Sätta mig på baken vid Wavrinskys plats och åka kana ända ner till Nordstan.

Snöhopp på femtiotalet.

Snöhopp på femtiotalet.

Jag känner ilningen i magen, hur snön rasar ner omkring mig, kallt i ansiktet. Det är mer än sextio år sedan, men kroppen minns.

Mitt i stan.

Mitt i stan.

Numera är det mera stilla utanför mitt fönster.Detta var häromdagen. Det såg ut som det skulle bli ännu en vinter utan ytterrocken. Men häromdagen smällde det till. Skönt.
Löpsedlarna talar om rysskyla, ja när de ska ta i från tårna heter det till och med ”Putin-vinter”. Varför dessa överord? Vädret fängslar oss ändå, i alla fall de flesta av oss. Våra bevekelsegrunder spretar. Hur ska skörden klara sig eller vilken klänning ska jag ha på mig idag. Eller kanske är den kalla vintern det första som möter i ett helt nytt land. En del låter sig inte fängslas alls, regnar det så regnar det. En arbetskamrat för längesedan började med kortärmade skjortor den 25 april vilket väder det än var. Så det så.

Men det som griper tag i mina tankar just nu är att media trissar upp varandra i katastrofspråk när de talar om ordinära väderväxlingar. Finnbullvinter, extremkyla, stå ut, katastrofvarmt, olidligt. Gillar inte när våra fina årstidsväxlingar benämns som vore de naturkatastrofer. Spara hellre den vokabulären tills de verkliga katastroferna kommer. Jag är glad över årets växlingar.

Apropå kläder önskar jag att jag var barn i dagens vinterkläder. I mitt snöhopp på femtiotalet hade jag yllebyxor (snön fastnade i stora flagor på byxorna och det gick inte att glidåka med dem), ylletröja (funkade ungefär som byxorna). Fuktigt och eländigt. På bilden har jag stövlar som frikostigt släpper in stora snösjok (jag frös konstant om fötterna). Ofta gällde pjäxor som snörades med tunna snören som tjorvade ihop sig i oupplösliga knutar, ett helvete för mina frusna fingrar när jag var kissenödig.

Drömmer om en dag i snön i bäveroverall och dagens vinterstövlar och varma, torra vantar som går att lita på! Då skulle jag sätta mig på baken vid Wavrinskys plats och åka kana ända ner till Nordstan.

2 svar till “Sätta mig på baken vid Wavrinskys plats och åka kana ända ner till Nordstan.”

  1. Karin Forsgran skriver:

    Instämmer.. Vi brukar småle åt löpsedlarnas” skriande ” om katastrof när det handlar om normala väderväxlingar…
    Vilken färd ifrån Wavrinslys till Nordstan… Lagom lång

  2. Ann Beskow skriver:

    Eller hur, Karin? Vi gör det ihop någon gång!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *