Det är mycket om skolan nu. Det är bra. För hur kunde det bli som det blivit? Hur kunde det bli så att Sverige måste se en massa förlorade barn i ögonen – de som aldrig lärde sig läsa, de som aldrig fick tillräckligt många betyg, de som tappade alla möjligheter till jobb och livslusten på köpet. Detta är en stillsam reflektion som bygger på en sliten mening, ”vad var det jag sa?” Jag vill verkligen inte vara en ”vad-var-det-jag-sa-människa”, det är skolan och dess pedagogik i en ständigt föränderlig tid alldeles för komplicerad för. Men de senaste dagarna har några saker dykt upp som om det vore nytt, saker som för mig varit en självklarhet sedan -70-talet.

En rektor intervjuas och säger ungefär så här: Alla skolor (och även arbetsplatser) behöver barn som tycker det är roligt att gå i skolan, som vill gå dit, som vill lära sig. Dragarbarn skulle man kunna kalla dem. Det försvann i och med det fria skolvalet. självklart har han rätt, men vad ska vi kalla de andra barnen, tänker jag. Snyltarbarn? Usch. I och med att det fria skolvalet infördes och friskolor tilläts växa som svampar i jorden så har det gått åt helt fel håll. De föräldrar som är aktiva väljer inte bara skola åt sina barn. De väljer därmed också bort de barn som de inte vill ha som skolkamrater till sina egna. Att välja åt sig själv,  är samtidigt att välja bort. Det är inte bra varken för ditt eller mitt barn. Sociala skillnader stärks, starkare blir till synes starkare och svagare blir svagare. Men alla blir förlorare!  Är det så vi vill ha det? I alla fall inte jag.

Häromdagen dök en annan självklarhet upp. Jan Björklund som har högsta politiska ansvar för svensk skola just nu sa att det framkommit att om man rör sig mer så lär man sig mer i de teoretiska ämnen. Så nu – så här lagom i valtider – ska därför antalet idrottstimmar i skolan öka. Förlåt en beskäftig kommentar, men denna ”nyhet” om motorikens betydelse för den teoretiska inlärningen har jag känt till sedan -70-talet. Detsamma gäller estetiska ämnen! Idrott, musik och bild stjäl inte tid från siffror och bokstäver. Tvärtom gynnar de den teoretiska inlärningen.

Gör inte självklarheter till nyheter. Alla som har med barn och unga att göra vet ju egentligen vad det är som är grundpelarna när en liten människa ska växa till stor. Dit hör motion och kreativitet.  De senaste åren har en systematisk nedskärning i idrott och estetiska ämnen skett och självklart har det, tillsammans med mycket annat, bidragit till skolans försvagning. Jag vill att ny forskning tillsammans med beprövad erfarenhet ska prägla skolan så att alla barn får växa med rik tillgång till sina egna förmågor. Jag vill att politiska krafter över blockgränserna ska samverka i den ritningen, för barnen och de ungas skull, för hela samhällets skull.

Christian Falks sommarprogram var ett av dem som satte mest avtryck hos mig. Ett program fyllt med beröring och tilltal utan att vara ens på gränsen till sentimentalt. Ett program om musik, om livet och barn, kreativitet och artistliv, om kärlek och vänner, sjukdom, död och om samhället vi lever i. Ett sommarprogram gjort av en vuxen människa som snart skulle dö, ett program utan publikfrieri som berättar om det som är vackert och om det som är skit.

Lösryckta ord ur Christian Falks program:
mina första ord var ”She loves you”
mamma var alkoholiserad och dumpade mig hos mormor och morfar
morfar var periodare
satt i trappan och grät
en fröken hörde att jag var musikalisk
en annan fröken såg mig, hos henne fick jag dricka te och äta marmelad
annars var det omvägar mest hela tiden
man vill bli sedd av sin far
vilken röra

nu när jag är dödssjuk får jag all hjälp jag vill ha, jag är tacksam för det, men det är lite märkligt med proportionerna och prioriteringarna när samhället ska rycka in och väljer att stötta eller inte stötta sina medborgare

min son ville inte leva, ingen hade tid att lyssna, han skickades hem med en burk tabletter

det pratas om att det finns ett skyddsnät i det här landet, kan den som har adressen dit ge mig den

jag har mötts av så mycket kärlek den här tiden
nu har jag bara några få saker att fixa, sen kommer jag

Nu har jag läst den bästa bok jag någonsin läst – igen!

Ian McEwan, Cementträdgården

Det händer rätt så ofta nu att jag aldrig läst något så bra … ska nog sluta säga så. Böcker är bra på så olika sätt och talar till oss med olika språk och i olika tonlägen beroende på var vi själva befinner oss i livet.
Häromdagen bestämde jag mig för att träna upp min läshastighet. Jag ger mig själv ett pensum per dag – på blygsamma 50-60 sidor – och så försöker jag överträffa mig själv och läsa mitt pensum och ändå mer. Det har funkat utmärkt, i alla fall i tre dagar.
Min läshastighet ska jag nog ägna ett eget inlägg åt någon gång. Mitt förhållande till böcker och egen läsning har skiftat över tid och det är spännande att tänka på hur och varför.

