Löven rasslar och frågar, ska vi vara gröna eller gula? Är sommaren körd eller är det bara lite höst? Ska det bara bli gult först och sedan brunt, brunsvart, vitt, svart igen och sedan sprittlande grönt igen? Är det bara den vanliga processen och sedan växer det nytt?

För ett år sedan gick jag en skrivarkurs som gav mig så mycket. Den hölls av Susanna Alakoski och Mats Söderlund. En dag under kursen föll en vanlig kommentar från en skrivande människa ur min mun: ”Jag kanske ska sluta med det här, vissa dagar funderar jag allvarligt på att fylla min tid med annat?” Susanna spände ögonen i mig och sa att med sådana påståenden var jag på fel kurs. ”Fråga inte mig om du ska skriva eller inte” sa hon ”fortsätt bara, SKRIV!” Och nu laddar jag för fortsättningskursen. Allhelgona i Ystad för att bara umgås med ord, kan inte tänka mig något bättre.

Ystad och havet

I mina nattdrömmar dyker ofta ett känt tema upp. Det är trädgård och odlingar det handlar om. Jag hittar ett ställe jag glömt. Ett ställe övertäckt med gräs och vissna löv. Men när jag krafsar lite på ytan kommer det fram … det är bär, frukter, blommor som prunkar och växer och är så vackra. Det var jag som satte dem en gång, men jag hade glömt dem. Men nu rensar jag och gräver fram dem och det är alltid en färgsprakande och mycket lycklig dröm.

Ystad och järnväg

Frågan återkommer, är allt kört nu? Svaret är kristallklart. Ingenting är kört. Det gäller att krafsa på ytan, gräva djupt ibland och följa med även om jag inte alltid vet vart det bär.

En gång för många år sedan gjorde jag en skogspromenad med en man som hade en son som valt att bosätta sig på andra sidan jordklotet. Han berättade om sin djupa längtan. Jag lyssnade men så här efteråt erkänner jag att jag inte riktigt förstod. Såklart att man längtar tänkte jag, men ändå. Sonen gjorde något han trivdes med, han hade jobb och försörjning, han verkade lycklig och man kan ju åka och hälsa på varann. Är det egentligen så farligt?

Nu mer än tio år senare förstår jag bättre. För när man varit med om något själv, ja då är det genast lättare att förstå. I alla fall är det så för mig. Nu har jag också en son som valt att leva på andra sidan jorden, just nu. Han for för åtta år sedan.

En längtan fyllde mig som växlade form och utseende över tid. Först var det bara spännande. Han skulle ju flytta hem snart! Sen kom frågorna i huvudet: tänk om han inte kommer att flytta hem? Aldrig. Då började längtan ta riktig form. Växte sig större och större. Till slut nästan olidlig. En gigantisk sorg av längtan.

Sedan for vi dit. Hälsade på en vuxen man som var tonåring när han for. Vi såg hur han bor, vad han gör, vad han jobbar med och förstod lite mer om hans vardag och det han trivs med. Tiden har gjort att faktum sjunkit in. Han är där han är, han har det bra, han gör det han ville redan när han var tio år.

Tiden har gjort sitt. En bas av längtan finns inom mig, men jag är ändå tillfreds. Det är som det är och det blir bra hur det än blir. Under tiden går jag till japandalen i Botaniska trädgården och njuter av hösten.

”Och du, Jim, var är du någonstans?
Här hos dig Jackie.
Jag vet det, men är du gladare nu?
Jag blir aldrig glad, men det går ganska bra för mig ändå.”
Citat ur Sara Stridsbergs BECKOMBERGA. Ode till min familj.

Jackie är 14 år och finns ofta vid sin pappas sida när han vistas på Beckomberga. Hon vill vara nära honom, vill inte att han ska vara ensam. BECKOMBERGA. Ode till min familj är en sällsam berättelse. Säregen, vacker och gripande. Jag är glad att den nominerats till Augustpriset. Där hör den hemma.

Ett annat citat ur Sara Stridsbergs senaste bok beskriver när Jackie, som hunnit bli äldre föder sin son:
”Marion kom till mig en ovädersnatt, en novembermorgon för sex år sedan satt jag på sjukhuset med ett blodigt knyte i mina armar, han låg inlindad i filtar och blodfläckiga trasor och en doft av djur och skämt vatten stod omkring oss i rummet. Ur blodet lyste ett par klarblå ögon och ett hjärta pickade under den gråaktiga huden, den såg ut att vara några nummer för stor. Jag minns att jag undrade om hans ögon hade lyst så inne i mitt mörker.”

BECKOMBERGA. Ode till min familj,  rekommenderas starkt!
(Bilden ovan har ingenting direkt med texten att göra.)

