Deras kraft, deras leenden, deras händer

 

 

Omtumlad, arg, sur, frustrerad och oerhört ledsen. Alla känslorna mötte mig i en käftsmäll när jag vaknade nyss. Jag hade drömt. Första halvan av drömmen hade jag gärna stannat i länge. Jag åkte tåg. Mötte ett litet, vackert, lockigt barn och vi hittade en kommunikation som gav mer och mer. Till slut satt både det lockiga barnet och ännu en liten människa tätt intill mig. Vi tittade ut på landskapet vi färdades genom och vi kramade varandra.

Så slog det mig! Detta får jag inte göra. jag får inte krama några barn. Inte ett enda barn får jag ta i min famn. På obestämd tid. Jag vill skrika  rakt ut. Ihållande och obestämt länge!

Så hamnar jag i nästa tanke. Att pandemin sätter världens alla orättvisor på sin spets. Fattigdom och rikedom får ännu tydligare konturer. Jag tänker på alla  människor som bor tillsammans hela tiden. Barn och gamla, snuviga eller inte. Människor som kramar varandra och bor konstant tätt för det finns inget val. Trångboddhet eller ingen bostad alls ger inga möjligheter att välja. Egen och andras hälsa får stå åt sidan.

Så jag får banne mig stå ut. Jag kan stänga in mig med min längtan, tills det är dags att öppna dörrarna igen. Men längtar gör jag – efter barnen. Deras fötter, deras leenden, deras kraft, deras tankar, deras språk och deras händer.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *