Månatligt arkiv: januari 2016

Tulpan i frost

Tjoho, jag har fått bredband i hela mitt hem. Även i mitt lilla arbetsrum. Det vetter mot Tullgången i skydd av Carlanderska sjukhuset. Det är sju grader idag, den tjocka bruna lövmassan täcker den regnmättade jorden och träden skriker av förväntan och längtan efter den smärtsamma lövsprickningens tid.

Vid senaste sekelskiftet byggde vi bredband i Dalarna. Jag bodde i Orsa och hade inte tanke på annat än att det var knepigare att få internetspridning till alla för oss på landet. Kunde väl aldrig ana att det skulle kunna vara några svårigheter i centrala Göteborg. På den tiden tänkte jag på alla småbyarna i vår kommun och deras digitala infrastruktur, inte på att tjocka murväggar och hisschakt från 1937 kunde skapa problem. I Orsa fanns det förresten ungefär så många hissar som handens fem fingrar. Men sedan jag flyttade hit där jag nu bor har jag lärt mig att varje plats på jorden har sina problem. Lite olika men ändå ganska lika. Har också lärt mig att grannar triggar varandra i upptrappningen av nätåtkomst. Ett slags escalerande ställningskrig där kunskap och ekonomi spelar roll.

Men nu har jag löst problemet. Ja, inte precis jag själv, men det är löst och jag ropar tjoho där jag sitter och skriver och googlar med öppen balkongdörr mot Tullgången beredd att ta emot den stundande våren.

Kommer våren snart?

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. TOM MALMQUIST

Citat: ”… Jag tänkte säga att det är i mörkerrum som vi människor framkallas. Jaha, okej, svarar jag och skrattar till. Jag tror det var poeten Nils Ferlins ord, tillägger han och böjer sig fram och smeker Livia över huvudet. …”

Tom Malmquists bok I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, var en av de mest gripande läsupplevelse jag hade förra året. Det är en vacker bok, en bok om ett år där liv, död och kärlek tumlar runt i ett kaos. Den handlar också om förlust och föräldraskap.

Citat: ”… du tittar på mig och berättar att det finns en särskild typ av verklighet i närheten av döden, en som nöter ner alla skydd tills man tvingas möta livet utan hopp om förskoning, jag förstod dig inte, jag förstår dig, men du finns inte mer …”

Även om man har en djupt sorglig, berörande och dramatisk berättelse krävs det mycket för att kunna berätta den. En balans mellan närvaro och distans, inte kallt men ej heller sentimentalt, gestaltning som övertygar. Tom Malmquist klarar det.

Blev glad häromdagen när jag fick Författarcentrum Västs vårprogram i handen. Den 2 mars klockan 19.00 har jag streckat för i min kalender. Då är det POESI OCH PROSA i Musikens hus i Göteborg. Tillsammans med tre andra författare kommer Tom Malmquist dit.

Fallet träd

Varje dag tänker jag på döden. Tror jag gjort det nästan hela mitt liv. Döden, livet och smärtan. När jag var åtta promenerade jag med min storasysters fästman och diskuterade huruvida det var synd om boxervalparna eller inte när svansen kuperades. Han hävdade att små valpar inte kan tänka och inte verbalisera smärta, därför var det mindre synd om dem än om en människa. Jag hävdade att smärta är smärta vem det än gäller.

När jag var tretton år fastnade jag i ordet euthanasi. Kunde inte förstå att dödshjälp var förbjudet även om smärtan var stor och allt hopp ute. Tyckte då att äga sitt liv borde inbegripa att äga sin död. Nu är jag mera tveksam. Jag tyckte att ordet var vackert. E-U-T-H-A-N-A-S-I.

En mig närstående som passerat åttio säger att han inte förstår dem som vill somna i sömnen. Bara somna in och inte vakna mer. Själv tycker han att döden är det mest spännande han har kvar. Han vill vara med hela tiden, steg för steg och känna hur det är.

Jag tänker ofta på döden. Nästan varje dag. Den berör oss alla. Vår egen förestående död är det enda vi absolut säkert har gemensamt. Många undrar hur det ska bli, andra sopar alltihop effektivt under mattan. En del längtar, en del fasar. Men vi pratar sällan om den, eller snarare: vi talar sällan om våra känslor och tankar kring det faktum att vi ska dö. Idag, imorgon, nästa torsdag eller om hundra år.

Trappsteg upp

Telefonledningar i Yokohama

Mekanisk röst tackar mig för att jag deltar och säger att mina synpunkter är viktiga. Tre frågor ville kundundersökningen ha svar på efter min kontakt med Telia idag. Efter att i tjugo minuter ha letat efter deras kundtjänstnummer på hemsidan och därefter stått i telefonkö lika länge pratade jag med dem nyss.

Första frågan från kundtjänst: Var detta första gången du kontaktat Telia i detta ärende. Tryckte 2, betydde nej. Det fanns ingen siffra för att jag sedan vi flyttade till vårt nuvarande hem i augusti talat med dem ett antal gånger om samma sak. Jag måste alltid vila några veckor mellan gångerna.

Andra frågan från kundtjänst: Fick du ditt problem löst? Här blev det också en 2:a, dvs. problemet är inte löst. Vi har kommit så pass långt att Telia rekommenderat mig en extra router som de inte själva har i sitt sortiment och att kontakta dem när jag installerar den. Jag ville så gärna få hit en tekniker att hjälpa mig att installera den eftersom jag redan gjort det en gång men inte klarat det. Men nej, Telia vill inte skicka en tekniker att hjälpa mig med något som inte är deras produkt (men som de rekommenderat eftersom de inte själva har en lämplig produkt).

