Månatligt arkiv: september 2013

Himlens spegel

Ja, så kan det vara. Fotot ovan är beviset. Kanske är det just därför vi gärna lever med våra tankar i det som är historia. I det som redan hänt och i det som ska hända, ska bli historia. Kanske är himlen en aning blåare där och gräset en aning grönare?
Och om det är så, är det i så fall bra eller dåligt? Förmodligen är det svaret inte svart eller vitt. För visst är det väl bra att vi minns de goda minnena starkare och att vi har sköna drömmar om framtiden. Men kanske är det inte så bra om vi alltid tror att livet var och blir så mycket underbarare än livet självt?

Nu blir det en veckas paus i bloggandet. Minst. För nu är det annat som ska få uppta hela mig. Nu blir det Bokmässa och Japanbesök.

Min bild av boken Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell (ovan) är lite sliten. Det beror på att det är en väl använd bok. Så här börjar boken, citat:

”Ingen annan årstid är tiden så närvarande som nu, om sommaren.
Sommaren tickar sig fram, fullkomligt hörbart: ett blomsterur, ett fågelur, ett solur. Ja, ett dödsur. Den mäter upp tiden och delar in den.
Man går omkring och märker och noterar och sörjer. Att nu har syrenerna blommat ut, nu har pionerna blommat ut, nu har brandliljorna och krolliljorna -.
Man går runt och ser hur allt följer sin upptrampade stig in mot hösten. Blåbären, rallarrosorna, ljungen, lingonen, svamparna. Och så en dag flyttar tranorna.
En sorts fasthållandes girighet griper en. Den stora festen förvandlad till en lång serie av farväl. Det är så idiotiskt lätt att tänka på livets och alla somrars ändlighet redan långt innan fågelsången tystnat och tornsvalorna gett sig av.”

Skrivandets sinne är en fin bok i litet format, vackert utformad. Man kan läsa i den lite här och där och man kan gå tillbaka till det man tyckte gav mest tankar och känslor att gå vidare med i livet.

Vem är jag?

– Jag undrar vad du använder för bredbandsuppkoppling i ditt företag?
Jag var mitt uppe i något helt annat och hade ingen lust alls att diskutera teleteknik och -bolag just då. Jag vill absolut bestämma själv när jag ska ta itu med sådant. Men rösten från Comhem lät lite för sympatisk för att jag skulle vilja snäsa.
Så jag bedyrade att jag var nöjd med Telia och han pressade inte upp mig mot väggen och frågade varför. Istället sa han:
– Är det du som är författaren Ann Beskow?
Nu visste jag verkligen inte vad jag skulle svara. Författaren? Jag? men svarade ändå:
– Ja, det är jag – men om du blandar ihop mig med Elsa Beskow så är det inte jag.
– Nej, nej jag tänker inte på Elsa. Jag tänker på Ann Beskow, jag tänker på Havet räcker inte …

Glädje forsade genom mig. Jag som fortfarande har en tröskel att kliva över innan jag med säkerhet vågar säga att jag är författare. Men jag är ju det, nu. Jag har givit ut två böcker, jag är ute och pratar om dem, jag håller föredrag och leder cirklar och jag är med i Författarcentrum Väst och var skulle gränsen gå om jag inte redan passerat den?

Så gjorde jag ett tankehopp. Hamnade i dagens arbetsliv, hamnade bland unga människor. ett arbetsliv där det går ut på att stå upp för sig själv, visa att jag är bäst, visa att jag är kompetent, att jag är charmig, vinnande och vältränad och lever min dröm och är duktig. Annars blir det kanske inget jobb alls …

Kanske är man blyg, introvert men otroligt kompetent och vansinnigt snygg egentligen, bara  man får finnas på en plats där man ingår i ett sammanhang och kan få tjäna sina egna pengar? Då är det inte så lätt att veta vem man är.

Dagens arbetsliv skulle ha varit svårt för mig när jag var ung. Men nu när jag har fått vara med ett tag vet jag nästan vem jag är. Jag vet till exempel att jag är författare.
Förresten kanske jag borde byta till Comhem?

Det började i torsdags på Hisingens bibliotek pratade Susanna Alakoski om sin bok OKTOBER I FATTIGSVERIGE. Hon är inte bara en bra författare, hon är också en god talare. Det är viktigt att jag som aldrig själv behövde uppleva egen fattigdom in på bara skinnet, får höra henne berätta. Om man inte försöker förstå – på riktigt – är det så lätt att gå vilse i rapporter, kontoplaner och paragrafer.

Lördag morgon åt jag frukost i Lärjeåns Kafé och Trädgårdar, författarfrukost med Elisabeth Rynell med sin vackra bok i litet format, Skrivandets sinne.

Sommarens sista bad hann vi med och magen fick sitt på kvällen.

Dessutom går jag förlorad i nostalgi när de små barnen leker med mina 70-talsleksaker.

Dagarna är så varma och avspända men hösten smyger runt knuten ändå. Meterologen hade en kemisk förklaring igår varför bladen blir gula fast värmen liknar sommaren. Jag minns inte hur det går till. Men jag ser att Slottskogen gulnar. Inte mer gul än grön. Men ändå.

Jag går mina morgonstigar och drar djupa andetag. Plötsligt dyker livets eviga fråga upp. På en ful asfalt läste jag texten i ful färg. Jag tog ett fult kort och höll med.

