Istulpan

 

Foto: Ann Beskow

Just när den höll på att lämna sin vackraste dag, just som den böjde sitt huvud och aldrig mer skulle hitta tillbaka till sin blomstrande skönhet, så ville jag frysa den. Frysa kraften och det sköna. Frysa det självklara ögonblicket för att aldrig mer behöva släppa det ifrån mig.

Jag satte ut min vackraste blomma i vinternatten och frosten tog den. Nu har jag min istulpan och den kommer alltid att finnas. Den ska hjälpa mig att alltid komma ihåg den stunden då allt var färgstarkt, kraftfull och laddat av hopp.

Nej, jag ska inte dö nu. Det tror jag i alla fall inte. Men jag tänkter ofta på att någon gång händer det och jag vet inte när. Ofta tänker jag också att denna min tid som är just nu, kanske är en tid som jag senare kommer att minnas som en mycket lycklig tid. Därför vill jag spara alla mina fina stunder, så jag kan plocka fram dem och glädjas åt dem en annan gång i en annan tid. Jag samlar mina vackraste minnen i min istulpan.

Ett svar till “Istulpan”

  1. Nanna skriver:

    vackert. Både ord och bild..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *