På gatan i Belgien någonstans.

Nu har jag tagit de sista stegen bort från mitt aktiva politiska liv. Samtidigt som stegen och tiden mellan nu och då växer, förändras mina ögon. Det är lättare att se med klarare konturer, när jag inte är mitt i. När jag inte längre känner att jag alltid måste svara – förklara och försvara. Ett vet jag säkert och jag visste det redan då. Ett dokument i handen var inget värt om det inte var förgrenat in i mitt hjärtas pulsslag.
Undrar hur många timmar sammanlagt jag suttit i mitt liv tillsammans med andra för att formulera mål, visioner, delmål, strategier och viljeyttringar? Jag brukade uppleva någon slags brist på struktur i min hjärna och på syre i luften. Jag fattade aldrig riktigt, hur det skulle utryckas för att alla ska tycka att det blev rätt. Textens konstruktion måste bli rätt, måste vara utvärderingsbar.  För det har vi politiker fått lära oss: skriv ingenting som inte går att utvärdera! Så ibland skrev vi något som gick att utvärdera istället för att formulera det vi innerst inne ville med vår politik. Det var då mitt hjärta började bulta i otakt.
Dokumenten är viktiga. Men allra viktigast är vad vi människor gör med dem, vilket innehåll vi fyller dem med. Med en strategi i handen får jag aldrig någonsin glömma att berätta hur jag menar, vad jag vill uppnå och vad jag drömmer om. Det är de sanna berättelserna som griper tag i människor, berättelserna som pulserar i ditt eget blodomlopp. Det gäller även politiker.

Orsa 27 april 2007 kl. 06.00

Då var det lukt av eldar och smällare, leriga skor i en luft så hög att barnrösterna ekade mot himlen, sen blev det eviga diskussioner om hemkört och blandat, vem är du med, var sover du och jag kommer så gärna och hämtar i natten.

Nu – igår kväll – var det gravad last, lövtunna rostbiffsskivor, chokladägg från Holland och alkoholfri cider. Vart tog all tiden däremellan vägen? Tiden då hela min värld tvistade runt och blev en annan. Blev det jag nu lever i, en värld där handlingskraft är att lagstadga om och var fattigdom får finnas i min närhet, alltmedan tusentals unga människor kastar sig ut på stormiga, kalla hav utan att kunna simma. Gör det ändå, i drömmen om ett bättre liv. Det var bara ett par exempel. Jag skulle kunna rada upp tusen frågetecken till. Varför är det som det är, när det ganska lätt skulle kunna vara annorlunda?

Men idag är det 1:a maj. Hoppas du får en fin dag vad du än gör. Kanske vilar du din trötta kropp och uppjagade hjärna, kanske har du fuktig jord mellan alla dina fingrar, kanske är du ute och för kampen vidare. Själv ska jag lyssna på utrikesminister Margot Wallström på den smockfulla Götaplatsen mitt i Göteborg.

Det är mycket folk – jag trivs inte i folksamlingar.
Det är massor av bilar – får mig alltid att tänka på livskvalité och miljöhot.
Det är kantinservering – får mig att tänka på storkök och tristess.

Det finns ingen utsikt – jag mår bra av att förlora mig i vidsträckta vyer.
Det finns alldeles för mycket saker – överallt.
Och ändå?
Då och då tar vi 311-bussen mot Kungälv och tycker att det känns så trevligt inombords att vistas några timmar i Bäckebol. På IKEA. Och jag undrar varför?

Vad är det som lockar och triggar? I GP berättades häromdagen att harmoniska par som går in på Ikea är slitna och osams när de går ut. Men jag trivs. Några skäl kan jag ändå se.
Nostalgi – känner igen dragen från våra möbler på 70-talet.
Inspirerande – ibland, får lite nya idéer, inte minst vid kompakt boende.
Billigt – sådant som jag ändå behöver.
Barnvänligt – så många leksationer som små barn gillar.

Kanske är det ändå allra mest att jag imponeras av konsekvensen i att synliggöra sitt varumärke. Ett varumärke som finns i hela världen.
Barntänket. Det är lätt (även om det är slitigt också) att ha med sig barn på Ikea och ett besök i restaurangen är oftast inte förenat med katastrof för en barnfamilj.

Och vi kan dricka kaffe och äta en kanelbille för fem kronor. Bullen är dessutom god.

Bilden har ingenting med texten att göra, förutom känslan den ger mig.

Tio ensamma dagar och nätter har jag haft i främmande land för att bara göra en enda sak. Skriva.