<a href="http://www generic clomid hyclate.annbeskow.se/wp-content/uploads/2014/10/Ystad-2013.jpg”>

Tiden när jag helt lämnar det politiska aktiva livet närmar sig. Som vanligt går det noggrant till. Jag får inte slarva med mig själv. Gör jag det känns det dåligt både i huvudet och kroppen. Efter att ha tänkt länge bestämde jag mig för mer än ett år sedan. Successivt har jag mentalt börjat släppa. Först gäller det att släppa känslan att inte längre ”vara någon”. Inte ha samma möjlighet att påverka som tidigare, inte finnas med på någon förvaltnings sändlista, inte vara någon som får en kritisk synpunkt eller en ny idé i mailboxen, inte ha så många obesvarade mejl och samtal. Vara bara mig …

Efter den processen börjar det bli dags att vänja sig vid tanken att inte alltid vanemässigt rusa iväg i känslorna, tända på alla cylindrar eller tro att det är just jag som måste åtgärda.

Snart ska jag börja städa. Hyllor, pärmar, papper, protokoll, reseräkningar … jag ska lösgöra nya hyllor och pärmar. Jippie! Något ni kanske inte visste om mig är att jag gillar mycket allt som ligger i närheten av kontorsmaterial. Mappar, plastfickor, pennor, kuvert, gummisnoddar och liknande.

Snart ska det rensas till förmån för annat. Framför mig ligger tre spännande projekt. Alla sliter och drar, men jag har märkt att jag trivs bäst när några olika spännande saker ligger och konkurrerar om min uppmärksamhet samtidigt.

De tre projekten är,
ett: Fortsättningskurs i Ystad med Susanna Alakoski och Mats Söderlund samt spännande skrivkompisar, både gamla och tillkommande.
två: Politikerrollen – mänskligt hållbar? Arbetshäftet är klart, nu är det bara att åka ut och prata om detta ämne som jag tycker är så viktigt. Uppdragen börjar droppa in.
tre: Generationsrelationsboken som vi är två om att skriva. Det är hur roligt som helst!

Jag ser en lång rad av spännande dagar framför mig …

Kanske är han tio år, han har skolväskan på ryggen. Mamman kramar honom hårt där de står längst ner vid den 92-trappsteg-långa trappan upp mot skolan. En hård kram till och pojken går med blytunga steg uppför trappan, mamma står med handen till hälften för munnen och rynkad panna. Ledsna ögon. Vid trappans första avsats vänder pojken sig om och vinkar. Hon vinkar tillbaka.

Vid andra avsatsen vänder han sig om och vinkar. Vid tredje också. Osynliga trådar mellan mor och son viner i luften. Nu är han allra högst upp. Då vänder han sig mot mamma och sträcker upp sin vinkhand rakt upp mot himlen. Jag hoppas och tror att det betyder: Det kommer att gå bra det här, mamma! Pojken försvinner, men mamma står kvar en lång stund till.

En skoldag en vanlig tisdag tänker jag. Trappan upp mot skolan skulle kunna vara hela livet. Vi ser våra söner och döttrar kliva upp avsats för avsats, vi vinkar, hejar på och rynkar vår panna. Vi vill släppa dem fria, men vi rynkar vår panna och tänker att måtte det gå bra?

Hoppas den här pojken fick en fin dag i skolan i tisdags.

Har inget med texten att göra …

Hon är ung, hon är vacker och hon är smart. Friheten att välja gör att hon känner sig dum i huvudet. Hon köpte en smartphone och diskuterade avtal i 67 minuter. Abonnemang, tillägg, extratelefon, erbjudande, spotify, paketlösning, fria samtal, megabite, utrymme, lagring … ja, allt möjligt som man kan välja eller fundera på vad som är bäst. Hon bemödade sig att få försäljaren att förstå vilken slags kund hon är. Hon var omsorgsfull och tänkte noga.

Nu har det gått tre månader. Hälften av det hon har behöver hon inte. Hon har betalat vissa saker dubbelt och annat alldeles i onödan. Hon känner sig vimsig, ouppdaterad och som en looser.

Den välsignade friheten att välja allt – halleluja!

Morgon i sen september

 Sluter ögonen, tänker att jag ska tänka på något vackert click this link now. Hamnar hos Nils Ferlin.

Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

Förflyttas till den vackraste morgonen september gav. Nordhemsskolans och Skansens Kronan silhuetter svarta mot morgonhimlens rodnad. Luften högsvalt klar. Springer trapporna upp mot skolan och ner igen mot mitt bästa bageri, Ivar och Alvar. De trycker ett äpple i min hand medan jag står i brödkön. Signe Tillsch som luktar gräs och mogen saft skvätter när jag biter i det.

Går förbi Fram Ekolivs. Lockas in i affären av färska lingon, vackra som i Orsaskogarna. Och ett salladshuvud från trakten som jag köpte för dess skönhets skull.
Detta var den vackraste morgon som september gav …

P.S. Noterade du den snygga genetivformen i Skansens Kronan silhuetter? Jämför men Konungens av Danmark krona i skolans språklärobok. D.S.

Sallad, lingon och bröd.

