Munnen hör till kroppen
Munnen ska vara en del av kroppen, det är min önskan.
Tänderna är del av livet
trasiga tänder värker
utdragna tänder lämnar tomma hål.
Det anses fult
det blir svårt att tugga.
Du kan avläsa privatekonomi i en munhåla.
Med vanskötta tänder växer glömskan.
Dina tänder påverkar hela ditt liv
hela livet.
Munnen är inte en del av kroppen
varken medicinskt, socialt eller försäkringsmässigt.
Jag vill att munnen ska vara det.
En del av kroppen.
För alla.
”Det där som står på sidan fem stämmer inte” ringde någon och sa om en text jag skrivit. En annan gång var det bråk om en författares barndomsskildring var riktig eller falsk, sanningsenlig eller påhittad.
Men vänta nu, ingen kan väl göra anspråk på att ge en sann minnesbild av sig själv? Minnena styr och jag väljer själv vad jag lyfter fram. Jag har ingen redovisningsskyldighet gentemot läsaren, jag får till och med blanda minnen som jag själv uppfattar som sanna med ren fantasi. Om jag vill, för det är jag som äger tillkomsten av berättelsen. Men det är du som äger läsupplevelsen, den kan inte jag ta från dig.
Vi behöver många olika livsberättelser för att förstå våra liv. När vi ser hur andra klär sina drömmar och sina sorger i ord och känslor, då händer det något inom oss. Det är därför vi behöver alla berättelser.
När jag nu steg för steg förflyttar mig från politikens spännande och frustrerande världar in i alla ordens magiska tillstånd, skriver jag egna ord och läser andras för att försöka förstå en enda liten skärv av den oerhörda komplexitet som kallas livet. Jag blir alldeles upprymd av tanken på att nu får jag göra precis som jag själv vill. Precis som jag själv vill, bara jag törs.
”Jag hjälper Gullan på med den beige vårjackan. Sätter på henne de mörkblå Eccoskorna och knyter om hennes vattenfyllda fötter, lila, som ljungen i augusti.”
För Moa känns det som att hon gör något mycket förbjudet när hon smiter ut på en liten promenad med Gullan. Gullan som inte kan gå längre, Gullan som vill ha sin väska där det ligger en spegel och ett rosa Pierre-Robert-kläppstift.
Jag skall egentligen inte jobba här av Sara Beischer handlar om kärlek, sorg, gamla människor, teaterdrömmar och alldeles särskilt mycket om Moa 19 år och om äldreomsorg.
I den här boken finns kunskap om vardagen för gamla människor för personalen inom omsorgen, det finns humor, glädje, äckel, omtankar och mycket känsla. Det känns tomt att lägga den ifrån mig.
HÖST I GÖTEBORG
OCH I ORSA
Pengar
Ibland önskar jag att jag hade studerat ekonomi på universitetet. Eller juridik eller statskunskap för då skulle jag kanske förstå politiken bättre. Skulle jag vara en bättre politiker då? Bättre på att företräda dem som valt mig?
Jag tror inte det. För då hade jag varit utan de kunskaper jag har nu. Kunskaper som jag har nytta av. Nu vet jag hur kroppen fungerar, hur man tar sig fram i samhället, vad latinska uttryck betyder och kulturens vikt för att människor ska kunna växa. Mitt intresse för skönlitteratur och konst blir bara starkare. Om jag inte hade haft det engagemanget hade jag nog inte varit en bättre politiker.
I politiken behövs både ekonomi, juridik, samhällskunskaper och livserfarenheter av skilda slag. Och humaniora. Det jag önskar är att ledande politikers intresse för kultur och konst skulle synas och höras mycket mer. Det gäller alla partier. I min dröm förstår ledande politiker sprängkraften i kulturen. Förstår att kultur är en bärande del i ett demokratibygge och därför måste politiken ta sin del av ansvaret. Aldrig slå sig till ro! Kulturen är alltför frånvarande i politiken för att jag ska trivas.
Men jag är bra på att förstå hur det känns att inte förstå. Det är jag glad för.
Höst vid Lillån i Orsa
Foto: Ann Beskow
Citat: ”Men han fortsätter med Astrids behå, kupar sina händer om hennes urlakade bröst. Hennes bleka bröstvårtor. Nästan sammansmälta med allt det andra bleka . Urban frustar allt högre. Astrid gnyr snarare än frustar. Det kan omöjligt vara bra för deras svaga hjärtan. Det kan i alla fall inte vara bra för Urban att frusta på det viset. Urbans hand in i Astrids byxor. Jag undrar om han märker att hon har på sig en blöja.”
detta är ett lösryckt citat ur Jag ska egentligen inte jobba här, av Sara Beischer.
Frågan är, har Astrid och Urban rätt att vänslas och hångla på hemmet? Eller har någon som jobbar där rätt att säga: ”Nä fy fan, nu får det vara nog. Skäms på er!” Andra frågor är: vad ska Astrids man säga, är det bra för deras hjärtan och är det äckligt eller inte? Frågorna radar upp sig medan någon konstaterar att både Astrid och Urban verkar lite gladare nu förtiden …
Just nu läser jag Jag ska egentligen inte vara här. Det är en empatisk, nyttig, viktig, rolig bok som väcker massor av relevanta frågor kring tillståndet på ett äldreboende. Jag är säker på att det inte finns bara ett Liljebacken i Sverige.
