Foto: Ann Beskow

Nöjd levnad
Äta litet, dricka vatten,
Roligt sällskap, sömn om natten,
Käckt arbeta, lägligt bo,
Stillhet någon stund på dagen;
Det är lagen,
För min hälsa och min ro.
Olof von Dahlin (1708-1763)

ibland känns det som att tiden står stilla. Med viss modifikation stämmer den här dikten från 1700-talet väl in på det vi idag vet om livsstil och hälsa. Tänk om alla hade tillgång till just detta: mat, dryck, jobb, socialt umgänge, bostad och avkoppling från stress. Ja, då skulle väldigt många fler än idag må riktigt bra.

Det visste Olof von Dahlin för 300 år sedan. Och det vet vi. Men det gäller att få till det. Hur svårt kan det egentligen vara?

Dikten finns citerad i Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt  i mitt simkapitel.

Reaktioner, återkoppling, tankar och känslor börjar ramla in från läsare. Många är det som precis när de läst ut Havet räcker inte skriver en rad eller slår en signal och talar om vad de tyckte. Flera av dem är helt nya läsare som inte tidigare varit med i min romanprocess och som jag inte känner sedan förrut.

För mig är det guld värt. När jag lyckas beröra har jag nått fram och av varje reaktion lär jag mig något nytt. Jag kommer att sammanställa några av kommentarerna så småningom. Just nu nöjer jag mig med att berätta att en återkommande positiv synpunkt är:

Havet räcker inte är en bok i det lilla formatet. Den håller ihop och är inte komplicerad att läsa. Språket är vackert och berör! Här kommer ett litet stycke från Havet räcker inte:

”Sommarens vackraste dagar har passerat. Ljusgrönt har blivit mörkgrönt, krackelerande i gult. Nu är inte nätterna rakt igenom ljusa ljusa längre. De har för länge sedan passerat midsommarnattens eviga grönskande ljus. Numera sveper ett lätt mörker över vattnet och drar med sig slänterna och ängarna runt sjön i sin hemlighetsfullhet. Hemligheter som rymmer mer vemod än hopp.”

Sommaren går mot sitt slut.

Badnostalgi

När jag sitter på toaletten på besök hos en dotter fastnar blicken i ett hörn av badrumsgolvet. Där ligger en liten gul gubbe som väcker varma känslor. Jodå, strax efter ser jag den lilla blåa kannan som gubben bor i. Det var väl sådär 25-30 år sedan jag senast såg dem.

Som blixtens hastighet passerar alla badstunder från -70 och -80-talet revy. Plaskande barn i olika konstellationer. Storasyster och lillebror, storebror och lillebror, mellansyster och mindre storasyster, lillasyster och storasyster … ja, hur det än såg ut så fanns den gula gubben med. En liten gubbe som var före sin tid. En liten smiley innan smileys fanns. Det är i sådana ögonblick som tiden panikrusar och står blick stilla precis samtidigt.

Smiley före sin tid.

Om man knappt har lärt sig läsa ännu är orden viktiga. En liten pojke som ännu inte knäckt läskoden kunde ändå läsa ordet PUCK. De svåra orden ÅKA SKRIDSKOR gick också bra. Den här killen älskade att spela hockey.

Även om det inte finns statistik på det säger en lärare jag känner att det är oändligt många fler sjuåringar som kan läsa HAMMBURGARE MED POMMES FRITES än de som fixar ordet STRÖMMINGSLÅDA.

Lust gynnar lärande. Det som väcker mitt intresse, det som lockar min fantasi och det jag tycker är gott vill jag komma ihåg. När det är dags att lära sig läsa vill det till att man har turen att få en lärare som tycker om att lära känna barnen, som brinner för att väcka lust för ord och sammanhang och som inte går i väggen. Man ska också ha turen att få en lärare som behärskar goda metoder för läsinlärning. Under många år – i nutid – kunde blivande åk 1-3-lärare på lärarhögskolan i Sverige välja bort just läsinlärning. Hur kan det vara möjligt?

”Mellan sex och sju står jag på fotbollsplanen. Luften är ljum, men sval. Perfekt. Delvis omringad av mörk trädbarriär. Emellan lyser människors hem med lampor. Ett svartgrenat träd sträcker sig långsamt mot himlen. Jag tittar upp. Himlen är lätt molnbeslöjad, bakom skönjes morgonljuset. Fem djupa andetag. Jag i världen. Det ringer i öronen. Det gör inget. Jag i världen. Lycklig!

I Montenegro pågår röjningsarbete. Trehundra människor störtade med ett tåg hundra meter ner i en ravin. Fyrtioen dog. Etthundra skadades. Flest barn. Kyla och snö försvårar. I Orsa pratas det om vargar, vargar, vargar. Och jag står mitt på fotbollsplanen i snö, tidig, tidig morgon, andas fem djupa andetag. Tar mig rätten att känna lycka.”

Detta hände den 23 januari 2006. det är från sidan 79 och 80 i min första bok, Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt. Boken innehåller mina tankar kring min tid som ledare. När jag var kommunalråd i Orsa i Dalarna funderade jag mycket över passionen som drev mig till att arbeta så hårt och om hur jag skulle förhålla mig till mina uppgifter och till mig själv för att göra ett bra jobb och samtidigt överleva.

Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt, finns nu åter i lager. Kontakta mig!

Ylle, bomull och linne.

Trots sju madrasser kände hon den lilla, lilla ärtan. Jag har ibland undrat om prinsessan på äretn skulle ha fått en diagnos om hon levat idag. Eller är det helt ok att känna en ärta mellan sju madrasser? Är det också helt ok att minnas barndomens kläder utifrån om de kliade mycket eller bara lite?

”Du behöver det här” sa min förstående vårdcentralläkare och tryckte en stor pumpflaska Karbamidkräm i handen på mig. Stackars prinsessan på ärten! Hon kanske också hade behövt en sådan flaska? I vilket fall som helst har daglig insmörjning av hela kroppen gjort mitt liv lite lugnare och sömnen lite mindre bräcklig.

Jag är en sådan person som minns bardomens kläder utifrån material och kli-grad. Jag stod vid en pöl i ett vått kärr en vårdag och såg grodyngel hoppa. Jag hade pepitabyxor med knäppning i båda sidorna på mig. De var bättre när jag längtade efter dem, än när jag äntligen fick dem. De kliade vansinnigt på benen. Som tur var hade jag också på mig en hallonröd tröja i våffelmönster av rent bomull. De var köpta på Johanssons ekipering i Tranås och det var väldigt skönt att tröjan inte kliade eftersom byxorna var outhärdliga. Grodynglen hoppade och hoppade.

Efter åratal av experimenterande har jag nu hittat min perfekta bäddning! Jag är van vid tvära kast mellan  att frysa som en utmärglad hund och att bada i olidlig värme hela natten. Så har det varit hela mitt vuxna liv. (Därför sover jag i enkelrum när jag är på kurs.) Jag lovar att täcken och filtar spelar roll! Vartenda duntäcke är förkastligt, även om det är tjockt eller tunt, svalt eller varmt. Men NU har jag kommit fram till den perfekta kombination.

Den perfekta kombinationen är linne, bomull och ylle i lager på lager. Ett slitet linnelakan köpt på auktion, två knallgula bomullsfiltar som funnits i mitt hem i hela mitt liv och en nyköpt yllefilt från Klippan och så Karbamidpumpen gör livet lätt. I alla fall just nu. Jag tänker på prinsessan på ärten. Kanske det fanns något som hade hjälpt henne också?

Den 14 januari då jag släppte Havet räcker inte bad jag min fjortonåriga släkting Agnes att gå runt och fotografera. Här kommer ett fint urplock av en massa bra foton, alla tagna av Agnes Beskow van der Heeg.

Den allra sista bilden, nedan har Johan Berlekom tagit.

Foto: Ann Beskow

Just när den höll på att lämna sin vackraste dag, just som den böjde sitt huvud och aldrig mer skulle hitta tillbaka till sin blomstrande skönhet, så ville jag frysa den. Frysa kraften och det sköna. Frysa det självklara ögonblicket för att aldrig mer behöva släppa det ifrån mig.

Jag satte ut min vackraste blomma i vinternatten och frosten tog den. Nu har jag min istulpan och den kommer alltid att finnas. Den ska hjälpa mig att alltid komma ihåg den stunden då allt var färgstarkt, kraftfull och laddat av hopp.

Nej, jag ska inte dö nu. Det tror jag i alla fall inte. Men jag tänkter ofta på att någon gång händer det och jag vet inte när. Ofta tänker jag också att denna min tid som är just nu, kanske är en tid som jag senare kommer att minnas som en mycket lycklig tid. Därför vill jag spara alla mina fina stunder, så jag kan plocka fram dem och glädjas åt dem en annan gång i en annan tid. Jag samlar mina vackraste minnen i min istulpan.

Havet räcker inte, släpptes den 14 januari 2013 på Galleri Viktoria i Göteborg. Foto: Johan Berlekom.

Snart är det en vecka sedan det officiella släppet av Havet räcker inte. Det var många som var där och det känns så bra att min bok är ute nu.

Att vara i ett konstgalleri var fint. Jag tycker om att blanda bild och ord och musik. Jag gör så när jag skriver. Jag lyssnar till musiken som hör till och jag målar bilder och symboler i ”rätta färger” för att jag själv ska förstå vad det är jag vill berätta. På bordet ovan ser ni inte bara böckerna utan också foton och vita pappskivor. Fotona är scener ur Havet räcker inte och de små vita innehåller tio olika citat ur boken. Jag hade också med mig all den musik som på något sätt förekommer i boken. Men musiken drunknade i sorlet av alla människor som var där, så där får jag tänka om lite.

Foton från nyckelscener i boken, citat ur texten och musik från Havet räcker inte – min tanke med detta är att öppna luckor till olika sinnen och en lockelse att läsa min berättelse om Lone. Vad vore livet utan orden, bilderna och musiken?

Nu väntar jag med spänning på flera foton som jag beställt av en fjortonårig fotograf. Säkert kommer jag att dela med mig av dem.

Alla som befinner sig i eller i närheten av Göteborg och som är sugna är varmt välkomna till släppet av Havet räcker inte. Det blir på Galleri Viktoria, Viktoriagatan 11 i Göteborg. Vi börjar måndagen den 14 januari klockan 17 och slutar 19. Välkomna!