Vi som gillar det får det att låta som världens mest underbara tillstånd att få segla runt bland böcker, böcker och åter böcker. Låta sig inspireras och kanske också inspirera andra.
Men det finns andra sidor. Det är svettigt, det är trångt, det är stökigt och ett ständigt brusande ljud där röster från olika världar försöker överrösta varandra. Dessutom finns det en massa annat som inte är böcker. Leksaker, foto, papper, musik, stand-up … så här efteråt går jag omkring med förhöjda ringsignaler i båda mina öron.
Jag flyttade in på bok- och Biblioteksmässan i fyra dagar. Drog på mig stödstrumpor, tog med en vattenflaska och byggde överlevnadsstrategier. Efter några år har jag lärt mig vad jag behöver. Planera vad jag verkligen helst vill lyssna på, alltid ha karta i fickan och utöka mitt hitta-revir successivt, äta regelbundet. Men det kanske allra viktigaste är att jag måste dra mig undan från alla människorna med jämna mellanrum. Sätta mig i en vrå och bara tänka och andas djupt.

I år trillade jag bara dit en av dagarna. Lät suget ta överhanden redan vid tiotiden på förmiddagen. Mitt beroendedrag fick fritt spelrum och framåt eftermiddagen är det bara en enda sak som skymmer sikten för allt annat. Godisskålarna! Var finns de bästa kolorna, en sväng till sega dalahästarna en gång till, inte en sån igen, den svider på tungan … men det var bara en dag. Alla de andra uppskattade jag äpplen, nötter, mandlar och vatten …
Seminarietitlar som jag gillade: Vägen in i skogen var överväldigande enkel, Vad gör det nya livet med vår inre, uråldriga natur? Och: Att skriva om det allra mest personliga.
Författare som jag gillar att lyssna på: Sara Stridsberg, Owe Wiktröm, Klara Zimmergren, Lena Andersson, Tony Samuelsson.
Årets debutant som jag hittade: Daniel Wångsten med romanen ”oavsett vad”.
Årets fynd: David Grossman med ”Fallen ur tiden”. Har inte läst den ännu, men känner mig så förväntansfull när jag håller den i handen.
Ett citat av Hjalmar Söderberg får beskriva min grundläggande känsla när jag vandrade runt på den älskade bokmässan:
”Jag har burit min ensamhet med mig i människovimlet som snigeln sitt hus.”

Höst

Här kommer några sporadiska intryck och tankar min första höstdagsmorgon. Det var igår, 8 grader, 0,7 mm regn, 7 meter vind i sekunden.
Lyssnar nyheter med ett halvt öra, letar regnbyxor, äter frukost.

Politiska intresset ökar. Fler svenskar än någonsin är intresserad av vice andre talmansposten. Valet som nyss var rev upp känslor, känslor väcker engagemang. När politiken är förpackad i siffror och statistiska staplar somnar vi. När det är känslor vaknar vi. Så var det i Skottland också. Skottland självständigt eller inte? Nästan alla röstade.

Ut i regnet, långpromenad till simhallen. Passerar min gamla skola på Vasagatan, där jag hoppade 153 cm i höjd i ett hörn av skolgården när alla hade gått in. Jag tror inte jag berättade det för någon just då, men jag glömmer det aldrig.
Just här krockade jag för första och enda gången i mitt liv. Det var en lätt touch mot en annan bil, Johan satt i passagerarstolen, vi hade träffats två dagar tidigare och jag var nervös, det var 1968.
Studenter ilar in i nybyggda kunskapssalar. Blivande ekonomer, socionomer och en massa andra kompetenser som behövs. Gillar måndagsmorgonrushen. Plötsligt ser jag en mycket välbekant figur komma mot mig på trottoaren. Vi har båda en mobil i handen. Vi låter oss inte störas i våra prataktiviteter när vi ger varandra en kram och hastar vidare. Det är min son.

I slutet av veckan är det Bokmässan alla dagar, jag bara älskar det. Och på onsdag börjar Bonde söker fru …
Ett program om medberoende anhörig till missbrukare börjar också. Det är viktigt! Vad sa de i morse? 25% av alla barn till missbrukande föräldrar får stöd av samhället. Innebär att 75% lämnas ensamma med sin sorg rädsla och uppgivenhet med föräldrar som sätter sig i tillstånd som gör att det inte förmår vara den vuxna som ska ge den trygghet som alla barn behöver. Först väntar vi tills ”det märks på barnet”, sedan ger vi stöd. Kanske.

Världen brinner, vem ska ta hand om barnen?
Nu är jag framme vid simhallen.

Handelshögskolan i Göteborg

Den dikten får mig att tänka på hårdheten i samhället, aggressiviteten, sverigedemokraternas framfart, resurserna i barnomsorgen, unga svenska män som reser ut i världen för att döda, försörjningsstödskostnader som skjuter i höjden. Jag tänker på politik och på samhällsstrukturer. På värderingar, rädsla, ensamhet och tid för eftertanke. Syriens barn, världens barn. Allt hänger ihop.

Här kommer SPELA KULA av Sten Selander (1891-1957).

Vi spelade kula i torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den där pojken glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar som stelnat till män.
Sten Selander

Du kan lyssna till dikten här.