Tidigt på morgonen när det är dags att vakna ska kroppens alla system igång på en gång. Ögonen ska öppnas och ses med, hörseln ska skärpas och alla muskler gå från avslappning till aktivitet. Hela kroppen är i ett extremt ansträngt läge och blodtrycket rusar i höjden. En del människor märker inte så mycket av det där, andra märker mycket. Jag är en sådan som märker. I det ögonblicket – det varar inte så himla länge – har jag svårt att se att det skulle kunna finnas en enda anledning till att kliva ur sängen och börja anstränga mig. Än mindre finna lust.
Två saker hjälper extremt bra. Det är varm dusch och tangentbordet. Duschen behöver jag inte beskriva, ni vet hur det känns. Tangentbordet kräver en kommentar. Tangenterna gör mig glad, livslusten infinner sig och snabbt går det. En del känner likadant, andra vet inte vad jag pratar om. Lusten att skriva är som ett gift och en drift. Jag funderar en hel del på vad det egentligen är som är så himla roligt med det. Jag försöker sätta fingret på det, försöker formulera orden. Så hittade jag beskrivningen i en av mina julklappsböcker. Bodil Malmsten formulerade precis det som jag går omkring och tänker på.
”Varför jag skriver, vet jag inte bättre nu än när jag lärde mig skriva, jag lider när jag skriver men skriver jag inte lider jag ännu mer. När jag skriver har jag skrivpanik, när jag inte skriver får livspaniken fritt fram.
Skrivandet är någonstans att ta vägen, jag känner mig mera hemma vid ett tangentbord och en skärm än någon annanstans.”
Ur Bodil Malmestens Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag.
Vilken fantastisk beskrivning av Bodil. Jag kan känna igen det där, fast jag känner det med bilder. Kram kloka du
Åh, vad jag känner igen mig! Men för mig är det inte tangenter utan färger och penslar. Det är mycket man kan fundera på i detta livet, men för mig är måleriet i högsta grad en av meningarna med att finnas här.
God fortsättning med året och skrivandet.
Kram Brita
Tack Nanna och Brita för era tankar. Det är väl så det är – för en del är det bilder, andra musik, andra åter vill skriva eller kanske knyppla, jaga, snickra, programmera, ja, vad vet jag. När det finns något som jagar en upp ur sängen blir livet absolut roligare – och lugnare?