Hon var omkring tre år och jag frågade henne, vill du ha en smörgås?
– Nej.
Frågan ställdes igen, men svaret blev ett bestämt nej.
Tystnad, tankearbete i tystnad och sedan ett eget förslag, med huvudet på sned.
– En liten smörgås kanske skulle vara gott.
Jag är likadan. Han säger, att kanske skulle vi kunna sluta med fast telefoni?
– Va? Inte ha det alls, utan bara mobiltelefoner?
– Ja, det menar jag.
Mitt svar är obevekligt. Absolut inte. Nej, nej, nej. Hur skulle det då gå, när han är bortrest och jag ligger där och har fått hjärtinfarkt och batteriet är slut på mobilen och jag inte kan ringa och då gäller det minuter, hur har han egentligen tänkt? Sedan går vår fasta telefon sönder. Vi måste köpa en ny, men eftersom vi använder den så sällan behöver den ju inte kosta så mycket och självklart finns det mycket att välja på. En del kostar 499 kr, andra 1250 och en kostar 99 kronor. Är det någon skillnad frågar jag. Nej, det är ingen skillnad svarar den vänlige, välkammade killen i tjugotreochetthalvtårsåldern som lärt sig prata med kunder som ser ut som hans mamma eller mormor. Nej, det är ingen skillnad om man vill ha något enkelt. Då duger den billiga. Direkt sköt han en pil rakt in i mitt ekonomiska pensionärshjärta.
Så vi tog den billigaste och jag upptäckte genast att den är kass. Ringsignalen är svårhörbar och samtalsljudet så rassligt och vasst att jag måste ha en dubbel raggsocka mellan mig och telefonen för att stå ut. Kunde jag inte fattat det från början? 99 spänn för en telefon? Billigare än en leksakstelefon. Jag blir ostadig på benen och sur. Jag vill att en telefon ska vara en telefon. Utan finesser. Den ska höras. Det ska inte finnas några val. Den ska fungera. Jag vill inte välja till, välja bort och välja fel. Jag vill ha en sån telefon som vi hade när jag var liten. För det kan vara så bra att ha när jag får hjärtinfarkt. Jag ropar från soffan ut till köket.
– Du, vi kanske ska göra oss av med den fasta telefonen. Vi klarar oss nog utan.
Vi tog en diskussion med Telia om saken. Vi fick veta att det fleråriga förmånliga betalningspaket som vi nyss ingått innebär att det skulle bli dyrare att göra oss av med fast telefoni. Så alternativen var att stå ut med den gamla, köpa en ny eller betala en högre summa per månad under två år.
Så vi köpte en ny telefon för ungefär femhundra spänn. Den fungerar nu, men först efter att Telia upptäckt att de av misstag inte haft vår fasta telefonlina påkopplad sedan i januari. Men nu är allt bra igen, jag är sams med Telia (är inte särskilt långsint) och den fasta telefonen ringer ungefär en gång var tredje dag. Så nu tror jag att jag ska ta en smörgås.
Lämna ett svar