Månatligt arkiv: augusti 2014

Kinesiska muren i Göteborg

Vi var nyförälskade, det var 70-tal och vi åt middag på Kinesiska Muren. Det kändes exotiskt och spännande och det var gott. En lång rad av dagar och år har passerat, men Kinesiska Muren står kvar. Just nu mitt i ett arbetsplatsområde och ibland känns det som hela Göteborg är just det, ett gigantiskt byggprojekt i ständig process.  Det grävs i hela centrala stan, spåren ligger blottade i lös grusbädd, skyddsstaket bestämmer gångtrafikanternas färdriktning, det borras i berget så det dånar och utefter kanalerna bilas och muras det.
Jag har insett att det kommer aldrig att bli färdigt, i alla fall inte så länge jag lever. Men jag har lärt mig en sak till – att tycka om det. Nästan varje dag.

Att tycka om byggprojekt i de offentliga rummen lärde jag mig när jag var kommunalråd i Orsa. Det grävdes mycket där då och det gör det nu också. Då byggde vi fjärrvärmeledningar, reparerade va-ledningar och påbörjade uppsnyggningen av centrum. Att få centrum färdigt tar lång tid, men varje gång jag kommer på besök i Orsa är det någon ny del av centrum som blivit tillgängligare och finare. Det fanns arga och klagande röster. Bygg gärna, men inte just där jag bor eller arbetar! Bygg gärna, men inte just nu! Inte på sommaren och inte på vintern! Men för mig står byggande och grävande för planering och framtidspuls. Görs det dessutom spännande och fantasifullt i respekt för gammal kultur och för oss människor som ska bo här, ja, då gillar jag det mycket!

Hon var omkring tre år och jag frågade henne, vill du ha en smörgås?
–          Nej.
Frågan ställdes igen, men svaret blev ett bestämt nej.
Tystnad, tankearbete i tystnad och sedan ett eget förslag, med huvudet på sned.
–          En liten smörgås kanske skulle vara gott.

Jag är likadan. Han säger, att kanske skulle vi kunna sluta med fast telefoni?
–          Va? Inte ha det alls, utan bara mobiltelefoner?
–          Ja, det menar jag.

Mitt svar är obevekligt. Absolut inte. Nej, nej, nej. Hur skulle det då gå, när han är bortrest och jag ligger där och har fått hjärtinfarkt och batteriet är slut på mobilen och jag inte kan ringa och då gäller det minuter, hur har han egentligen tänkt? Sedan går vår fasta telefon sönder. Vi måste köpa en ny, men eftersom vi använder den så sällan behöver den ju inte kosta så mycket och självklart finns det mycket att välja på. En del kostar 499 kr, andra 1250 och en kostar 99 kronor. Är det någon skillnad frågar jag. Nej, det är ingen skillnad svarar den vänlige, välkammade killen i tjugotreochetthalvtårsåldern som lärt sig prata med kunder som ser ut som hans mamma eller mormor. Nej, det är ingen skillnad om man vill ha något enkelt. Då duger den billiga. Direkt sköt han en pil rakt in i mitt ekonomiska pensionärshjärta.
Så vi tog den billigaste och jag upptäckte genast att den är kass. Ringsignalen är svårhörbar och samtalsljudet så rassligt och vasst att jag måste ha en dubbel raggsocka mellan mig och telefonen för att stå ut. Kunde jag inte fattat det från början? 99 spänn för en telefon? Billigare än en leksakstelefon. Jag blir ostadig på benen och sur. Jag vill att en telefon ska vara en telefon. Utan finesser. Den ska höras. Det ska inte finnas några val. Den ska fungera. Jag vill inte välja till, välja bort och välja fel. Jag vill ha en sån telefon som vi hade när jag var liten. För det kan vara så bra att ha när jag får hjärtinfarkt. Jag ropar från soffan ut till köket.

– Du, vi kanske ska göra oss av med den fasta telefonen. Vi klarar oss nog utan.

Vi tog en diskussion med Telia om saken. Vi fick veta att det fleråriga förmånliga betalningspaket som vi nyss ingått innebär att det skulle bli dyrare att göra oss av med fast telefoni. Så alternativen var att stå ut med den gamla, köpa en ny eller betala en högre summa per månad under två år.

Så vi köpte en ny telefon för ungefär femhundra spänn. Den fungerar nu, men först efter att Telia upptäckt att de av misstag inte haft vår fasta telefonlina påkopplad sedan i januari. Men nu är allt bra igen, jag är sams med Telia (är inte särskilt långsint) och den fasta telefonen ringer ungefär en gång var tredje dag. Så nu tror jag att jag ska ta en smörgås.