Vilket privilegium, att få motionera min hjärna med två olika projekt som på sätt och vis är varandras motsatser. I det ena gäller det för mig att snäva ner. Inte äga processen, inte ha huvudansvar, inte dra iväg. Det är författarens uppgift och det är i det här fallet inte jag. Det är han som ska dra och dra iväg ännu längre, jag ska strama i kopplet, snygga till. Fint ska det bli.

Med  det andra är det precis tvärtom. Där ska jag svindla runt. Hitta nya uttryckssätt, fantisera, dra utanför mina egna gränser.

Så häftigt att släppa tid och rum och ostört gå in i dessa två världar! Nu har jag fått uppleva hur min huvudkaraktär tar sina egna vägar och jag sitter bredvid och bara lyssnar samtidigt som jag förfinar mina strukturer och sparsätt (som alltid hemmasnickrade!) för att snabbt hitta rätt i mitt eget kaos.

Är det inte svårt att låta bli att blanda ihop? Nej, faktiskt inte. Här har jag extremt god nytta av att närminnet tunnas ut. Så fort jag lägger ifrån mig det ena projektet, så har jag glömt vad jag gjorde. Det gynnar det andra.

När jag kommer hem ska jag börja cykla igen. Har inte gjort det på två år. Men nu ska jag, för visst kan väl jag cykla?

Jag har skrivit om detta förut, men jag gör det igen. Av princip läser jag aldrig böcker som innehåller 500 sidor. Det tar för lång tid har jag tyckt. Men plötsligt är jag inne på min tredje tjocka berättelse om Kristina Sandbergs Maj. Liv till varje pris, heter den. Jag kan inte släppa den. Det känns som att vara inbjuden till Maj och hennes liv. Tillsammans med henne arbetar vi oss igenom hennes  30 -tal, 40-tal och -50-talet.
Det finns så mycket igenkänning och en massa förståelse. Var det så här mamma tänkte? Var det så här när mina äldsta syskon var små? Var det detta som präglade också min barndom?

Husmödrarnas alla vedermödor. Slitas mellan att jobba hårt från morgon och kväll och samtidigt kämpa mot oron att inte räcka till. Vara till för andra – hela tiden. De moderna idéerna som dök upp för att underlätta hushållsarbetet. Hushållsassistenten, dammsugaren,amerikaniseringen. Och kläderna! Silkesstrumporna, korsetterna, pumpsen. Stort intresse för det moderna och den eviga frågan vad som passar sig och inte.

De lugnande tabletterna på husmödrarnas nattduksbord och frågan de knappt vågade prata om, hur ska jag förhålla mig till min man när jag inte vill och orkar ge honom det han vill ha och har rätt till.

För mig framstår Maj som en ganska trist person som bara städar. Men ofta hör jag mig själv säga: Stackars Maj.
Vad ska hon egentligen hitta på om hon inte ska städa? Och så lite hon vet ibland. Som när hon måste operera bort sin livmoder och försiktigt undrar …”foster bor i livmodern, men vad gör den när inga barn är där?”
Tack Kristina Sandberg för berättelsen om Maj.

Befinner mig i en annan stad, i ett annat land. Känner ingen, jag pratar inte med någon. Kan inte språket och har tappat min klocka. Jag bor tryggt, jag har tillgång till värme, vila och god mat. Kan kommunicera med omvärlden om jag vill.

Ensam med mig själv, mina tankar och ord känner jag mig lycklig och priviligierad. Dessutom skiner solen och i olika krukor växer unga skott sig starka. Tänker på så skön ensamhet kan vara när man valt den själv. Kan samtidigt känna mig in i om detta inte var ett val. Så här ensam. Dag efter dag. År ut och år in. Jämt. Blir så tacksam igen.

I texten ovan har jag ljugit. Jag har ju talat med kvinnan i kassan när jag köpte mat och med kvinnan som ville ha min hjälp att hitta rätt gata. Men jag hade ingen hjälp att ge.

Snart är det dags igen. Direkt efter påsk blir det tio ensamma dagar. Bara jag och orden. I en takvåning i Ütrecht. Takterass med vilplats i alla väderstreck.
Har med mig två projekt, olika till sina karaktärer på alla sätt. Ett om mor-dotterrelation och mycket som hör till det, ett om att växa på jobbet – möjligt för att man har en chef som har fattat grejen.
Disponera min egen tid. Tänka fritt. Skriva mycket. Leta mig in i kanalvalven och ständigt hitta något nytt.

Tills dess, GLAD PÅSK!