Kanske är han tio år, han har skolväskan på ryggen. Mamman kramar honom hårt där de står längst ner vid den 92-trappsteg-långa trappan upp mot skolan. En hård kram till och pojken går med blytunga steg uppför trappan, mamma står med handen till hälften för munnen och rynkad panna. Ledsna ögon. Vid trappans första avsats vänder pojken sig om och vinkar. Hon vinkar tillbaka.
Vid andra avsatsen vänder han sig om och vinkar. Vid tredje också. Osynliga trådar mellan mor och son viner i luften. Nu är han allra högst upp. Då vänder han sig mot mamma och sträcker upp sin vinkhand rakt upp mot himlen. Jag hoppas och tror att det betyder: Det kommer att gå bra det här, mamma! Pojken försvinner, men mamma står kvar en lång stund till.
En skoldag en vanlig tisdag tänker jag. Trappan upp mot skolan skulle kunna vara hela livet. Vi ser våra söner och döttrar kliva upp avsats för avsats, vi vinkar, hejar på och rynkar vår panna. Vi vill släppa dem fria, men vi rynkar vår panna och tänker att måtte det gå bra?
Hoppas den här pojken fick en fin dag i skolan i tisdags.
Lämna ett svar