För längesedan
En skrivande människa hittar inte alltid fram till sitt ämne. Går som katten kring het gröt, något ligger i vägen och skymmer sikten. På AlakoskiSöderlundkursen lärde jag mig detta enkla: Skriv det du suckar över!
Förmodligen tänkte Ivar Lo-Johansson likadant. Det var på 1940-talet han suckade över tillståndet på de svenska ålderdomshemmen/fattighusen. Han tog med en fotograf, reste runt i Sverige och dokumenterade de gamlas vardag. Ett äldreuppror uppstod som satte avtryck i äldreomsorgspolitiken!
Vad suckar jag över? Svaret kan jag rabbla i sömnen om natten. Hur våra gamla har det, Vad som händer och inte händer i skolan och Kulturpolitiken. Över detta suckar jag och om detta ska jag skriva.
I mina djupa, förtvivlade, förbannade suckar ligger att politik har förvridits till något jag inte vill, något som den inte var när jag en gång ung och entusiastisk kastade mig in i den. Idag styrs politiken av kronor och paragrafer och av den eviga frågan, vem har gjort rätt och vem har gjort fel. Utrymme för empati organiseras bort. Ett samhälle skapas där det bara finns plats för allt som våra brighta hjärnor räknat ut, men det är ytterst trångt för det hjärtat vill. Människor stångas och vill något annat. Vi stångas eller utmattas i kampen för att helt enkelt bara vara människa – och medmänniska.
Om detta ska jag skriva. Det är ett stort projekt, som inte ryms i en dagnotis på min blogg. Men i någon form kommer det, jag lovar.
Lämna ett svar