Tidigt på morgonen när det är dags att vakna ska kroppens alla system igång på en gång. Ögonen ska öppnas och ses med, hörseln ska skärpas och alla muskler gå från avslappning till aktivitet. Hela kroppen är i ett extremt ansträngt läge och blodtrycket rusar i höjden. En del människor märker inte så mycket av det där, andra märker mycket. Jag är en sådan som märker. I det ögonblicket – det varar inte så himla länge – har jag svårt att se att det skulle kunna finnas en enda anledning till att kliva ur sängen och börja anstränga mig. Än mindre finna lust.

Två saker hjälper extremt bra. Det är varm dusch och tangentbordet. Duschen behöver jag inte beskriva, ni vet hur det känns. Tangentbordet kräver en kommentar. Tangenterna gör mig glad, livslusten infinner sig och snabbt går det.  En del känner likadant, andra vet inte vad jag pratar om. Lusten att skriva är som ett gift och en drift. Jag funderar en hel del på vad det egentligen är som är så himla roligt med det. Jag försöker sätta fingret på det, försöker formulera orden. Så hittade jag beskrivningen i en av mina julklappsböcker. Bodil Malmsten formulerade precis det som jag går omkring och tänker på.

”Varför jag skriver, vet jag inte bättre nu än när jag lärde mig skriva, jag lider när jag skriver men skriver jag inte lider jag ännu mer. När jag skriver har jag skrivpanik, när jag inte skriver får livspaniken fritt fram.
Skrivandet är någonstans att ta vägen, jag känner mig mera hemma vid ett tangentbord och en skärm än någon annanstans.”
Ur Bodil Malmestens Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag.

Kära alla mina bloggbesökare!

Kom farmor så ska vi leka! Det är lilla C som ropar. Hon har lite snor under näsan och kinder som blossar i rött i den ovanligt snåla blåsten som med sina stänk av hav mejslar sig in i ben och märg. Det är sen eftermiddag och redan mörkt. Lekplatsen under vårt köksfönster är inbäddad i snö och nu klättrar hon frejdigt upp för stegen mot rutschkanan. I minusgrader och tillsammans med snöflingorna och glatta vinterkläder går det fortare nerför än hon tänkt sig. Lilla C hamnar på rygg i farten, tittar mot himlen och ropar: en gran, en gran, farmor ser du granen? Hennes blick söker himlen och då ser hon för första gången vår stora gran som står på gården och lyser med tusentals lampor kring grenarna. Och på grannhusets takterass seglar en upplyst tomte som om den svävade fritt i luften. Lilla C åker nerför i rasande fart med blicken mot himlen ropande av glädje. Granen, tomten, farmor, ser du?

När jag åker är det en annan slags rutschkana. Jag tittar neråt för att inte snubbla och tappa orienteringen i tid och rum. Jag reser mig stelbent och fattar inte riktigt hur fort det faktiskt gick. För det går fort nu. Utan att jag riktigt har full koll hela tiden. Men den här hösten har jag ändå lärt mig lite, lite av konsten att inte spjärna emot. Jag har ju egentligen lite svårt för det. Men jag åker ju nerför antingen jag vill eller inte, så det gäller att njuta av åket så länge det varar. Jag fångar upp lilla C som flyger runt som en liten fjäril bland snöflingorna och genom mörkret ser vi granen, tomten, himlen och stjärnorna.

Häromdagen var det Luciamorgon. Lukten av varm choklad blandad med starkt rengöringsmedel och de rutiga yllebyxorna som kliade mer än alla andra byxor är inte här nu. Den gången för länge sedan var det luciamorgon i personalköket på Romanäs sanatorium där jag en gång växte upp. Nu är det soffan hemma i Göteborg, TV och mina mjuka filtar. Det är mycket som är annorlunda. Dagens luciamorgon är inspelad i Uppsala, där min storasyster bor. Det är fint. Benny Andersson och Olle Moraeus från Orsa musikskola och Orsa spelmän spelar och Helen Sjöholm sjunger. De spelar Koppången som Perra skrev. Perra som var vår musiklärare i Orsa.  Astrid Asefa läser. Hon som var chef på Dalateatern, där jag en gång var ordförande.  Det är så mycket som minner om Dalatiden, då när ungarna var små och mumsade i sig en lussebulle och varm choklad i sina vita lusselinnen innan de gick till skola och dagis. Oj då, nu sjunger Uppsala goss – och flickkör ”Välsignad vare han” i kör och i takt med rapparen som tuggar ”med kärlek och glädje i hela atmosfären …”

