Inspirerad av vår dotter Nannas sätt att se på världen ur alla möjliga och omöjliga perspektiv önskar jag tillsammans med J:s färskpressade apelsinjuice i min farmor Nannas gamla kristallglas en riktigt Glad och Skön Påsk!

Också en balansakt! Miffy i Dic Bruna huis i Ütrecht.

Den gamla sjukgymnasten i mig säger bara: skaffa en balansbräda! Särskilt om du är 60+. Att stå på den är BRA. Stå på ett ben, stå på det andra, stå på båda, stå och vifta med armarna eller det andra benet. Jag lovar att du efter sådana dagliga övningar klarar alla små oväntade snedsteg bättre och kanske slipper att så småningom bidra till den allra vanligaste olyckstypen i vårt land, nämligen fall i hemmet.

Men när jag står där på min bräda och tittar ut på stuprännorna på huset mittemot kommer jag att tänka på alla er som är under 60. Ja, jag tänker faktiskt på alla er andra. Och jag tänker på sjukgymnastik och psykiatri som i alla fall på min tid kopplade ihop fysisk balans med psykiskt välbefinnande. Faktum är att det känns. Att stå still och träna sig att hålla balansen ger så mycket mer än enbart kroppsträning. För stillhet i kroppen om dock bara för ett ögonblick, ger också stillhet i själen.

Så kom igen nu: Skaffa en balansbräda till påsk och kör en tävling med hela släkten om vem som kan stå längst. Men var försiktiga så att inte mormor trillar av och vrickar foten.

Europarådets kongress i Strasbourg

Den senaste tiden har jag gjort sådant som jag tycker allra mest om att göra. Nästan. Jag har varit på givande politiska möten som handlar om sådant som känns viktigt i livet, demokrati i Europarådets kongress och kulturfrågorna i Göteborg. Jag har försökt komma in på Stadsmuseets i Göteborg där öppnandet av utställningen ”Vi är romer” lockat så mycket folk att jag inte kom in. (Ska gå dit en annan dag.) Jag har varit på Göteborgsoperan och sett Tristan och Isolde och jag läser en mycket bra bok, ”September” av Kristoffer Leandoer. Och som pricken över i:et i en god och innehållsrik tillvaro ska jag idag träffa två älskade små barn, en 4-åring och en 2-åring. Mycket gör jag på egen hand och mycket gör jag tillsammans med J. Vi har många fina samtal och ibland behöver vi inte säga så mycket, för vi vet vad den andra tänker. Det blir lätt så efter 45 år tillsammans.

Livet är alltså mycket innehållsrikt  och då glömde jag ändå min stickning som i sig kan vara ett skäl till att vilja kliva upp på morgonen.

En av alla mina stickningar

Men ändå!  Det är något som fattas. Jag skriver inte. Så här det när jag möter världen:

I Sammanträdetsrummet i Strasbourg (första bilden i det här inlägget) flyger mina tankar upp i taket, ut genom fönstret, blir ett med himlen …

På Operan försvinner jag i mina fantasier om kärlek, död, smärta, lycka – om att älska så mycket, men inte kunna leva tillsammans …

När jag läser den bra boken, tänker jag: så här kan man göra, så här kan man bygga upp en berättelse …

När jag stickar tänker jag på garner, på färger och nyanser som som ska gå som trådar genom min nästa bok …

När jag tittar på småbarnens lekar och lyssnar till deras språk, ja, då drar mina fantasier iväg kring vad en människa är, hur det är inne i huvudet på ett litet barn, vilket oändligt ansvar vi vuxna har och vilken lycka det är att alltid skydda och stimulera de små människorna …

Ja, i allt jag möter ser jag vad jag skulle vilja skriva om. Men jag skriver inte. Jo, jag skriver mycket, men jag kommer inte igång med mitt nästa stora projekt. Har jag inte tid? Jo, jag har tid. Men jag gör det inte för att just nu har jag kramp. Jag kan inte hitta formen. Så fort jag börjar skriva på något stort igen, tar alla mina bilder i huvudet över och alla mina känslor hoppar hit och dit. Det blir bara för mycket och samtidigt ingenting.

Men det kommer. Det vet jag, för det har det gjort förr. Och under tiden samlar jag på intryck och försöker ta vara på dagen. För en sak vet jag säkert. Min tid är begränsad.

Arbete är bra att ha. Alla vill ha ett arbete, men de finns i begränsad mängd.
Arbete kan man dö av.

Om man har ett, kan man jobba ihjäl sig.
Om man inte har ett, kan man försvinna som människa.