Tredje frågan från kundtjänst: Fick du ett bra bemötande. Det blev en 3.a. Hon var inte otrevlig när hon förklarade att ingen hjälp finns att få.

Och efter varje gång frågar Telias kundundersökning om jag fått problemet löst och jag svarar nej. Då säger de att mina synpunkter är viktiga för dem. Jag drömmer om att Telia en dag ska ringa och hjälpa mig, jag drömmer om dagar helt befriade från kamp. Teknikkamp. Dagar med wi-fi inte bara i köket utan också i mitt arbetsrum.

Kom att tänka på en fin dikt med ett helt annat budskap.

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.

SAKNAD av Ingrid Arvidsson

Brinna för mycket av Rigmor Tjerngren

Det blev en bok i mellandagarna.
En bok med driv i. På ett sätt är den lätt att läsa, på ett annat blytung. Handlingen flyter fram okomplicerat i full fart med personer och miljöer som är lätta att se framför sig. Vi har nog alla mött personerna i vår vardag, även om med andra namn och på andra jobb.

Men budskapet i boken är tungt och den sätter fart på en massa tanker hos mig. En gång för längesedan var jag chef på en enhet inom vården. Jag brukade säga till mina medarbetare: Vi måste inte älska varandra, men vi måste göra ett bra jobb tillsammans.  Jag ville förmedla att som arbetskamrater ska vi respektera varandra med våra olikheter och likheter. Vi har olika förmågor och vi befinner oss i olika skeden i livet, men om vi har ett öppet klimat allt i syfte att göra ett gott arbete tillsammans, ja, då blir det bra. Så tänkte jag då och jag är säker på att den tanken håller än.

Sedan dess har jag varit i närheten av massor av olika arbetsplatser. Ibland har någon medarbetare skiljt ut sig och uppfattats som omöjlig att samarbeta med. Ibland har det slutat med att personen har skiljts från sitt arbete mot sin vilja. När jag läser Rigmor Tjerngrens bok ”Brinna för mycket” passerar oändligt många individer och grupper i mitt huvud. Vad händer i grupper när någon avviker från ”det normala”? Vem bestämmer vad som är det normala? Vem leder och vem låter sig påverkas. Hur skapas gigantiska proportioner av små händelser?

När handlade jag själv rätt och när blev det fel? Etiskt? Respektfullt? För arbetsplatsens bästa? Hur mycket måste en arbetstagare anpassa sig och hur mycket är ok att ta i egna händer?
Ja, ni hör själva. Det är komplexa frågor men med en gemensam nämnare. Ett tydligt, starkt och modigt ledarskap krävs och det är oerhört viktigt att kompetens finns så att vi inte tappar människor på vägen. Förluster som kan skapa oändligt mycket större lidande än många märker och förstår.

Om du som läser detta märker att dina tankar börjar snurra okontrollerat kring dessa frågor, ja, då är det kanske dags att läsa Rigmor Tjerngrens bok, Brinna för mycket. www.vulkanmedia.se  Gör det!

Snöhopp på femtiotalet.

Jag känner ilningen i magen, hur snön rasar ner omkring mig, kallt i ansiktet. Det är mer än sextio år sedan, men kroppen minns.

Mitt i stan.

Numera är det mera stilla utanför mitt fönster.Detta var häromdagen. Det såg ut som det skulle bli ännu en vinter utan ytterrocken. Men häromdagen smällde det till. Skönt.
Löpsedlarna talar om rysskyla, ja när de ska ta i från tårna heter det till och med ”Putin-vinter”. Varför dessa överord? Vädret fängslar oss ändå, i alla fall de flesta av oss. Våra bevekelsegrunder spretar. Hur ska skörden klara sig eller vilken klänning ska jag ha på mig idag. Eller kanske är den kalla vintern det första som möter i ett helt nytt land. En del låter sig inte fängslas alls, regnar det så regnar det. En arbetskamrat för längesedan började med kortärmade skjortor den 25 april vilket väder det än var. Så det så.

Men det som griper tag i mina tankar just nu är att media trissar upp varandra i katastrofspråk när de talar om ordinära väderväxlingar. Finnbullvinter, extremkyla, stå ut, katastrofvarmt, olidligt. Gillar inte när våra fina årstidsväxlingar benämns som vore de naturkatastrofer. Spara hellre den vokabulären tills de verkliga katastroferna kommer. Jag är glad över årets växlingar.

Apropå kläder önskar jag att jag var barn i dagens vinterkläder. I mitt snöhopp på femtiotalet hade jag yllebyxor (snön fastnade i stora flagor på byxorna och det gick inte att glidåka med dem), ylletröja (funkade ungefär som byxorna). Fuktigt och eländigt. På bilden har jag stövlar som frikostigt släpper in stora snösjok (jag frös konstant om fötterna). Ofta gällde pjäxor som snörades med tunna snören som tjorvade ihop sig i oupplösliga knutar, ett helvete för mina frusna fingrar när jag var kissenödig.

Drömmer om en dag i snön i bäveroverall och dagens vinterstövlar och varma, torra vantar som går att lita på! Då skulle jag sätta mig på baken vid Wavrinskys plats och åka kana ända ner till Nordstan.