn i Dalarna bor idag på instution, för att samhället tagit hand om dem. Varför bor de där? Hur har de det? Vad komme de att säga, när de blir vuxna, om sin instutionstid? Blir de väl omhändertagna? Far de illa?
Detta borde engagera och uppröra mer än vargar, vägar och sopkärl.

Boken finns att köpa på http://books-on-demand.com/, www.bokus.com samt www.adlibris.com.

Jag vaknade stegvis imorse. Satte på Morgontv för att få hjälp med att komma tillbaka till världen. Hörde en nyhet halvvaken. Så kanske någon siffra blev fel. Men ändå?

På senaste tiden har cirka sex tusen civila människor dödats i Syrien. Människor flyr från sitt land, en del till Sverige. Men många av dem får inte asyl i Sverige. Immagrationsverket bedömmer att det är ändå inte inbördeskrig det handlar om. Det är bara svåra motsättningar.

Jag förstår inte riktigt, hur tänkte ni då?

Bilarna borde ha avgasrören
inte i aktern, utan i fören
– då blir det ju den som kör
som dör.
Tage Danielsson