Tillbaka till Cementträdgården. Varför var den så bra? Det kan man säkert tycka olika om. Häromdagen funderade jag på varför människor pratar så lite om döden, jag tänker ju på döden varje dag? Kanske får många sitt lystmäte i deckare, men jag gillar inte deckare något vidare. Jag vill inte bearbeta mina dödstankar på det sättet. Men i Cementträdgården är döden närvarande hela, hela tiden fast det inte är en deckare.  Det sättet gillar jag, men jag misstänker att en del läsare inte kommer göra det.
Cementträdgården är psykologisk, symbolisk, sparsmakad, spännande, späckad med sextankar och – handlingar. Det är en bok för vuxna om barn, en berättelse sedd med ett barns ögon. Dessutom är den tunn och har tillräckligt stor text för att jag ska kunna läsa den. Och hela tiden hade jag tanken att den här berättelsen skulle jag vilja se på film.
Ian McEwan är en spännande författare tänker jag och känner igen den känslan från när jag för många år sedan läste boken ”Lördag” av samma författare.

Har du läst Cementträdgården och vad tyckte du?

vi hade
så många dörrar öppna
mellan oss
att jag trodde vi
kommit
för att stanna

båda två

något annat
fanns inte
i mina tankar

 du slängde igen dem
allihop
i ett svep

Nu är dags att lämna bloggsommaruppehållet. 10 augusti, det känns som att ligga i startgroparna för höstterminen, även om jag lämnat den tid då livet var uppdelat i höst – och vårterminer. Nu börjar det bubbla i mig av allt jag vill dela med mig här. Så nu blir det mjukstart och jag minns en fin försommarkväll då Nanna tog Johan och mig till Botaniska trädgården i Göteborg för att fota.
Den Japanska delen av trädgården väckte fina minnen från vårens Japanresa till liv.

Jag besöker ofta Nannas blogg. Hon fångar små, små stunder i vardagen med bilder och med ord på ett sätt som inspirerar och berör. Tack Nanna för den fina kvällen vi hade i Botaniska som flödade av grönska, blommor och sommarvärme.

MIN blogghjärna har utsatts för besök. För några veckor sedan invaderades den av oinbjudna gäster. Två huvudpersoner har nu lagt beslag på allt. Lusten, fantasin, energin och tiden tar de. Medskrivare Hedvig står bredvid och lassar på. Nya perspektiv. Nya synsätt. En väv av känslor.

Så nu är ett nytt bokprojekt i full gång. Vi är två som skriver och det ger helt nya dimensioner till skrivprocessen.  Bloggen får finna sig i att komma i inte andra hand utan minst femte. Det blir med bloggen som med sommaren. Oberäkneligt.

Just nu önskar jag glad midsommar!

… jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

Det var så han sa Verner von Heidenstam (i Ensamhetens tankar). Han bodde inte långt ifrån min barndoms marker som jag besökte nyss. Djupt inne bland tallskog och ormbunkar på Småländska Höglandet på gränsen till Östergötland låg Romanäs sanatorium. Där växte jag upp. Min pappa arbetade på sanatoriet där många tuberkulospatienter tvingades vistas i åratal. Ibland kom de aldrig därifrån. Frisk luft, avskildhet och vacker natur var viktigt!

Kohagarna glömmer jag aldrig och varje dag gick pappa en promenad som hette kärleksstigen.

Kärleksstigen med kärleksudden

Mitt barndomshem ser annorlunda ut idag och det gjorde mina lekkamrater också. Det var otroligt roligt att träffa dem igen!

Tack alla ni som var där för en fin förmiddag vid stranden, för varma och roliga minnen och nostalgikicken jag fick!

Några tankar och ord om stress hämtade ur Den tredje åldern av Patricia Tudor-Sandahl, citat:
”Stress hör samman med rädslan att misslyckas, att inte hinna, inte orka, inte duga, inte räcka till och ännu djupare med rädslan för att inte få vara med om man inte hänger med. Att ”stressa av”, stanna upp och släppa taget, sluta upp med att låta sig transporteras och istället lära sig resandets konst är att överlåta sig och medge att hur mycket vi än rusar vidare kan vi aldrig vara säkra på var vi slutligen ska hamna.
Motsaten till att ryckas hit och dit är att acceptera sin egen takt och upptäcka sin egen balanspunkt. Den snabbaste vägen är inte alltid den bästa. Människor har olika rytmer och detta ska respekteras.”
”Spänning och stress gör att man blir avskuren från sig själv, ytlig och uttunnad. I det tillståndet handlar man mekaniskt och oreflekterat, dras hastigt in i saker, säger det som man bara till hälften menar. Stress kan göra oss till främlingar för oss själva. Det gäller att se upp!”
Nu lutar jag mig tillbaka och tänker på vad som göder min stress. När jag var heltidspolitiker handlade det om att hinna så mycket som möjligt innan mandatperioden tog slut och att handla så demokratiskt jag bara kunde. Nu handlar det om att hinna så mycket som möjligt innan jag dör …
Men alltid handlar det allra mest om relationer med dem som står mig nära. Och om människor som är utsatta och har det svårt. Särskilt barnen. Alltid barnen.

Ur min dagbok den 4 september 2004.
Skön förhöstdag. Det mesta känns bra. Men i en liten stad i Ryssland är det ett inferno. Terrorister höll hundratals, ja kanske tusen människor, massor av barn som gisslan i barnens skola. Slutat i blodigt upplopp. Hundratals döda. Ofattbara 1% av stadens befolkning dog. Obegripligt. Jag gråter när jag tänker på barnen.
7/9.
I Beslan i Nordossetien är katastrofen total. Över trehundra döda – massor av barn. Ännu fler skadade. Hundratals har kommit barn. Är odefinierade. För några år sedan visste jag knappt vad terrorism var. Nu vet jag.
Ja, det är nog det allra värsta jag vet. När vuxna människor i världen utsätter barn för horribelt lidande!