Assistent

”Det kan ju komma fram all möjlig bråte som gör sig bäst begravd på botten.”

”Hon tänker minsann inte lägga sig ner och dö. Bara så där. Fast hjärtat slår i en takt som tycks … opassande. Eller olämplig. Som måste det arbeta dubbelt så hårt. Och som om hon av ansträngningen ska segna ner. Men man segnar inte ner när det utrymmet inte finns. Och det finns inte.”

Citaten ovan kommer från Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Det är Maj som inte tänker segna ner när inte utrymmet finns. Jag ska erkänna att jag först tänkte avstå från att läsa boken. Min reptilhjärna slår på när jag håller en 488 sidor tjock bok i handen. Den är för tjock för mig, tänker jag långsamläsare som jag är. Men jag började. Och kunde inte sluta.

Det är 30-talet. Det årtionde då tre av mina syskon föddes, åren då mina föräldrar var unga. Jag fängslades av miljöerna, alla kakorna, klass-skikten, maten de åt och alla familjehemligheterna som aldrig fick uttalas. Jag kände igen mig i mycket. Mitt i allt ihop kämpade Maj utan att falla. Ett sant kvinnoporträtt från sin tid. Snart ska jag börja med del 2.

Det var just allt ätande, bakande och receptpratande (smör och grädde var lyx) som förde mina tankar till min hushållsassistent från tidigt 70-tal. Nu förvarar jag den på ett golv för att slippa lyfta den från höga hyllan när jag ska baka. Förr stod den framme jämt. Tänk! Tänk om jag skulle lägga på rad allt som passerat min assistent. Alla limpor, alla småkakor, äppelmos, köttfärs, bullar, wienerbröd, brysselkex, mammas ”skorpor möra till tusen”, klenäterna, peppanötterna, smördegarna, lussekatterna … ja ALLT i en lång ringlande rad. Undrar om det skulle räcka från Backvägen 7 i Orsa till Mora? Eller i alla fall fram till Mora Lasarett.

 HUS triggar mig. Väcker minnen, drar igång min fantasi, försätter mig i tillstånd.

Jag drömmer om hus. Mystiska hus där jag plötsligt öppnar dörrar och hittar oändliga möjligheter. Då handlar det ofta om odlingar. Eller jag drömmer om barndomens jättehus med tre olika dörrar som ledde ut ur huset men även in. Där något farligt skulle kunna komma in. Visste bara inte genom vilken dörr.

Sovtips är att gå igenom alla hus jag bott i under hela mitt liv. Eller vilka sängar som varit mina egna under hela livet.

Jag blir på eggande humör när jag har med mig kameran och fotograferar hus. Jag har många i mina mappar. Här är några av dem. Sju husbilder från ORSA och sju från GÖTEBORG.

Ann i Azaleadalen

Ibland är tiden självgående. Det är inte jag och tiden. Det är tiden som drar och släpar mig efter sig. Plötsligt gick det några veckor. Bloggen slumrande, men vad gjorde jag?
Klagat, fast jag bestämt mig för att inte göra det. Över regnet, men kanske är jag förlåten, läste just att den här vintern har göteborgarna haft 83 timmar mindre sol än vanligt. Minst sol i landet. Det är inte kul.
Men nu är det kul. Nu är det vår och snart blir det dags för Azaleadalen, men inte riktigt ännu.
Men vad gör jag på dagarna? En influensa har jag klarat av, jag avslutar successivt alla mina politiska uppdrag, jag förbereder en heldag om Politikerrollen i Uddevalla och jag bäddar för två skrivarveckor i Ütrecht. Men först min sista Europarådsvecka i Strasbourg.

Skrivandet på nästa roman går framåt, en gigantisk samarbetsutmaning i jakt på både egna röster och tid eftersom vi är två som skriver. Dessutom har jag plaskat i vatten och blandat skratt och allvarliga samtal med många små människor. Grävt i mina femtio år gamla dikter har jag också gjort. Men det tar vi en annan gång. Först ska jag besöka min revisor.
Ja, det är sådant jag gör när bloggen slumrar.

I skogen

Havsbad

Simskola och 21 meter tyg. Det blev en bra dag igår.

Att se en sexårskropp spritta i varenda del av kroppen för att det äntligen är simskoledags är en särskild njutning tycker jag. I mig finns en röd tråd från barndomens badande i Sommens kalla vatten i solsken och regn, till tiden när våra barn var små och vi ägnade timmar, dagar och dygn i Orsas utebassäng, på Holens badplats eller Mora simhall. Vattenglädje, vattenmod. Det är bra för själen, sa en pappa häromdagen när han stoppade ner sin 7-månaders baby i en åkpåse efter att de simmat tillsammans. Det finns också ett starkt politiskt ställningstagande hos mig när det gäller simkunnighet. Det är en jämställdhetsfråga, det är en social fråga, det kan gälla livet ibland och det har med inlärning att göra. När du lär dig simma får matematiken en skjuts framåt av bara farten. Samhället måste stötta föräldrarna så att alla barn lär sig simma!