Finns det någon slutgiltig definition. Vad är kärlek?

Vid kanten av Gesundaberget i Mora.

Så länge jag minns har jag tyckt om att läsa om döden. För mycket längesedan var det sagan som handlade om flickan som var ute med sin skolklass. Hon sprang nerför en slänt och en stor sten kom i rullning. Hon hamnade under den stora stenen, dog och i fickan hade hon en fin liten plåtask som pressats ihop. Minns inte vad den hette, men läste den om och om igen. Det var Astrid Lindgrens saga, men vad hette den? Är det någon som minns?
När jag var tolv var det dags för Anne Franks dagbok på teatern i Linköping och något år sedan var jag besatt av ordet ”eutanasi”. Frågorna tornade upp sig. Har man rätt till sitt eget liv eller har man inte det?

Nästa bok jag väl minns är Lennart dog ung av Doritt Fredriksson. Nu växte nästa stora livsfråga fram: Om en ung människa snart ska dö, ska man då tala om det eller inte?

Fortfarande kommer jag in i perioder när jag dras till böcker som handlar om döden. Jag tror – nej, jag vet – att många människor behöver det. Vad vi säkert vet är att alla ska dö, men det är inte så många som vågar prata om det. Jag kan ju inte fråga varken mamma, pappa eller någon annan som säkert skulle veta hur det egentligen var, men jag  kan närma mig dem som varit eller är döden nära. Kristian Gidlund skrev boken I kroppen min och skriver bloggen med samma namn. I sitt sommarprogram sa han att han upplevt att människor har ett enormt uppdämt behov att prata om döden. Denne kloke unge kille som tar oss vid handen och låter oss varsamt följa med honom steg för steg mot döden. Jag finns inte bland de 200-700 som kommenterar varje inlägg han gör. Men jag läser det han skriver. För jag kan inte låta bli.

Precis som när jag läser boken Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud blir jag lite lugnare och lite mindre rädd. För det som jag inte känner till det skrämmer mig, när jag kommer närmare blir det bättre.

Igår la jag ifrån mig tredje delen av Torka aldrig tårar utan handskar, Döden av Jonas Gardell. Vi fick ju se filmen först och läsa böckerna efteråt. Ingen besvikelse! Film och bok är varandra trogna när de kärleksfullt och skoningslöst berättar om hur det var att vara homosexuell i Sverige för några få decennier sedan. Det ena människoödet efter det andra berättas och samtidigt är det ett stycke historia som utspelade sig alldeles nyss. Jonas Gardell ville bryta tystnaden. Tack för det.

Slutligen. När jag tänker på döden tänker jag ofta samtidigt på äpplen. Kanske är det just kontrasterna och motsatserna som gör livet begripligt. Röda, friska äpplen!

Många dagar är förutsägbara. Jag vaknar på morgonen och jag vet vad som ska hända och i vilken ordning. Och så blir det.

Men jag vet inte när det oförutsägbara kommer. Kanske ser jag det inte ens.
På vår gård som ligger i beredskap för höst, mitt på en sliten gräsmatta har en liten vårblomma letat sig upp. Plötsligt står den bara där. Oansenlig, mycket anspråkslös och helt oväntad. Jag blir så glad när jag ser den, att jag ser den. För jag vill inte bara rusa runt så upptagen att jag inte ens märker det oanmälda och oväntade. Det kan vara just det som blir den dagens guldkorn.

Så blandar jag mina tankar med stort och med smått för att stå ut med det som är outhärdligt, till exempel att människoliv står i brand i så många olika hörn av världen. Att fredliga människor tvingas leva i krig och våld. Att barn gör det.

Vi packade kaffe och smörgås, lät höstljum vind smeka oss och åkte till Sisjön. Simmade och hela tiden dånade Skynda dig älskade, skynda att älska  i mitt huvud.

Skynda dig älskade, skynda att älska
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.
Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vi hade med oss ett kattdjur från Orsa Grönklitt.

Jag tänkte också att det ska komma en tid när jag kommer att betrakta just den här tiden som en mycket lycklig tid.

Tingen talar till oss. Vad är det som gör att vi tycker så mycket om en del saker? Vad är det som berör? Färgen – vad tycker ögat? Formen – hur känns det att ta i? Materialet – mjukt, hårt, sladdrigt, fjäderlätt? Sinnestämningen just då? Tillsammans med vem såg jag just den saken för första gången?

Finns inga säkra svar. Tankar som snirklar in sig i minnen spelar roll, för mig.  Den här koppen minner mig om barndomsmönster och gammaldags kök. Den påminner också om gott kaffe, fina samtal och glada barnskratt. Oförhappandes fick jag den på min födelsedag och jag blev så himla glad.

Fyller mig med vemod. Är så vacker. Gör mig lugn. Inte lika rädd, efteråt. Ger mig många skratt. Så mänsklig. Så sympatisk. Vemod. Vacker.

Det går några år, sedan läser jag den igen. Och igen. Just nu har jag gjort det, igen.
Anders Paulruds sista bok – Fjärilen i min hjärna.

Här kommer ett citat:
”Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
De cirklar omkring, ett fåtal av de snälla vita fåglarna. Inga läten, men ögon. Stanna här, var inte rädd – ”