Knäpper på TV:n. Zahra 8 år bor i en liten stad i Libanon. Allvaret i hennes ögon får mina att fyllas. Just nu berättar hon och då ler hon lite, att det roligaste hon vet är att följa med pappa till jobbet. Vi gör bomber, säger Zarah. Vi letar efter trådar, helst röda trådar och rullar ihop dem till bomber, jag hjälper pappa …
Just då hörs en sprängurladdning i bakgrunden. Zarah lyssnar spänt. Drar ett djupt andetag. Det var en bomb, säger hon, men den exploderade inte … den exploderade inte … en antydan till lättnad drar över hennes allvarliga ansikte. Den exploderade inte … säger hon en gång till med eftertryck och tittar mig rakt in i ögonen.

Det var några månader sedan Zarah satt i mitt vardagsrum. Undrar om hon lever nu?

I min barndom fanns det inte en enda knapp att trycka på, sa den gamla kvinnan som svar på frågan ”vilken är den största skillnaden i att leva nu och leva då, när du var barn?” Jag kom att tänka på det där, när jag var i djurparken med min son och hans barn häromdagen. Han skulle köpa glass men de tog bara emot kontanter. ”Har du kontanter?” frågade han ”och har du Swish.” Visst! Jag hade både kontanter och Swish. I samma ögonblick som jag tryckte hundralappen i hans hand, tryckte han in 100 spänn på mitt konto.

Swish, Scivener, bildbearbetning, wordfeud, facebook, bloggar … gör mitt liv mer spännande. Det utmanar mig, ger mig hjärnmotion och tränar mig ständigt i att hantera frustrationer, stora som små. Mamma, du skulle bara veta allt som finns nu! Jag tror att du också skulle gilla det, du som var pionjär med rörlig film i svart-vitt och sedan också i färg på 30- och 40-talet.

Det är roligt med tekniken, tycker jag, så länge jag kan ta det i egen takt och efter egen förmåga. Eftersom min hjärna blivit  lite begränsad när det gäller att ta emot nytt, är det extremt viktigt att bara lära mig sådant som jag upplever att jag har nytta av. Om inte, är det kört. Det är förstås också guld värt att ha en tålmodig, pedagogisk och vänligt sinnad hjälpare vid behov.

Men alla vill inte, förmår inte eller kan inte ta till sig för dem nya sätt att kommunicera, skicka pengar eller beställa något. Rädsla, okunskap, ekonomi kan hindra. Eller lusten att lära nytt kan ha dött.

Vi har och kommer länge att ha en klyfta mellan människor som kan och vill använda kommunikationsteknik och dem som inte gör det alls. Det måste man komma ihåg. Vi får inte göra det svårare för varandra om vi står på olika plats utan försöka underlätta. Det är en fråga om demokrati.

Det är mycket om skolan nu. Det är bra. För hur kunde det bli som det blivit? Hur kunde det bli så att Sverige måste se en massa förlorade barn i ögonen – de som aldrig lärde sig läsa, de som aldrig fick tillräckligt många betyg, de som tappade alla möjligheter till jobb och livslusten på köpet. Detta är en stillsam reflektion som bygger på en sliten mening, ”vad var det jag sa?” Jag vill verkligen inte vara en ”vad-var-det-jag-sa-människa”, det är skolan och dess pedagogik i en ständigt föränderlig tid alldeles för komplicerad för. Men de senaste dagarna har några saker dykt upp som om det vore nytt, saker som för mig varit en självklarhet sedan -70-talet.

En rektor intervjuas och säger ungefär så här: Alla skolor (och även arbetsplatser) behöver barn som tycker det är roligt att gå i skolan, som vill gå dit, som vill lära sig. Dragarbarn skulle man kunna kalla dem. Det försvann i och med det fria skolvalet. självklart har han rätt, men vad ska vi kalla de andra barnen, tänker jag. Snyltarbarn? Usch. I och med att det fria skolvalet infördes och friskolor tilläts växa som svampar i jorden så har det gått åt helt fel håll. De föräldrar som är aktiva väljer inte bara skola åt sina barn. De väljer därmed också bort de barn som de inte vill ha som skolkamrater till sina egna. Att välja åt sig själv,  är samtidigt att välja bort. Det är inte bra varken för ditt eller mitt barn. Sociala skillnader stärks, starkare blir till synes starkare och svagare blir svagare. Men alla blir förlorare!  Är det så vi vill ha det? I alla fall inte jag.

Häromdagen dök en annan självklarhet upp. Jan Björklund som har högsta politiska ansvar för svensk skola just nu sa att det framkommit att om man rör sig mer så lär man sig mer i de teoretiska ämnen. Så nu – så här lagom i valtider – ska därför antalet idrottstimmar i skolan öka. Förlåt en beskäftig kommentar, men denna ”nyhet” om motorikens betydelse för den teoretiska inlärningen har jag känt till sedan -70-talet. Detsamma gäller estetiska ämnen! Idrott, musik och bild stjäl inte tid från siffror och bokstäver. Tvärtom gynnar de den teoretiska inlärningen.

