Bloggarkiv

Sara Källgarn, ordet är ditt! Gäst i verkligheten
Skrivet av

 

Sara Källgarn

 

Sara Källgarn har gästat mig här på bloggen flera gånger och nu är det dags igen. Sara och jag lärde känna varandra för cirka tjugo år sedan. På den tiden bodde vi båda i Orsa och hade mycket med varandra att göra. Sedan länge har vi gått olika vägar, men det har alltid varit roligt att följa varandra. Efter flera år i södra Sverige arbetar Sara nu som förvaltningschef för Ungdom Fritid och Kultur på Gällivare kommun. Varsågod Sara, ordet är ditt!

 

Gäst i verkligheten?
Våren 2020, så mycket som blev så annorlunda, så många nya grupperingar som uppstått: De som vet bättre än experterna, de som kämpar i vården, de som förklarar läget för oss varje vardag kl 14 och de som ställs utanför, de som tillhör en riskgrupp.
De ställs utanför all annan gemenskap än just denna ickegemenskap- riskgrupp. Som utomstående får de beskåda världens gång på avstånd. Kanske får de vara gäst hos verkligheten genom en skärm där barnbarnen fladdrar förbi, där bilden fryses och ljudet hackar, kontakten glappar och verkligheten är en osäker gäst. Maten kommer med bud, TV:n erbjuder förströelse, Anders Tegnell blir den yttersta domaren över din frihet kl 14 varje dag.
Vad betyder den där gemenskapen som vi nu saknar och stänger ute vissa ifrån? Vad betyder närhet? En kram, en hand på din hand eller kind? Vad betyder det att dela en kaka, en soffa och ett minne?

Av olika anledningar har jag ofta funnit mig stå strax utanför och stundtals också valt detta, som gäst i verkligheten. Född och uppvuxen i ett område vars dialekt jag aldrig använt kände jag mig som en objuden gäst i andras verklighet, sedan har jag flyttat vidare. Som nyinflyttad finns ingen förväntan att jag ska känna alla, eller någon känna mig. Jag navigerar till Storgatan 2, numera med hjälp av google maps, men vet inte var Olssons bodde innan eller var Tempo låg förr. Jag vet inte vem Anna är kusin med eller vem Hans var gift med innan. Ingen vet vem min pappa var, ingen vet vem min mamma är. Den jag är idag är det du ser.

Gäst hos verkligheten är jag här nu. Gäst i Anns blogg.
En gång när jag var tonåring pratade jag med en person som känt min morfar som jag aldrig träffat, en svindlande tillhörighet blinkade till framför mig, någon som visste något om hur jag blivit jag. En del av det saknar också många i riskgruppen 70+, ingen vet längre vem deras föräldrar var, få minns deras krumbukter som unga.
Vad gör det med oss när alla sammanhang bakom oss blir osynliga? När alla sammanhang pekar framåt, till en tid vi inte känner till?
Är du också gäst hos verkligheten?

Välkommen Jan Blomström – ordet är ditt
Skrivet av

 

Gotland

Du måste välja sa dom. Antingen jobbar du hårt och gör karriär som affärspsykolog och konsult. Med långa dagar, alltid ett behov av att vara med på frukostmöten, nätverksträffar och allmänt stressa runt bland uppdragen. Eller så ger du upp din dröm och har det bra. De anande inte hur fel de hade.

För sju år sedan gjorde jag det omöjliga konsultvalet att flytta till Gotland med min familj, fast bestämd att hitta ett sätt som funkade för oss. Det visade sig att jag inte behövde välja. Det visade sig att jag kunde ha både och. Ett resultat av många medvetna val.

Jag brukar säga att mitt bästa verktyg är att tomglo. Att låta tankarna fara fritt och bilda nya kopplingar och sammanhang. Att aktivt och medvetet gå in i ett OFF-läge för att samla kraft till att senare prestera i ett tydligt ON-läge. Ett OFF/ON-läge från de små sammanhangen till de större penseldragen i tillvaron, det beskriver min tillvaro idag.

Jag jobbar hårt och mycket med mitt bolag Prolead Academy AB. Reser runt och bor vanligtvis massor på hotell, skriver böcker, driver podcast, producerar kurser och konsultar i tuffa omställningsuppdrag. Jag bygger och skapar verksamhet hos mig själv och andra och stannar aldrig upp, men alltid integrerat i ett OFF/ON-perspektiv.

Intensiv resa varvas med lugna gränder i Visby en novemberhelg. Ett föredrag laddas med en promenad vid havet. En dag på kontoret avbryts med en kaffe och lunchmacka i en campingstol vid havet. Ett utbildningsuppdrag för mängder av folk ges perspektiv när mjölken ska handlas i en folktom butik i januari när regnet drar förbi horisontellt utanför dörren. För mig betyder det att jag aldrig behöver välja. En riktigt tvärnit i mitt OFF-läge ger kraften att gasa rejält i mitt ON-läge. På så sätt blir tillvaron hållbar, på riktigt.

PS. Att bo på en ö gör det opraktiskt att delta på spännande frukostmöten eller nätverksmöten i ”sin” bransch. Det känner nog egentligen alla igen sig i som bor lite utanför de större städerna. Vet ni hur jag löste det? Det var så jag startade Proleadpodden. När jag fått nys om någon som verkar spännande och som jag själv skulle vilja veta mer om, då bjuder jag in honom eller henne som gäst i Proleadpodden. Istället för att dela frukostbord tillsammans, får jag ett enskilt möte över nätet i lugn och ro. Samtidigt inspirerar det andra med samma intresse och jag skapar mervärden för mina kunder. Hur smidigt som helst, och var tänker jag igenom vad jag vill veta om min gäst? I ett OFF-läge nere vid havet såklart…

 

Ett par hundra meter från min arbetsplats

 

Jan Blomström: Äntligen måndag!
Skrivet av

 

Jan Blomström

 

Jan Blomström är besjälad av sin tro på att människor vill och kan bara de finns i kreativa och tydliga miljöer. Jan bor med sin familj Gotland men har hela Sverige som sitt arbetsfält. Som affärspsykolog leder han förändringar i arbetslivet och sprider kunskap kring arbetsledning. Han är också författare och har skrivit ett antal böcker, bl.a. Chefen som personlig tränare och Älskade assistent.
Genom åren har Jan och jag samarbetat på olika sätt. Det är alltid lika inspirerande att samtala med Jan – ibland på en parkbänk i Göteborg, ibland under en havsnära promenad på Gotland.

 

För flera år sedan var Jan gästbloggare här och nu är det verkligen dags igen. Äntligen måndag! brukar Jan ofta utbrista. Så vad kan vara lämpligare än i morgon, måndag den 1 juni? Då ger jag ordet till Jan Blomström som min gästbloggare.

 

.

Välkommen Johan van Berlekom, ordet är ditt
Skrivet av

 

Johan B. van Berlekom

 

Plötsligt händer det! Min man Johan van Berlekom tackade ja till att gästblogga. De senaste åren har han ägnat åt att resa i Europa. Ensam eller tillsammans med sin vän, barndomskamrat och kusin från Holland har han betat av de flesta resmål och de flesta konstmuséer han drömt om att komma till. Väl hemma har han sorterat alla sina fina foton och återupplevt resorna gång på gång.

Hans verktyg har varit stor i-pad och en dator har han inte haft på länge. Senast var en pc. Häromdagen köpte han en mac och jag är hans installatör och lärare. Som säkert fler än vi upplevt, kan omställningen vara klurig och frustrerande. Men just nu har vi ju gott om tid att överstiga alla höga hinder som uppstår.

Nu ska han börja skriva mer. Och idag är han min gästbloggare. Välkommen Johan, ordet är ditt.

 

Anteckningar från en ofrivillig exil.

Idag börjar min dagbok. Inspirationen till titeln på denna dagbok kommer från Dostojevskijs ”Anteckningar från ett källarhål”.
Just nu sitter vi sedan snart 3 månader i karantän p.g.a. Coronapandemin eller som fackfolket säger Covid 19.

2007 lärde vi oss nyordet tsunami och nu är det alltså dags för pandemi. Och då för tre månader sen visste vi knappt att det finns en statsepidemiolog och vad hen sysslade med och ännu mindre vem de var. Nu vet vi bättre.

Vi har dessutom lärt oss en del annat nytt som vem som är äldre eller t.o.m. äldre äldre. Jag ligger i gränszonen till det senare! Plötsligt rycker livets sista del närmare. Att tillhöra gruppen äldre medför beröringsförbud, inga kramar utanför bostaden, restriktiva besök i affärer (ta hjälp av grannar, barn eller andra om du har några), och muséer, biografer, teatrar, evenemang av allehanda slag,  glöm dem! För min del ingår ju även simhallen. Men jag FÅR cykla, promenera, träffa människor utomhus (det är t.o.m. rekommenderat) men kom ihåg minst 1,5 meters lucka till medmänniskorna.
Hur länge skall detta hålla på???

Avslutar med en bild från ett av mina resmål förra året. Ön Sylt västerut i norra Tyskland.

