Svart eller vitt

Mitt kontrollbehov utmanar mig varje dag. Svart eller vitt, rätt eller fel, tre minuter eller en timme.  Om jag vet spelreglerna är allt så mycket enklare och det är jag inte ensam om. Det ligger i människans natur att vilja ha koll på sin tillvaro, men i hur stor grad varierar såklart mycket.

Just nu skulle jag vilja ha så många svar jag inte kan få. Allra mest pockar frågan: hur länge?

Genast följer fler frågor: hur blir det sedan? Hur blir det med världen, klimatet, krigen, hungern, oss människor. Hur blir det i min familj och hur blir det med mig?

 Ingenting får jag veta. Och under tiden lever jag. Rutar in mina dagar och veckor. Börjar tycka att det kör ihop sig om det händer mer än tre saker på en vecka. Gläder mig åt att solen blandas med regn, försjunker i texter och bilder – och tycker om att ”farligt-avfall-bilen” kommer i nästa vecka och parkerar nära mig.

Dessutom är det roligare att laga mat nu, behovet att röra på kroppen pockar på och kunskapsinhämtningen får en dos varje dag. Varje dag får jag veta något nytt om pandemin och varje dag blir det tydligt att ingen vet allt, men många vet mycket. Och bland alla de som vet mycket står en del på stadig grund medan andra balanserar på ett gungfly av känslor, tyckanden och brist på livets erfarenheter.

Dyra dagar i mitt liv passerar och varje dag får jag veta mer. Men aldrig allt på en gång.

En annan cykelbild

Lyssnade på ett reportage från London häromveckan. Hur är stämningen där mitt i härjande coronatid? Svårigheter för många lyftes fram. Såklart. Det är näst intill olidligt att tänka på hur mycket ekonomisk oro den nuvarande världssituationen skapar. Privatekonomier som kraschar, relationer som sätts på sin spets, livsdrömmar som rinner bort i sanden.

Men sedan ägnades en stund åt det som möjligen kan ses som positivt.  Många arbetar hemifrån och har upptäckt att det går riktigt bra och att det ger mer frihet. Många arbetsgivare har upptäckt att om de släpper sina medarbetare mer fria i detta, presterar de minst lika bra som tidigare.

Eftersom rörelsefriheten begränsats  har  många upptäckt att motion och frisk luft, gärna i kombination känns viktigare än förr.  Många har dammat av sina cyklar – tar barnen med sig och cyklar med hela familjen varje dag.

”Och”, sa den intervjuade, ”det går så bra att cykla eftersom trafikintensiteten idag är att jämföra med hur den var 1955. Det är lite trafik och luften är hög och frisk!” Jag lyssnar och tänker: ”Tänk att det måste till en pandemi för att en storstadsbo ska få uppleva hur frisk luft känns. Vad är det vi människor håller på med?”

Vad kommer  människor välja, när denna konsumtionstvärbroms är över? Blir det konsekvenser i våra privata liv som består eller kommer vi sträva efter att allt ska bli som förr så snabbt som möjligt? Som vanligt kommer orättvisorna bli tydliga. Många kommer inte ha något val. Överkonsumtion är inte att tänka på. Varken nu eller efteråt.

Men för dem som har inkomster och ekonomiska valmöjligheter hoppas jag att njutningen av det som finns nära vinner terräng, framför miljöskadligt resande och konsumerande. Att inse att det lyxigaste och bästa, inte är det som sliter hårt på vårt gemensamma livsrum. Det lyxigaste är att vara frisk, kunna andas frisk luft, kunna röra sig fritt och kunna säga vad man tycker och känner. En hälsosam miljö och en fungerande demokrati alltså.

Krona, krans eller stjärnors lysande atmosfär är ordförklaringar på ordet corona. Det var så jag tänkte för några veckor sedan: corona är en krona eller en krans. Så förändrades världen, det kom farande från ingenstans. Corona är ett virus!

Från ingenstans är inte sant. Det har funnits som ett virus ganska länge. Men jag skulle inte tro att det var sant, om jag för två månader sedan skulle få berättat för mig hur världen skulle komma att se ut nu. Inte bara i världen långt borta, utan också i Sverige. I min stad, på min gata, hos oss. Coronaviruset som slagit sig ner som en svidande krona över hela världen. En krona som plågar, oroar och krossar drömmar,

Just nu blandas mitt liv av ytterligheter. Dagarna jag har,  lever jag och tar vara på stunden. Solen som tittar fram, promenaderna, jorden mellan fingrarna, omtankarna från de mina, kontakten med vännerna.  Detta blandas av en frustration över att tvingas släppa kontrollen. Ingen vet vad eller när? Det är bara att vänta och se.

Samtidigt drivs jag av kunskapstörst. Rapporter och nyhetsflöde forsar ur radio och tv. Beprövad och beforskad kunskap blandas med en dekokt av amatörspecialisters tyckande. Jag sorterar och tar emot det jag vill ha. Jag lyssnar på folkhälsoinstitutet och andra källor jag tror på. Jag lyssnar också  på röster som känner och tänker annorlunda och jag lider med människor som får sina livsdrömmar krossade. Jag försöker hålla balansen i detta flöde och hålla koll på vilka källorna är. I huvudet trängs existentiella frågor av olika slag. Jag väljer bort det jag inte vill höra eller tänka när natten närmar sig. Då letar jag istället efter en plats att stå stadigt med fötterna på. Jag släpper in frisk luft, sätter på musik, stampar i golvet och dansar med hela min kropp som just nu är frisk.