Gör inte självklarheter till nyheter. Alla som har med barn och unga att göra vet ju egentligen vad det är som är grundpelarna när en liten människa ska växa till stor. Dit hör motion och kreativitet.  De senaste åren har en systematisk nedskärning i idrott och estetiska ämnen skett och självklart har det, tillsammans med mycket annat, bidragit till skolans försvagning. Jag vill att ny forskning tillsammans med beprövad erfarenhet ska prägla skolan så att alla barn får växa med rik tillgång till sina egna förmågor. Jag vill att politiska krafter över blockgränserna ska samverka i den ritningen, för barnen och de ungas skull, för hela samhällets skull.

Christian Falks sommarprogram var ett av dem som satte mest avtryck hos mig. Ett program fyllt med beröring och tilltal utan att vara ens på gränsen till sentimentalt. Ett program om musik, om livet och barn, kreativitet och artistliv, om kärlek och vänner, sjukdom, död och om samhället vi lever i. Ett sommarprogram gjort av en vuxen människa som snart skulle dö, ett program utan publikfrieri som berättar om det som är vackert och om det som är skit.

Lösryckta ord ur Christian Falks program:
mina första ord var ”She loves you”
mamma var alkoholiserad och dumpade mig hos mormor och morfar
morfar var periodare
satt i trappan och grät
en fröken hörde att jag var musikalisk
en annan fröken såg mig, hos henne fick jag dricka te och äta marmelad
annars var det omvägar mest hela tiden
man vill bli sedd av sin far
vilken röra

nu när jag är dödssjuk får jag all hjälp jag vill ha, jag är tacksam för det, men det är lite märkligt med proportionerna och prioriteringarna när samhället ska rycka in och väljer att stötta eller inte stötta sina medborgare

min son ville inte leva, ingen hade tid att lyssna, han skickades hem med en burk tabletter

det pratas om att det finns ett skyddsnät i det här landet, kan den som har adressen dit ge mig den

jag har mötts av så mycket kärlek den här tiden
nu har jag bara några få saker att fixa, sen kommer jag

Nu har jag läst den bästa bok jag någonsin läst – igen!

Ian McEwan, Cementträdgården

Det händer rätt så ofta nu att jag aldrig läst något så bra … ska nog sluta säga så. Böcker är bra på så olika sätt och talar till oss med olika språk och i olika tonlägen beroende på var vi själva befinner oss i livet.
Häromdagen bestämde jag mig för att träna upp min läshastighet. Jag ger mig själv ett pensum per dag – på blygsamma 50-60 sidor – och så försöker jag överträffa mig själv och läsa mitt pensum och ändå mer. Det har funkat utmärkt, i alla fall i tre dagar.
Min läshastighet ska jag nog ägna ett eget inlägg åt någon gång. Mitt förhållande till böcker och egen läsning har skiftat över tid och det är spännande att tänka på hur och varför.

Tillbaka till Cementträdgården. Varför var den så bra? Det kan man säkert tycka olika om. Häromdagen funderade jag på varför människor pratar så lite om döden, jag tänker ju på döden varje dag? Kanske får många sitt lystmäte i deckare, men jag gillar inte deckare något vidare. Jag vill inte bearbeta mina dödstankar på det sättet. Men i Cementträdgården är döden närvarande hela, hela tiden fast det inte är en deckare.  Det sättet gillar jag, men jag misstänker att en del läsare inte kommer göra det.
Cementträdgården är psykologisk, symbolisk, sparsmakad, spännande, späckad med sextankar och – handlingar. Det är en bok för vuxna om barn, en berättelse sedd med ett barns ögon. Dessutom är den tunn och har tillräckligt stor text för att jag ska kunna läsa den. Och hela tiden hade jag tanken att den här berättelsen skulle jag vilja se på film.
Ian McEwan är en spännande författare tänker jag och känner igen den känslan från när jag för många år sedan läste boken ”Lördag” av samma författare.

Har du läst Cementträdgården och vad tyckte du?

vi hade
så många dörrar öppna
mellan oss
att jag trodde vi
kommit
för att stanna

båda två

något annat
fanns inte
i mina tankar

 du slängde igen dem
allihop
i ett svep

Nu är dags att lämna bloggsommaruppehållet. 10 augusti, det känns som att ligga i startgroparna för höstterminen, även om jag lämnat den tid då livet var uppdelat i höst – och vårterminer. Nu börjar det bubbla i mig av allt jag vill dela med mig här. Så nu blir det mjukstart och jag minns en fin försommarkväll då Nanna tog Johan och mig till Botaniska trädgården i Göteborg för att fota.
Den Japanska delen av trädgården väckte fina minnen från vårens Japanresa till liv.

Jag besöker ofta Nannas blogg. Hon fångar små, små stunder i vardagen med bilder och med ord på ett sätt som inspirerar och berör. Tack Nanna för den fina kvällen vi hade i Botaniska som flödade av grönska, blommor och sommarvärme.