 

Sylt, Schleswig-Holstein Tyskland

Skrivandets klåda – Rigmor Tjerngren har ordet
Skrivet av

 

Rigmor Tjerngren

 

Så här presenterade jag RIGMOR TJERNGREN för fyra år sedan. Sedan dess har det hänt mycket med hennes skrivande. Varsågod Rigmor Tjerngren, ordet är ditt:

För att ta mig igenom timmarna, dagarna, veckorna, månaderna och försöka få en bild av vad som hänt och varför, skrev jag dokumentärromanen Brinna för mycket – en roman om en människas sönderfall, som handlar om min mobbningshistoria på min arbetsplats.

Egentligen började tanken gro redan under den andra skrivarkursen i Ystad. Jag hade med mig ett nästan färdigskrivet manus, vilket senare blev romanen Agnes och Helga – en berättelse om passion och som Susanna Alakoski, min handledare, bedömde vara färdigt för utgivning.
Jag behövde alltså ett nytt projekt.
Det bara kom. Färdigformulerat i huvudet. Tre månader skrev jag. Storyn fanns, minnena skavde och smärtade, men jag skrev.
Kanske fick jag distans, kanske blev det en form av terapi, men klokare blev jag inte. Varför detta hände mig.
Det hela förde dock med sig, att jag bildade en förening mot vuxenmobbning i arbetslivet, OMM, Organisation Mot Mobbning, blev dess ordförande och skrev ett fyrtiotal artiklar i dagspressen i detta ämne.
För skriva måste jag.
Jag fick många nya vänner, alla drabbade av samma trauma som jag. Detta gigantiska samhällsproblem som varje år orsakar drygt 300 självmord och där över 400 000 varje dag går till sina arbeten för att utsättas för kränkande särbehandling.
För att inte tala om vad det kostar samhället.
Drygt 70 miljarder om året.
Jag skrev en roman till. Om den relativt okända psykiatriska diagnosen Dysmorfofobi, som jag själv är drabbad av: Spegelälskaren.

 

Tror att vi som skriver, hela tiden skriver om oss själva i olika förklädnader. Våra ord, meningar och uttryck präglas av våra yttre och inre strider, vår uppväxt, våra gener och de erfarenheter vi gör. Konstnären målar tavlor utifrån de bilder som formas i huvudet, skådespelaren kryper in i andra roller, kanske för att slippa spela sig själv för ett tag, skulptören formar sitt liv med lera.
Andra väljer arbete och hobbys utifrån sina livsperspektiv.

Vi skriver och skriver av oss. Det är en klåda, ett kliande behov som måste tillfredsställas. Det pockar på. Det vill ut. Vi får abstinens om vi inte skriver. Vi klottrar, mejlar, bloggar, tänker i ord, fraser och bilder, om vi inte genast kan skriva ner det. Vi måste få ur oss något till varje pris.

Det värsta är att inte ha något skrivprojekt. Man kan gå ner sig i en depression för mindre. Just därför kunde jag ta mig upp ur brunnen, när jag kom på, att jag skulle skriva en trilogi.
Brinna för mycket skulle vara den första delen.
Nu är andra delen på gång med arbetsnamnet Askkroppen. Njuter av att jag har allt redigeringsarbete kvar och även slutet. Sedan kan jag pynta texten.
Härliga tider.
Den tredje delen, Konsten att lyfta, är ännu så länge inkapslad i hjärnvindlingarna.
Efter den är det dags att krypa ner i brunnen igen, tills jag hittat nästa projekt…

Rigmor Tjerngren

 

Ett stråk av längtan
Skrivet av

 

 

Skriva är deras liv. Medan de lever sina dagar samlar de på ord. Låter fantasin bygga berättelser, plockar in diktens rytm i sina kroppar. De skriver för att förstå. De skriver för att stå ut, de skriver för att lugna sig. Ibland driver glädjen, ibland drivet sorgen, ibland lekfullheten. Nästan alltid ett stråk av längtan.

De redigerar manus, de tar emot kritik och de ändrar. Oförtröttligt håller de på. Skickar manus till förlag, refuseras, deppar ihop och börjar om. En del skålar för framgången. En del misströstar. Andra åter finner glädje i att skriva för sig själv och sina närmaste. Alla fortsätter.

Det finns många bland mina vänner som lever så. En del möter jag fysiskt, andra på nätet. Gemensam nämnare är skrivandet som drift. Orden står för en kraft med olika riktning. De är en livsviktig byggsten hos oss som måste skriva. Jag tänker ofta på alla dessa texter som finns omkring oss och på litteraturens kraft när vi lyckas beröra varandra.

Nu vill jag blåsa liv i gästbloggande. Låta er som söker upp min blogg också få ta del av andra skrivande människors rader.  Håll utkik!

 

 

GÄSTBLOGGARE Hedvig van Berlekom – Att skriva två
Skrivet av

Idag lämnar jag ordet till Hedvig van Berlekom. Hedvig är min skrivarkompis och min dotter.

”Jag minns inte vem av oss som kom på idén. Idén om att skriva en bok tillsammans, mamma och jag. När mina föräldrar flyttat från Dalarna till Göteborg så började vi ta morgonpromenader tillsammans en gång i veckan. Något vi fortsatte med tills jag blev förälder nästan två år senare.  Det blev väldigt många promenader genom Slottsskogen tidiga morgnar och väldigt mycket prat om högt och lågt. Återkommande ämnen var just de som skulle komma att bli vårt gemensamma romanprojekt: Barnlängtan och familjebildning bortom normen, olika generationers syn på kärlek, relationer och individualism. Och så den ständiga längtan efter att skriva.

Att skriva tillsammans med någon annan visade sig vara något som passade mig väldigt bra och har fler fördelar än vad jag kunnat föreställa mig. Till exempel det att projektet kan gå framåt även när jag inte själv har tiden. Att det finns en annan människa som befinner sig i precis samma värld och alltid är lika intresserad av att prata om den och vända och vrida på den som jag. Det har funnits perioder när vi levt mer i den världen än i den verkliga. När våra samtal handlat mer om våra karaktärer än om oss själva.

Vi har konstaterat att våra hjärnor verkar fungera ganska lika och består till en rätt stor del av ett kreativt kaos. Men mamma har haft längre tid på sig att öva struktur och det märktes tydligt tidigt i processen när mängder av fristående scener och fragment skulle kopplas ihop till en helhet. Hon ritade upp kartor, sorterade och märkte upp medan jag blev vimmelkantig och matt. Det yttersta beviset på att det varit bra för mig att skriva tillsammans är nog ändå att jag känner mig närmre att slutföra ett manus än vad jag någonsin har gjort tidigare. Det finns ett slags gemensamt ansvar, en skyldighet som är bra för en sådan som mig, som har så lätt för att få idéer och påbörja, men så oändligt svårt för att hitta fram till ett slut eller sätta punkt.”

GÄSTBLOGGARE Rigmor Tjerngren om Agnes och Helga
Skrivet av

Agnes och Helga – en berättelse om passion

Jag har alltid haft en litterär kärlek till Hjalmar Söderberg. Hans sätt att formulera sig, språkets skönhet har gripit tag i mig. Kan läsa hans texter om och om igen.

Doktor Glas är en säregen passionshistoria. Om återhållen kärlek. Om hemlig kärlek. Om förbjuden kärlek. Om mord som en kärlekens gärning. Boken väckte också en enorm uppståndelse på sin tid. Förfäran och upphetsning. Fick man mörda en kyrkans tjänare? En präst?!

Men jag har alltid undrat över, vem Helga Gregorius var. Denna unga vackra kvinna med en hemlig älskare. Sval på ytan, glödande under. Rov för stridiga känslor. Vad hände med Helga efter makens död? Fick hon någonsin ro i sin själ? Fick hon sin själs älskade?

Till slut kände jag mig tvungen att skriva fortsättningen på Doktor Glas själv. Ville veta. Ville förstå.
I vilken form skulle jag skriva? Försökte med Jag-form, men det kändes inte bra. Efter många omskrivningar hade jag en historia. Men jag var inte nöjd. Så gick jag en skrivarkurs i Ystad för Susanna Alakoski och Mats Söderlund. Där lossnade det.

Vi ett tillfälle, under skrivarkursen, skulle vi öva på att lyfta fram en biperson i våra berättelser och skriva ett avsnitt om denne/denna. Jag lyfte fram Agnes. Och hon tog genast överhanden. Det blev en historia om Helga. Men också om Agnes:

Agnes och Helga är bästa väninnor, om än i en ojämlik konstellation. Det gror en förbjuden kärlek hos Agnes, som hon inte förstår. Eller gör hon det? Helga behöver Agnes för att kanalisera sina tankar och känslor och som alibi vid passionerade möten med älskaren. Hon utnyttjar sin väninna utan skrupler, men tärs sakta sönder av skuldkänslor, religiös övertro och starka erotiska drifter.
Agnes å sin sida blir alltmer fixerad vid Helga och drivs av orealistiska drömmar om att de två till slut ska komma samman. I ett litet hus med trädgård, lika fin som prästgårdens. När Helga till slut står helt ensam slår den förträngda undermedvetna sidan över hos henne. Hon blir totalt oberäknelig och tar  ödesdigra och fatala beslut.

Boken har dramatiserats av regissören/dramatikern Dag Norgård för TV-teatern och vi söker nu produktionsbolag som vill ta sig an berättelsen i sex avsnitt om vardera en timme.
Boken finns att köpa på adlibris.com. Begränsad upplaga.

/Rigmor Tjerngren

Rigmor Tjerngren

RIGMOR TJERNGREN har ordet
Skrivet av

Brinna för mycket fram

Brinna för mycket bakI höstas gav jag ut en bok på Vulkan förlag: Brinna för mycket – en roman om en människas sönderfall.
En bok som i flera år legat färdigskriven i min hjärna och ständigt funnits i mina tankar. Den krävde gång på gång att få bli skriven.
Och efter min andra skrivarkurs satte jag äntligen igång och skrev den på två månader.
Boken är en angelägen skrift av många skäl. Nedan har jag försökt beskriva varför. Jag hoppas att många ska läsa den, begrunda – och agera.

Kränkande särbehandling i arbetslivet är ett gigantiskt samhällsproblem, som dagligen och årligen skördar många offer. Man räknar med (enligt SCB) att mellan 300 000 – 400 000 dagligen går till sina arbeten för att bli utsatta för systematiska kränkningar. Det flesta drabbade går in i långa sjukskrivningsperioder (ofta med diagnosen posttraumatiskt stressyndrom) och kommer sällan tillbaka till arbetet. Mellan 300 – 400 tar årligen sina liv och det är ju i princip en per dag.
Kränkande särbehandling bryter inte bara ner den drabbade. Omgivningen påverkas, blir medberoende. Ekonomin raseras, förhållanden spricker, identitet, självkänsla och självförtroende krackelerar.

I min bok vill jag belysa hur en människa sakta bryts ner och tappar sin identitet. Vad händer inuti en människa, som utsätts för långvariga kränkningar? Som utsatt fattar man ingenting. Man får ingen förklaring. Man vet inte, vad man anklagas för. Man trevar i blindo. Man söker hjälp och stöd hos andra, som bara viker undan. Blir tysta och passiva. Vill inte blanda sig i. Är rädda om sina egna skinn.
Detta händer, trots att man brinner för sitt arbete, är ambitiös, framgångsrik, välutbildad och har många lyckosamma tjänsteår bakom sig.
Känslan av att vara spetälsk och ha en osynlig elektronisk fotboja är totalt nedbrytande. Man ger till slut upp.
Det tar år att komma igen. Om ens någonsin.

Detta är inte bara min historia. Det är tusentals andras.

I min bok tar jag upp olika strategier för att på nytt få fast mark under fötterna. Att forska, skriva artiklar, bilda en förening mot kränkande särbehandling, uppvakta politiker och makthavare, gå i KBT-terapi (men det borde de som utsatt andra för kränkningar ha större nytta av!) och framför allt: att träffa andra i samma situation. Skaffa sig sin egen revansch. För upprättelse får man nästan aldrig.
Vi som utsatts vill inte ha medlidande. Vi vill ha upprättelse. För att kunna läka. Nu går man och skrapar på sårskorporna hela tiden.
Inom min förening OMM, Organisation Mot Mobbning, som jag var med och startade 2008, anser vi att vuxenmobbning är en kriminell handling som borde lyda under straffrätten i stället för som nu under arbetsmiljörätten. Mobbning är inget arbetsmiljöproblem, det är en systematisk negativ handling/metod mot en enskild person av en eller flera personer. Därför hör den hemma i Brottsbalkens tredje och fjärde kapitel som handlar om brott som strider mot liv och hälsa respektive brott som strider mot frihet och frid.

Höllviken den i februari 2016
Rigmor Tjerngren

GÄSTBLOGGARE RIGMOR TJERNGREN
Skrivet av

Rigmor Tjerngren

Rigmor Tjerngren

Rigmor Tjerngren träffade jag första gången för några år sedan på Susanna Alakoskis och Mats Söderlunds skrivarkurs i Ystad. Sedan dess har vi lärt känna varandra alltmer eftersom vi har en gemensam passion, nämligen att skriva. Vi har blivit varandras bollplank. Rigmor Tjerngren har ett förflutet inom universitetet som lärare och studievägledare. Hon bor vid havet i sydsverige tillsammans med sambo och två taxar och hon skriver. Och skriver.
Ett par böcker har hon skrivit och i höstas kom Brinna för mycket – en roman om en människas sönderfall. Inom kort ger jag ordet till Rigmor Tjerngren som min gästbloggare. Då berättar hon mer – håll utik!