Foto: Sara Källgarn
När Ann frågade om jag ville gästblogga här började orden klä tankarna: ”Gästbloggare”, ett spännande uppdrag som påminner om att gästa någons liv, kliva in i ett sammanhang som tillhör någon annan, en värld man anat, hört berättelser om och har föreställningar om. Så jag tar den utsträckta handen, kliver in och tänker- Hur kommer jag att tas emot, kommer ni att förstå mig, har jag förstått premisserna rätt?
Ann skriver ofta om ord, om människor, möten av många slag och hennes ord väcker mina tankar och det är spännande att få lägga några av mina ord här, för dig och kanske andra att läsa.
Jag ser likheter med mötena i mitt dagliga arbete med människor som klivit in i mitt sammanhang. De undrar också om de verkligen är välkomna, om de verkligen vill och kan stanna.
Jag arbetar med män och kvinnor som inte längre hör bekanta ord kring sig. Makar som inte längre kan förklara omvärlden för sin familj. Ingenjörer som inte längre kan läsa skyltar, lärare som inte längre kan hålla lektion, orden de möter är obegripliga, orden de vill använda är obrukbara. Jag arbetar med Etableringen för flyktingar på arbetsförmedlingen. Ett arbete där orden är otroligt viktiga.
I mitt rum hörs orden ofta två gånger, många samtal sker nämligen med tolk. Jag hör mina egna ord förvandlade på språk jag inte behärskar. Jag hör min medmänniskas ord förvandlade på mitt eget språk. I rummet där vi möts säger jag på stapplande arabiska ” alam wa sahlam!”, Välkommen! och vill därmed bjuda in till samtal på lika villkor – jag vill lära om din värld och hoppas att du vill lära om min, så att den blir vår. Så kan orden bli broar, en utsträckt hand, från mitt vardagsrum till ditt, för vi behöver inte öppna hela vårt hem, bara vår tankevärld, här i Anns blogg, i mitt jobb, i livet- alam wa sahlam!
En av Saras älskade katter
Foto: Sara Källgarn
Nu vill jag presentera min gästbloggare, Sara Källgarn. Jag har känt Sara i femton-tjugo år. Vi träffades inom politiken, jag var ny som Ks-ordförande och hon var överhuvudtaget ganska ny. Ung och ny i politiken. Besjälad, ambitiös, envis ibland på randen till outhärdlighet. Sara var alltid trogen sina idéer, målinriktad och modig. Alltid inspirerande!
Så småningom skildes våra vägar, men kontakten finns kvar. Själv beskriver sig Sara så här:
70-talsbarn med samhället och U-länderna i vardagsrummet på skånska slätten, 90-talsförälder med samhällsdiskussioner och möten med Ann bland skogar och berg i Dalarna, 2000-talskvinna mitt i livet, tillbaka i Skåne, tillbaka i det bekanta, där orden ligger mig nära.
Imorgon kommer Saras gästinlägg. Håll utkik!
För längesedan
En skrivande människa hittar inte alltid fram till sitt ämne. Går som katten kring het gröt, något ligger i vägen och skymmer sikten. På AlakoskiSöderlundkursen lärde jag mig detta enkla: Skriv det du suckar över!
Förmodligen tänkte Ivar Lo-Johansson likadant. Det var på 1940-talet han suckade över tillståndet på de svenska ålderdomshemmen/fattighusen. Han tog med en fotograf, reste runt i Sverige och dokumenterade de gamlas vardag. Ett äldreuppror uppstod som satte avtryck i äldreomsorgspolitiken!
Vad suckar jag över? Svaret kan jag rabbla i sömnen om natten. Hur våra gamla har det, Vad som händer och inte händer i skolan och Kulturpolitiken. Över detta suckar jag och om detta ska jag skriva.
I mina djupa, förtvivlade, förbannade suckar ligger att politik har förvridits till något jag inte vill, något som den inte var när jag en gång ung och entusiastisk kastade mig in i den. Idag styrs politiken av kronor och paragrafer och av den eviga frågan, vem har gjort rätt och vem har gjort fel. Utrymme för empati organiseras bort. Ett samhälle skapas där det bara finns plats för allt som våra brighta hjärnor räknat ut, men det är ytterst trångt för det hjärtat vill. Människor stångas och vill något annat. Vi stångas eller utmattas i kampen för att helt enkelt bara vara människa – och medmänniska.
Om detta ska jag skriva. Det är ett stort projekt, som inte ryms i en dagnotis på min blogg. Men i någon form kommer det, jag lovar.
Snart reser jag till Strasbourg igen. Fyrtiosju länder träffas och pratar med varandra om viktiga frågor. Bland annat om HBTQ och om rätten till demokrati.
HBTQ är ett uttryck som politiker hittat på, säger vår ryske utskottsordförande. För några år sedan, fortsätter han, fanns det inga homosexuella i vårt land och jag visste inte vad det var. Numera finns begreppet och med det har det uppstått en massa problem.
Solen skiner visst i Strasbourg. 47 länder ska mötas och i vissa av dem finns inte en enda homosexuell människa. Tror politikerna. Visst är det konstigt?
Senaste kommentarer