Bilden har ingenting med texten att göra, förutom känslan den ger mig.
Tio ensamma dagar och nätter har jag haft i främmande land för att bara göra en enda sak. Skriva.
Vilket privilegium, att få motionera min hjärna med två olika projekt som på sätt och vis är varandras motsatser. I det ena gäller det för mig att snäva ner. Inte äga processen, inte ha huvudansvar, inte dra iväg. Det är författarens uppgift och det är i det här fallet inte jag. Det är han som ska dra och dra iväg ännu längre, jag ska strama i kopplet, snygga till. Fint ska det bli.
Med det andra är det precis tvärtom. Där ska jag svindla runt. Hitta nya uttryckssätt, fantisera, dra utanför mina egna gränser.
Så häftigt att släppa tid och rum och ostört gå in i dessa två världar! Nu har jag fått uppleva hur min huvudkaraktär tar sina egna vägar och jag sitter bredvid och bara lyssnar samtidigt som jag förfinar mina strukturer och sparsätt (som alltid hemmasnickrade!) för att snabbt hitta rätt i mitt eget kaos.
Är det inte svårt att låta bli att blanda ihop? Nej, faktiskt inte. Här har jag extremt god nytta av att närminnet tunnas ut. Så fort jag lägger ifrån mig det ena projektet, så har jag glömt vad jag gjorde. Det gynnar det andra.
När jag kommer hem ska jag börja cykla igen. Har inte gjort det på två år. Men nu ska jag, för visst kan väl jag cykla?
Lämna ett svar