21 meter tyg har med Le Kiosk att göra. När det är dags för gardinbyte brukar jag och min gamla Huskvarnatrotjänare rycka in. Roligt att kunna bidra. Roligt är det också att titta in i deras shop på Sveagatan 20 i Göteborg eller gå in och kolla i webshopen. Gör det!

Orsaskog

Nu är den slut. Den där veckan då alla jag känner hastar iväg till något annat. De hinner inte som de brukar, de ser påfyllda ut, alltid på språng. De har något saligt i rösten och det känns som att de vet något som inte jag vet. Filmfestivalen i Göteborg.

Den finns i Dalarna också, fast i lite annan skepnad. Likheten är att det finns ingenting som kan hindra de berörda och de är många. Inga kommunala möten, ingen fest, inget väder hindrar dem. De är besjälade av något som jag inte delar. Jaktveckan.

Jag fascineras av företeelser som samlar många människor kring ett gemensamt intresse. Även om jakt inte står på min tio-i-topp-lista gillar jag samhörigheten som andra skapar tillsammans. Att tusentals människor tänder på samma sak, samtidigt.  I mig spirar en önskan efter att få vara med. En längtan som har ett stråk av sorg, ett minne från den tid då jag tänkte kan inte jag också få vara med? Men ofta blir det inte så. Tillfällen som jag i åratal så gärna hade velat delta i är Almedalsveckan och Dansbandsveckan i Malung. Men det blev inte heller av.

Jag funderar ibland på varför jag inte bara hänger på om jag verkligen så gärna vill. Men: jag gillar inte mingel! Men det är väl du som varit politiker van vid? Du gillar ju människor?  Det är sant att jag tycker om att prata med människor. Men att gå planlöst omkring bland främmande människor, knyta nya kontakter, bara sluta an till en grupp, bara lämna en grupp … Hur gör man? Jag hatar det. Därför dras jag sällan till stora folksamlingar kring ett gemensamt intresse.

Ett undantag finns. Bokmässan i Göteborg! Den bor jag på från morgon till kväll – då flyttar jag in i en läsa-skriva-ord-bubbla och inga folkmassor i världen står i vägen. Nästa år,  då kanske!  Kanske tar jag ett kliv in i den härliga, mångfasseterade filmbubblan som Filmfestivalveckan erbjuder.

Aftonstjärnan Lindholmen Göteborg

En av mina mappar heter Jag vill inte leva i ett land som … I den sparar jag tankar om sådant som jag tycker snuddar vid galenskap. Sådant som är totalt fel. Sådant som bara inte skulle få förekomma. Alltid är det inbäddat i en stor förundran över att vårt land som har mycket resurser inte kan bättre. För resurser har vi jämförelsevis gott om. Vi har kunskaper, vi har massor av människor som vill varandra väl och vi har gemensamma pengar. Och ändå blir allt så knäppt ibland, ganska ofta till och med.

Beror det på att vi gjort vårt samhälle så komplicerat att vi alla tenderar att gå vilse? Eller är det för att pengar och självhävdelse är det som alltid tillåts styra ord och handlingar? Eller för att lusten att anmäla och sätta dit varandra blivit så stor att alla är rädda för att göra fel. Så rädda att medmänsklighet, sunt förnuft och det allmännas bästa gladeligen får stryka på foten.

Här kommer två exempel från vardagen. Häromdagen möts jag av en löpsedel. Våren hotad, flera grader kallare. Vad är detta? Det är januari och en mild och regnig vinter där jag bor. Vilken vår, vadå hotad? Vi har fyra årstider. I landet beror det på var du bor och inget år är det andra likt. Ibland är det kallare, ibland varmare, ibland soligare, ibland regnigare. Jag vill på intet sätt förringa behovet av klimatfrågorna. Det är inte det jag talar om. Men jag upprörs över det ordval vi ständigt möts av när vi pratar vardagsväder. Hot, drabba, kaos, kris, katastrof. Vilka referensramar får våra barn när normala förhållanden ständigt katastrofieras?

Exempel två. En ung man från Syrien talar i radion. Han har varit i Sverige i tre månader, talar en mycket bra svenska. Han är läkare och har arbetat som urolog i sitt hemland. Vi har brist på urologer berättar programledaren. Nu är han frustrerad för nu ska han vänta innan han får arbeta som läkare. Det beräknas ta lång tid, kanske flera år. Läkaren vill arbeta. Han vill bidra och han vill inte gå runt och tappa sin kunskap och erfarenhet. Jag förstår att det är noga. Medicinkunskaper ska veriferas och språket är viktigt. Men varför ska det ta så förbannat lååååång tid?