”Vi tog med russin, kaffe occh bananer på morgonen då vi skulle titta på båtar, och i mitt huvud snurrar ett kretaivt pastellfärgat kaos. Jag har så många idéer men rakt framför mig står en stor svart mur just nu.”

Så skriver min dotter Nanna i sin inspirerande blogg Så fint jag vill. Hennes bilder och hennes ord försätter mig alltid i en alldeles särskild sinnesstämning. Det är en känsla som lockar till skapande i en atmosfär där vemod och glädje ofta går hand i hand.

När jag läser hennes ord går mina tankar till sidan  46  i Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt. Där handlar det om att nästan sprängas innifrån av alla sina goda idéer. Jag jobbade ständigt med ansvarsfulla och oerhört stimulerande arbetsuppgifter och ibland kändes det så här:

”Det är just om det snurrar som mest som det gäller att komma ihåg att hejda mig. Hejda mig när kreativiteten håller på att döda mig. När fantasin, idéerna och lusten gör mig trött och yr. Det är då det börjar bli farligt, trots att allt är så roligt. Det är ett bedrägligt tillstånd. Ibland har jag känt mig som en hårddisk på en dator. En gammal dator med begränsad kapacitet. Det har helt enkelt känts som att det inte finns mer plats. Proppfullt.”

Vill du läsa mer om boken så klicka här.

Den första veckan i mars åkte jag runt till olika orter i Dalarna. Jag gjorde det i min författarroll och jag tyckte mycket om det. Jag njöt av det vackra landskapet och den hoppingivande solen och av alla givande möten och samtal om läsande och skrivande. Särskilt roligt var det att berätta om huvudpersonen Lone i Havet räcker inte.

Nu är det den tredje veckan i mars och nu tar rollen som politiker över. I Strasbourg träffas delegater från Europarådets 47 länder och vi utbyter tankar och för dialoger kring den demokratiska utvecklingen i våra olika länder.

Jag behöver mina två världar, både politikens och den skönlitterära. När jag står mitt uppe i politiken längtar jag efter att läsa och skriva berörande texter långt bort från politikens salar fyllda av paragrafer, ekonomi och kontoansvar. Men när jag ger mig tid att skriva brinner det ofta en annan eld i mig. Då vill jag använda ordens kraft att måla bilder av vad politiken gör och skulle kunna göra med oss människor.

Jag drömmer om att hitta en balans mellan mina världar. Jag vill ju så gärna fläta ihop alla mina visoner, besvikelser, politiska sorger och  nya förhoppningar till en väv av ord som väcker kloka tankar, vrede och goda känslor, känslor som förmår föra människorna mer nära varandra, inte längre bort. Jag måste ha balans och kraft för att kunna göra det – men det är svårt att hitta.

För några veckor sedan hade kylan tagit ett stadigt grepp om oss. På min balkong stod min vackra skulptur, mina isstulpaner. Ett fång tulpaner sög upp allt vatten den kunde precis innan kylan slog till och skönheten stannade i en blickstilla form. Så vackert!

Men jag visste redan då att det skulle ta slut. Allt vackert tar förr eller senare slut. Jag visste det och nu är jag där. Kylan har släppt sitt grepp och tulpanerna har givit upp. Jag visste det, men som alltid dallrar frågan i luften: Hur kunde det gå så fort?

Keukenhof Holland

Detta är den vackraste tulpanpark jag vet. Det gäller att besöka Keukenhof i Holland vid rätt tidpunkt på året. Det kniviga är förstås att ”rätt tidpunkt” är lite olika år från år beroende på väder och vind. Det är när hela parken flödar av tulpaner i färger och formationer i det oändliga som den är som bäst. Det är en rikedom som jag inte kunnat drömma om innan jag kom dit, som en symfoniorkester med kraftfulla fält och spröda mellanstycken och allt däremellan. Senaste gången var våren 2008.

Älskade tulpaner

Vi är många som älskar tulpaner. Oftast tänker vi på de nyintagna, späda tulpanerna, särskilt de som vi tar in tidigt på eftervintern och som får oss att tänka bort mörker och kyla till förmån för det annalkande ljuset.

Men tulpanerna har så många olika spännande skepnader. För några veckor sedan var jag helt fixerad vid mina rosa tulpaner som bildade en isskulptur på balkongen.

Istulpaner

Nu är det en annan tulpan som stjäl min uppmärksamhet. Det är den gula som redan levt sitt liv, men som ända in i sista stund förför mig med sin skönhet.

Vissen skönhet