Vid kanten av Gesundaberget i Mora.
Så länge jag minns har jag tyckt om att läsa om döden. För mycket längesedan var det sagan som handlade om flickan som var ute med sin skolklass. Hon sprang nerför en slänt och en stor sten kom i rullning. Hon hamnade under den stora stenen, dog och i fickan hade hon en fin liten plåtask som pressats ihop. Minns inte vad den hette, men läste den om och om igen. Det var Astrid Lindgrens saga, men vad hette den? Är det någon som minns?
När jag var tolv var det dags för Anne Franks dagbok på teatern i Linköping och något år sedan var jag besatt av ordet ”eutanasi”. Frågorna tornade upp sig. Har man rätt till sitt eget liv eller har man inte det?
Nästa bok jag väl minns är Lennart dog ung av Doritt Fredriksson. Nu växte nästa stora livsfråga fram: Om en ung människa snart ska dö, ska man då tala om det eller inte?
Fortfarande kommer jag in i perioder när jag dras till böcker som handlar om döden. Jag tror – nej, jag vet – att många människor behöver det. Vad vi säkert vet är att alla ska dö, men det är inte så många som vågar prata om det. Jag kan ju inte fråga varken mamma, pappa eller någon annan som säkert skulle veta hur det egentligen var, men jag kan närma mig dem som varit eller är döden nära. Kristian Gidlund skrev boken I kroppen min och skriver bloggen med samma namn. I sitt sommarprogram sa han att han upplevt att människor har ett enormt uppdämt behov att prata om döden. Denne kloke unge kille som tar oss vid handen och låter oss varsamt följa med honom steg för steg mot döden. Jag finns inte bland de 200-700 som kommenterar varje inlägg han gör. Men jag läser det han skriver. För jag kan inte låta bli.
Precis som när jag läser boken Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud blir jag lite lugnare och lite mindre rädd. För det som jag inte känner till det skrämmer mig, när jag kommer närmare blir det bättre.
Igår la jag ifrån mig tredje delen av Torka aldrig tårar utan handskar, Döden av Jonas Gardell. Vi fick ju se filmen först och läsa böckerna efteråt. Ingen besvikelse! Film och bok är varandra trogna när de kärleksfullt och skoningslöst berättar om hur det var att vara homosexuell i Sverige för några få decennier sedan. Det ena människoödet efter det andra berättas och samtidigt är det ett stycke historia som utspelade sig alldeles nyss. Jonas Gardell ville bryta tystnaden. Tack för det.
Slutligen. När jag tänker på döden tänker jag ofta samtidigt på äpplen. Kanske är det just kontrasterna och motsatserna som gör livet begripligt. Röda, friska äpplen!
Lämna ett svar