Det är nya tider nu. Nya tider och nya rutschbanor, nya lucior och tomtar som inte fanns förr. Ibland känns det som att det var bättre förr. Ju mer förr desto bättre. Men oftast känns det väldigt bra nu också tänker jag, när jag på kvällen kryper ner i min säng med min ärtgröna i-pad och spelar wordfeud, alltså alfapet med J som ligger två meter ifrån mig med sin lilla ljusblå padda. Vi spelar som förr men på ett annat sätt och vi behöver bara prata med varandra om vi vill.

Hoppas ni alla har en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR framför er!

Den 14 januari 2013 blir det boksläpp av HAVET RÄCKER INTE (en och annan påpekar att det heter ”releaseparty” nu för tiden.) Men jag gillar ju svenska ord! Så nu blir det alltså boksläpp. Då kommer jag att läsa ur och berätta om boken och om vägen från idé till en bok att hålla i handen.

Det är tänkt som en efter-jobbet-aktivitet, dvs. du som jobbar till fyra-fem hinner dit men missar ändå inte eventuellt kvällsmöte. Det blir på Galleri Viktoria i Göteborg den 14 januari 2013 klockan 17.00-19.00.

Släppet blir alltså i Göteborg. Men första veckan i mars reser jag till mina andra – eller mina första, det beror på hur man ser det – hemtrakter tillsammans med Havet räcker inte. Det blir besök i Orsa, Mora, Smedjebacken och Rättvik. Detta återkommer jag till!

Häromdagen passerade jag en milstolpe i mitt nya liv. Sedan 2008 har jag haft en plan. Huvudinnehållet i planen har varit att skriva. Jag vill kommunicera och beröra genom det jag skriver; jag vill utveckla mig och lära mig mer och jag vill se hur långt jag kan nå. Ett delmål har varit att söka och accepteras som medlem i Författarcentrum.

Men jag har gått varsamt fram med det. En annan sida av att skriva har för mig varit att försöka förstå mer av författarnas villkor. Hur funkar det på markanden som är i ständig förändring, hur och på vad tjänar man pengar och vem är egentligen brilliant och vem är enbart spektakulär?

För dem som har författande som sitt yrke och enda inkomstkälla hyser jag mycket stor respekt. Man kan inte och ska inte sno ihop en bok på en kvart och sedan komma och säga att man är författare. Det krävs mer än så. Därför har jag väntat flera år innan jag slutligen sökte för att bli medlem i Författarcentrum Väst. Är det månne dags nu?

Ja! Häromdagen fick jag besked. Nu är jag medlem i Författarcentrum Väst. Jag är stolt och glad och tycker om när min strategiska plan håller ställningarna.

De träffades vid ett bergsmassiv i Spanien. Det var semester och hon var i Spanien. Nästa gång de sågs var i dungen med fjorton ungbjörkar.

Plötsligt upptäckte jag att viktiga händelser under de tio år som boken Havet räcker inte berättar om utspelade sig i olika bergmiljöer. Ett kalkstensbrott, ett sandstensbrott och bland klipporna vid havet.

Det är en bok om kärlek och klaustrofobi. En orginell och ganska märklig bok om kärleken och frustrationen mellan två män. En vacker bok. Otäck bok. Berörande. Den heter Isak och Billy och är skriven av Kristoffer Folkhammar.

Citat:
De ligger bredvid varandra som de gör nästan varje natt. Det är kvavt i rummet. Det går inte att öppna fönstret för Billy kanske vaknar. Saker kan explodera och vad som helst kan hända.

Nu måste jag sluta säga: ”Jag har nyss läst det bästa bok jag någonsin läst”. För jag märker att för mig finns det många den-bästa-bok-jag-någonsin-läst. Idag är det: Känslan av ett slut av Julian Barnes. Att överhuvudtaget läsa den boken är ett led i löftet till mig själv att läsa mer utländsk litteratur, inte enbart svensk. Dessutom är det en konsekvens av att Bodil Malmsten säger att det är viktigare att läsa än att skriva om man vill skriva bra. Alltså läste jag Känslan av ett slut. Jag fullständigt sögs in i berättelsen som satte många starka känslor i gungning samtidigt som mina utifrån-glasögon studerade hur man driver en spännande berättelse framåt på bara 190 sidor och utan ett enda ord för mycket.

Citat ur Känslan av ett slut:
”När man är ung – när jag var ung – vill man att ens känslor ska likna dem som man läser om i böcker. Man vill att de ska vända upp och ner på livet, skapa och definiera en ny verklighet. Senare vill man nog att de ska leda till någonting mindre omvälvande, någonting mer praktiskt: man vill att de ska stå ut med ens liv som det är och har blivit. Man vill att de ska säga en att allt är i sin ordning. Och är det något fel med det?”

Läs den! Men om du är i en fas av livet när du inte hinner läsa en enda bok: Lägg den på minnet och läs den sen!

Om jag läser en bok som jag gillar kan jag ha glömt innehållet efter en vecka. Men Farbror Svens Brevlåda sitter som berget. Jag låg med min syster på mammas säng (det var där vi ofta lyssnade på radio), vi hörde farbror Svens snälla röst och året var 1954. Jag var nio år. Farbror Sven läste min dikt.

Nu är det höst och grått och kallt
snart faller flingorna överallt
nu är hösten kommen.

Nu står träden gula och kala
att de inte får snuva bara
och regnet det öser
och solen den pöser
nu är hösten kommen!

Den texten sitter också som berget. Den kommer jag minnas till jag dör.

”Om Barrosso varit tillräckligt smart så skulle han byta ut hans portfölj. I stället för din och min hälsa skulle Borg kunna sköta inre marknaden, fiskerifrågor eller kultur till exempel, säger Wikström, som lovar att hålla extra vakande ögon på Borgs insats.” (Citat ur GP 22/11)

Det är Cecilia Wikström (fp) som citeras. Hon sitter i Eu-parlamentet. Det är inte Anders Borg hon pratar om utan Tonio Borg från Malta som nu valts till EU-kommissionär med ansvar för hälsa. Han är mycket omstridd eftersom han är stark och aktiv motståndare till både homosexuella och abort. Nu har han ansvar för Europas gemensamma hälsofrågor. Det tycker jag är vidrigt.

Det som upprör mig nu är att Cecilia Wikström som till preofessionen är präst  och som föredömligt protesterat mot förslaget att välja Tonio Borg säger som hon gör i citatet ovan. Att Tonio Borg med sina antihumana åsikter skulle sköta fiskerifrågor är kanske ok, men Cecilia Wikström tycker dessutom att han skulle kunna sköta kulturfrågorna. Jag hoppas att hennes tunga slant. För jag hoppas verkligen inte att hon tycker att en person som jagar och begränsar hbt-personers och ofrivilligt gravida kvinnors liv skulle passa att sköta kulturfrågorna i Europa. Det skulle inte vara att gå myrsteg bakåt när det gäller mänskliga rättigheter. Det vore förfärligt med tanke på att kulturen är det fria skapandets hemvist och yttrandefrihetens och demokratins hjärta.

Bland löv

När grönskan kryper sig närmare
när vinden är ilsket vill
när jorden luktar jord
på riktigt
när värmen sprider sig
ända ner
i mina porer
är jag nära
det som benämns lycka
och tänker på dig
5 år
mamma, mamma jag vill aldrig dö
jag vill inte få jord i munnen.
Ur Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt
http://www.annbeskow.se/bok/vad-jag-sett-och-med-mitt-roda-hjarta-kant/

Idag pulsar vi bland drivor av löv bland höstfuktiga stammar. Vi dricker varma drycker och en liten tvååring och jag tar en extrapromenad på en slingrig stig. Vi hittar en mossbelupen sagosten och han ropar så det ekar bland träden: mamma, mamma, mossa – mossa, mossa, mamma, mossa, mossa, mossa …

Just nu har vi ingen jord i munnen. Och jag vill inte ha det. Inte idag och inte imorgon.