Februari 2008 i Orsa
Med en bild från ORSA i februari 2009 och en från GÖTEBORG i februari 2012 aviserar jag nu ett litet blogguppehåll. Imorgon är det mars. Andra uppgifter och utmaningar av olika sorter väntar den närmaste tiden. Sedan hoppas jag återkomma med full kraft.
Göteborg i februari 2012
ORD är en brygga.
I november förra året bjöd jag in min första gästbloggare. Temat var Ord – vad betyder orden för dig. Första gästen var Sara Källgarn som skrev om sitt arbete med att ta emot flyktingar på Arbetsförmedlingen. Sedan följde Jan Blomström i sin roll som förläggare, konstnären Brita Holvid Fastlund och Lars Hansare, författare som bor växelvis i Sverige och i södra Frankrike. Kring jul bjöd jag också in min skrivarkompis Hedvig van Berlekom. Hon och jag bytte texter kring temat Juldagsvemod.
Ska jag försöka mig på en sammanfattning? Nej egentligen behövs det inte. Alla vet att ORDEN ger näring till våra fantasi och drömmar, berikar våra möten, är ovärderliga verktyg i vårt arbete. Alla har vi ett förhållande till ORDEN. Det ser bara lite olika ut.
Här följer några gästcitat.
Orden är mina vänner, jag vaknar med dem, de sällskapar med mig under dagen och när jag släcker min sänglampa om kvällen klingar de sakta av för att under nattens timmar leta sig fram till nya spännande möten, former och föreningar. (Lars Hansare)
Jag hör min medmänniskas ord förvandlade på mitt eget språk. I rummet där vi möts säger jag på stapplande arabiska ” alam wa sahlam!”, Välkommen! och vill därmed bjuda in till samtal på lika villkor – jag vill lära om din värld och hoppas att du vill lära om min, så att den blir vår. (Sara Källgarn)
Orden som gett mig mina bilder, ger betraktaren möjlighet att i mötet starta nya berättelser, tala om erfarenheter, minnen och känslor. Jag har upplevt så många fantastiska möten med människor som gett mig så mycket i form av glädje och bekräftelse. De har berikat mig och gett mig vänner för livet. (Brita Holvid Fastlund)
Äran av att ge luft under vingarna till andras ord gör mig ödmjuk. Som förläggare får jag möjlighet att se ordens styrka i områden långt utanför min egen sfär. Att möta andra som lever med kärleken till skrivandet som uttrycksform gör mig stolt som människa. (Jan Blomström)
Slutligen några ord från Juldagsvemod:
Följer en man i vindjacka med liten hund nere på gatan. Hon hade lagt märke till att hyacinten hade börjat bli brun i kanterna redan dagarna innan jul. Tänkt att de borde köpa en ny. Mannen nere på gatan drar i kopplet. Hunden är svart och vit och den försöker hela tiden ruska av sig regnet, hoppar lite i steget. (Hedvig van Berlekom)
Tack alla mina gäster för era ORD!
Juldagsvemod
Jag lär mig mycket på spårvagnen. Bara en kommentar, en dialog, ett telefonssamtal. Jag har slutat skämmas när jag lyssnar. Ibland överhör jag, tolkar in och tror saker som bara är mina egna bilder i huvudet och kanske ingen annans.
Spårvagnsrummet är ett offentligt rum. Den som befinner sig där tillsammans med mig bestämmer själv hur mycket jag ska ha chans att höra och jag som lyssnar bestämmer hur jag ska förhålla sig till informationen.
Jag ser varje åktur som en stund av kunskapsinhämtning och inspiration. Där lär jag mig massor om attityder, språkbruk, sjukdomar, skitjobb, affärsidéer, hopplösa morsor, barns tankar, förälskelser. Då och då ackompanjeras sorlet av dragspelsmusik, en förening av vemod, glädje och längtan i varje drag.
Igår: … alltså jag har dödat han fem gånger det är skitcoolt …
Det var mitt i sommaren. På ett nöjesfält mötte jag en stolt pappa med sin två veckor gamla dotter, lagd i en gipsskena eftersom hon föddes med höftledsluxation.
”Lilla gryn, det är juste när du suger på min näsa. Men djävligt blött. Hur kan du tro att det ska komma något att äta från min kran? Det är jag som är farsa. Inte morsa, henne kan du tutta på bäst du vill. Rätt tröja har jag på mig: STOR, STOLT OCH KÅT står det på den. Och sån är jag. 130 kilo farsa med sjukt snygga tatueringar på båda armarna, det är lika bra du lär dig direkt hur en farsa ska se ut.
Du ryms i min handflata, men varför vrålar du hela tiden? Den krångliga skenan, hade inte den varit, hade du inte skrikit. Då hade du skrattat när jag lyfter dig i luften. Varför skulle just du få sån där höftflux? Aldrig någonsin har jag hört talas om sån skit och så skulle just du, min lilla prinsessa få det. Fast om åtta veckor är det bra. Det sa dom, det lovade dom. Stämmer inte det ska jag snacka med dom, ställa dom till svars. Folk bara ljuger. Ingen tar ansvar. Det är ju jobbigt med den där skenan, fattar du? Av och på hela tiden. Men du kan lita på farsan, jag ska fixa det.
Röksugen är jag NU. Nu, nu, nu vill jag ha en cigg. Jag stoppar den bakom örat medan jag fixar ditt käk. Jag är stans bästa käkfixare. Upp med flaskan, i med 30 gram vatten från den heta termosen och 20 från den kalla. Som en dubbel sup. En skopa pulver, lika bra att ta två så håller du kanske tyst längre. Nä, jag tar en. Färdigt. Jag lägger dig i vagnen medan jag skakar om skiten och tänder ciggen. Tar några bloss, trampar sönder halva och sen får du käk. Fixat.
Flaskan är tom och jag lägger tillbaka dig. Du är tyst. Tre veckor gammal och tyst. Juste. Du har det bra du. För du vet vad en farsa är. 130 kg. farsa som bär dig i handflatan och fixar ditt käk. Du är dödstyst, nej nu skriker du igen, mitt lilla kräk. Nej, nej, nej, nu är det morsans tur. Hon ska väl också göra något? För nu vill jag härifrån. Stor, stolt och kåt sa jag ju, att jag är.”
Nytt arbete på gång
Och nu är jag inne i rita- och målastadiet. Igen. Jag börjar känna igen mina arbetsprocesser. Först alla idéerna, sen alla de små texterna som vimlar överallt. De vimlar i huvudet, de trängs på små lappar, de låter i telefonens röstmemo och de ligger stundtalt sorterade i olika mappar i datorn.
Sen kommer virrvarret. Vad ska jag göra nu? Hur ska jag få ihop det? Vart vill jag och åt vilket håll är jag på väg?
Då är det dags att hitta nya sorteringsvägar. Jag lämnar orden för en stund och plockar fram kritor och papper. Inte för att jag är en skicklig bildskapare, utan för att jag vill skapa min egen överblick. När jag ser färgerna, känner kladdkritornas dofter, när jag kopplar ihop känsla med färg, när jag får vila huvudet lite – ja, då växer bilden fram över det jag vill göra och uppnå.
Sen är det dags att sätta igång och skriva igen.
Nu handlar det om rollen som politisk ledare. Jag tror nämligen att den som är trygg i sig själv, blir trygg i sin roll som politisk ledare. Då finns förmåga att skapa utrymme för ett hållbart engagemang hos andra. Det i sin tur föder allmänhetens respekt för det politiska uppdraget och gynnar därmed demokratin. Demokratin, som alltid måste vårdas och återerövras.
Detta är frågor som jag tycker är så viktiga att jag bara måste skriva, måla, rita och prata om dem.
Långbryggan i Rättvik har ingenting med texten att göra, förutom att bilden togs 2006.
Hösten 2006 tänkte jag ofta på äldreomsorgen i kommunen. Jag bodde i Orsa då och var kommunstyrelsens ordförande. Men jag tror inte jag var ensam om tankarna och jag tror det var så här i många andrda kommuner också. Och jag tror det kan vara så här fortfarande …
Vi räknar och jagar pengar för de räcker aldrig, pengarna.
Vi tillskjuter nya, men de är ändå alltid slut.
Fullständigt oacceptabelt.
Chefer har inte förstått. Vem som helst kan anställa vikarier.
Personalen vill inte jobba på någon annan avdelning än sin egen.
Kommunen anställer en ekonom.
Ekonomen letar efter pengar i tomma hål, hon fortbildar och utbildar.
Hon hittar felbudgeteringar och många fattade beslut som inte genomförs.
Pust, stön, hjälp!
Inför valet skriver jag tidningsartiklar. De handlar om de äldres trygghet, deras rätt att bestämma hur de ska bo, hur mycket hjälp som behövs för att kunna klara sin vardag.
De äldre byggde vårt samhälle, då för länge sedan, när jag var liten. De tog hand om mig, nu är det deras tur.
Jag tänker på hus med hiss och handikapptoaletter, rollatorvänliga gångstigar och inga gatstenar i vägen. Det kostar pengar.
Efter vår ekonomiska genomlysning gör vi ekonomiska omstruktureringar.
Jag befinner mig nu i en värld full av kostnadsställen, ekonomiska repressalier och kamrersuttalanden.
Var det därför jag blev politiker?
Alla gillar inte kommunen nu. Någon ringer mig, vill berätta något.
”En gammal dam vill ta sitt liv, på grund av de politiska besluten.”
”Ta sitt eget liv” tänker jag ”på grund av beslut som jag har fattat?”
Ta sitt liv på grund av mig.
Det demonstreras och protesteras. En anställd ringer och säger att arbetskamraterna är oprofessionella.
Jag vill prata, lyssna, förstå.
Personalen tycker att jag sviker vallöften.
Jag förklarar och försvarar och berättar och försöker.
Men jag vill så mycket annat. Jag vill så mycket mer.
Jag vill att de äldre ska ha kultur, motion, glädje, god mat, lukt av vällagad mat, blommor, trädgård och mycket mindre medicin.
Jag vill, jag vill, jag vill …
men jag hinner inte dra in andan och säga allt det där.
Siffror, pengar, beslut och klagan tar allt. Jag vill inte.
Jag vill.
Vad jag gjorde jag i februari för ett år sedan? För fem år sedan? Bilderna hjälper mig att minnas. Minnas inte bara händelser, utan också lukterna, luften, färgerna, känslan …
Här följer en femårskavalkad från februari 2008 – 2013. Först ut är en avskedsbukett på pallen i köket efter avslutat kommunalrådsuppdrag i Orsa.
2008
2009 var året vi lämnade Orsa och flyttade till Göteborg. De sista dagarna skrek Orsa ut all sin vinterskönhet. Därför blir det två bilder.
2009
2010 var vi i Ütrecht för att fira kusin Aart de Veers 70-årsdag.
2010
Nu är det dags för Palle. Fyra månader gammal i morfar Johans knä får han representera vårt rika barnbarnsliv.
2011
Promenad i Änggårdbergen en vacker februaridag.
2012
Avslutar med en frusen tulpanbukett från vår balkong.
2013
Lars Hansare
Mina ord vandrar, de är resenärer och alltid på väg. De möter andra ord, de formar sig till meningar. Tillsammans bygger de stycken, kapitel. Är de tillräckligt starka och modiga uppträder de gemensamt som noveller och då och då blir de till en roman. På vägen kan de understundom finna samklang med bilder, som också är ord som gömmer sig bakom kontraster, gråskalor och färger.
Orden är mina vänner, jag vaknar med dem, de sällskapar med mig under dagen och när jag släcker min sänglampa om kvällen klingar de sakta av för att under nattens timmar leta sig fram till nya spännande möten, former och föreningar. Mina ord vill bli nedskrivna, omskrivna, sedda, lästa. Det är orden, språken, som är, och måste vara, kittet som förenar människor. Så var det med kilskriften en gång för många tusen år sedan, även så med hieroglyferna. All världens språk har en sak gemensamt, orden: på grekiska och kinesiska, skrivna med kyrilliska tecken eller koreanska. Eller som i dagens värld med kryptiska SMS.
Det är orden som i min fantasi skall förena och skapa fred och försoning, skrivna på traktat, i lagar och på plakat, göra allt det som krut och kanoner så skändligen misslyckats med. Jag bor där vinet växer och när jag lägger klasen med mogna druvor i min hand kan jag förnimma, fantisera, förvandla. Ord är som druvor, de har skal, kött, saft och en hård kärna. De vill få oss som plockar druvorna på parnassens sluttningar att förstå. De vill förnöja, förarga, förena. I Johannesevangeliet 1:1 står skrivet: I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Jag tror inte på Gud, men jag känner respekt för bibelordet.
http://egenutgivarna.se/lars-hansare/
http://hansareordblogg.se/
Lars Hansare
Just nu läser jag Potatistjuven av Lars Hansare. Det är en samling inspirerande och spännande
noveller som gång på gång byter perspektiv. Det är ett energiskt driv som sätter mig i reaktioner som ”jaha, blev det så”, ”oj då” och ”så kan man ju också se på saken”. Dessutom ackompanjeras varje berättelse av en fin akvarell av Jane Hansare. Potatistjuven rekommenderas varmt!
Lars Hansare föddes i Norrköping. Tidigt blev han elev hos den framgångsrike fotografen Christer Strömholm i Stockholm. Foto och film har varit en stor del av hans liv. I sitt företag Hansare Communications har Lars gjort många arbeten för SVT i form av nyhetsinslag och dokumentärer. Men han har också filmat inom näringslivet, hos ASEA, Volvo och IKEA för att nämna några exempel.
På senare år har Lars passion för bilden mer och mer glidit över i orden. Sedan 1999 har han bott med sin hustru, tillika min studiekamrat i Lund på 60-talet, Jane Hansare i Castelnau de Guers, en charmig vinbondeby i centrala Languedoc. Från sin ”skrivarstuga” som ligger under takåsen i deras vackra medeltidshus har han skrivit reportage, debattartiklar och flera böcker. En av de senare är Potatistjuven. Den och flera andra av Lars böcker har Jane Hansare illustrerat.
Lars är min gästbloggare i februari. Inom kort kommer ni få ta del av hans inlägg.
Läs mer om Lars Hansare:
http://hansareordblogg.se/
http://egenutgivarna.se/lars-hansare/
Utsikt från skrivarstugan
Senaste kommentarer