Det fanns inte en enda knapp att trycka på

Kommunikationsverktyg

I min barndom fanns det inte en enda knapp att trycka på, sa den gamla kvinnan som svar på frågan ”vilken är den största skillnaden i att leva nu och leva då, när du var barn?” Jag kom att tänka på det där, när jag var i djurparken med min son och hans barn häromdagen. Han skulle köpa glass men de tog bara emot kontanter. ”Har du kontanter?” frågade han ”och har du Swish.” Visst! Jag hade både kontanter och Swish. I samma ögonblick som jag tryckte hundralappen i hans hand, tryckte han in 100 spänn på mitt konto.

Swish, Scivener, bildbearbetning, wordfeud, facebook, bloggar … gör mitt liv mer spännande. Det utmanar mig, ger mig hjärnmotion och tränar mig ständigt i att hantera frustrationer, stora som små. Mamma, du skulle bara veta allt som finns nu! Jag tror att du också skulle gilla det, du som var pionjär med rörlig film i svart-vitt och sedan också i färg på 30- och 40-talet.

Det är roligt med tekniken, tycker jag, så länge jag kan ta det i egen takt och efter egen förmåga. Eftersom min hjärna blivit  lite begränsad när det gäller att ta emot nytt, är det extremt viktigt att bara lära mig sådant som jag upplever att jag har nytta av. Om inte, är det kört. Det är förstås också guld värt att ha en tålmodig, pedagogisk och vänligt sinnad hjälpare vid behov.

Men alla vill inte, förmår inte eller kan inte ta till sig för dem nya sätt att kommunicera, skicka pengar eller beställa något. Rädsla, okunskap, ekonomi kan hindra. Eller lusten att lära nytt kan ha dött.

Vi har och kommer länge att ha en klyfta mellan människor som kan och vill använda kommunikationsteknik och dem som inte gör det alls. Det måste man komma ihåg. Vi får inte göra det svårare för varandra om vi står på olika plats utan försöka underlätta. Det är en fråga om demokrati.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *