Min tid

Europarådets kongress i Strasbourg

Den senaste tiden har jag gjort sådant som jag tycker allra mest om att göra. Nästan. Jag har varit på givande politiska möten som handlar om sådant som känns viktigt i livet, demokrati i Europarådets kongress och kulturfrågorna i Göteborg. Jag har försökt komma in på Stadsmuseets i Göteborg där öppnandet av utställningen ”Vi är romer” lockat så mycket folk att jag inte kom in. (Ska gå dit en annan dag.) Jag har varit på Göteborgsoperan och sett Tristan och Isolde och jag läser en mycket bra bok, ”September” av Kristoffer Leandoer. Och som pricken över i:et i en god och innehållsrik tillvaro ska jag idag träffa två älskade små barn, en 4-åring och en 2-åring. Mycket gör jag på egen hand och mycket gör jag tillsammans med J. Vi har många fina samtal och ibland behöver vi inte säga så mycket, för vi vet vad den andra tänker. Det blir lätt så efter 45 år tillsammans.

Livet är alltså mycket innehållsrikt  och då glömde jag ändå min stickning som i sig kan vara ett skäl till att vilja kliva upp på morgonen.

En av alla mina stickningar

Men ändå!  Det är något som fattas. Jag skriver inte. Så här det när jag möter världen:

I Sammanträdetsrummet i Strasbourg (första bilden i det här inlägget) flyger mina tankar upp i taket, ut genom fönstret, blir ett med himlen …

På Operan försvinner jag i mina fantasier om kärlek, död, smärta, lycka – om att älska så mycket, men inte kunna leva tillsammans …

När jag läser den bra boken, tänker jag: så här kan man göra, så här kan man bygga upp en berättelse …

När jag stickar tänker jag på garner, på färger och nyanser som som ska gå som trådar genom min nästa bok …

När jag tittar på småbarnens lekar och lyssnar till deras språk, ja, då drar mina fantasier iväg kring vad en människa är, hur det är inne i huvudet på ett litet barn, vilket oändligt ansvar vi vuxna har och vilken lycka det är att alltid skydda och stimulera de små människorna …

Ja, i allt jag möter ser jag vad jag skulle vilja skriva om. Men jag skriver inte. Jo, jag skriver mycket, men jag kommer inte igång med mitt nästa stora projekt. Har jag inte tid? Jo, jag har tid. Men jag gör det inte för att just nu har jag kramp. Jag kan inte hitta formen. Så fort jag börjar skriva på något stort igen, tar alla mina bilder i huvudet över och alla mina känslor hoppar hit och dit. Det blir bara för mycket och samtidigt ingenting.

Men det kommer. Det vet jag, för det har det gjort förr. Och under tiden samlar jag på intryck och försöker ta vara på dagen. För en sak vet jag säkert. Min tid är begränsad.