Det är en bok om kärlek och klaustrofobi. En orginell och ganska märklig bok om kärleken och frustrationen mellan två män. En vacker bok. Otäck bok. Berörande. Den heter Isak och Billy och är skriven av Kristoffer Folkhammar.
Citat:
De ligger bredvid varandra som de gör nästan varje natt. Det är kvavt i rummet. Det går inte att öppna fönstret för Billy kanske vaknar. Saker kan explodera och vad som helst kan hända.
Nu måste jag sluta säga: ”Jag har nyss läst det bästa bok jag någonsin läst”. För jag märker att för mig finns det många den-bästa-bok-jag-någonsin-läst. Idag är det: Känslan av ett slut av Julian Barnes. Att överhuvudtaget läsa den boken är ett led i löftet till mig själv att läsa mer utländsk litteratur, inte enbart svensk. Dessutom är det en konsekvens av att Bodil Malmsten säger att det är viktigare att läsa än att skriva om man vill skriva bra. Alltså läste jag Känslan av ett slut. Jag fullständigt sögs in i berättelsen som satte många starka känslor i gungning samtidigt som mina utifrån-glasögon studerade hur man driver en spännande berättelse framåt på bara 190 sidor och utan ett enda ord för mycket.
Citat ur Känslan av ett slut:
”När man är ung – när jag var ung – vill man att ens känslor ska likna dem som man läser om i böcker. Man vill att de ska vända upp och ner på livet, skapa och definiera en ny verklighet. Senare vill man nog att de ska leda till någonting mindre omvälvande, någonting mer praktiskt: man vill att de ska stå ut med ens liv som det är och har blivit. Man vill att de ska säga en att allt är i sin ordning. Och är det något fel med det?”
Läs den! Men om du är i en fas av livet när du inte hinner läsa en enda bok: Lägg den på minnet och läs den sen!
Om jag läser en bok som jag gillar kan jag ha glömt innehållet efter en vecka. Men Farbror Svens Brevlåda sitter som berget. Jag låg med min syster på mammas säng (det var där vi ofta lyssnade på radio), vi hörde farbror Svens snälla röst och året var 1954. Jag var nio år. Farbror Sven läste min dikt.
Nu är det höst och grått och kallt
snart faller flingorna överallt
nu är hösten kommen.
Nu står träden gula och kala
att de inte får snuva bara
och regnet det öser
och solen den pöser
nu är hösten kommen!
Den texten sitter också som berget. Den kommer jag minnas till jag dör.
”Om Barrosso varit tillräckligt smart så skulle han byta ut hans portfölj. I stället för din och min hälsa skulle Borg kunna sköta inre marknaden, fiskerifrågor eller kultur till exempel, säger Wikström, som lovar att hålla extra vakande ögon på Borgs insats.” (Citat ur GP 22/11)
Det är Cecilia Wikström (fp) som citeras. Hon sitter i Eu-parlamentet. Det är inte Anders Borg hon pratar om utan Tonio Borg från Malta som nu valts till EU-kommissionär med ansvar för hälsa. Han är mycket omstridd eftersom han är stark och aktiv motståndare till både homosexuella och abort. Nu har han ansvar för Europas gemensamma hälsofrågor. Det tycker jag är vidrigt.
Det som upprör mig nu är att Cecilia Wikström som till preofessionen är präst och som föredömligt protesterat mot förslaget att välja Tonio Borg säger som hon gör i citatet ovan. Att Tonio Borg med sina antihumana åsikter skulle sköta fiskerifrågor är kanske ok, men Cecilia Wikström tycker dessutom att han skulle kunna sköta kulturfrågorna. Jag hoppas att hennes tunga slant. För jag hoppas verkligen inte att hon tycker att en person som jagar och begränsar hbt-personers och ofrivilligt gravida kvinnors liv skulle passa att sköta kulturfrågorna i Europa. Det skulle inte vara att gå myrsteg bakåt när det gäller mänskliga rättigheter. Det vore förfärligt med tanke på att kulturen är det fria skapandets hemvist och yttrandefrihetens och demokratins hjärta.
Bland löv
När grönskan kryper sig närmare
när vinden är ilsket vill
när jorden luktar jord
på riktigt
när värmen sprider sig
ända ner
i mina porer
är jag nära
det som benämns lycka
och tänker på dig
5 år
mamma, mamma jag vill aldrig dö
jag vill inte få jord i munnen.
Ur Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt
http://www.annbeskow.se/bok/vad-jag-sett-och-med-mitt-roda-hjarta-kant/
Idag pulsar vi bland drivor av löv bland höstfuktiga stammar. Vi dricker varma drycker och en liten tvååring och jag tar en extrapromenad på en slingrig stig. Vi hittar en mossbelupen sagosten och han ropar så det ekar bland träden: mamma, mamma, mossa – mossa, mossa, mamma, mossa, mossa, mossa …
Just nu har vi ingen jord i munnen. Och jag vill inte ha det. Inte idag och inte imorgon.
Häromdagen träffade jag två författare. Den ena live, den andra i programmet Sverige. (”Sverige” glömde jag nämna som ett av mina favoritprogram i en enkät nyss om mina kulturvanor.) På lördagsmorgonen var det författarfrukost i Angered med Johanna Ekström http://sv.wikipedia.org/wiki/Johanna_Ekstr%C3%B6m angående hennes nya bok Om man håller sig i solen.http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/johanna-ekstrom-om-man-haller-sig-i-solen
På kvällen var det så dags för en intervju med Louise Boije af Gennäs http://sv.wikipedia.org/wiki/Louise_Boije_af_Genn%C3%A4s
Jag känner att de har något gemensamt som jag också har. De har ”alltid velat skriva” och de kommer från medel- överklasshem och har alltså inte vuxit upp i en vardag med kamp för brödfödan. det påverkar det man skriver, förstås. Men på en punkt skiljer de sig markant. Johanna Ekström sa: Jag ville bli författare som mina föräldrar, men jag ville skriva svårare … Louise Boije af Gennäs sa: Jag vill skriva om livets stora frågor, men jag vill inte skriva så svårt. Jag vill att många ska känna att det är tillgängligt.
Här känner jag mig mer lik Louise. I Havet räcker inte finns många stora livsfrågor som gäller nästan alla människor, men den är inte tung att läsa. Provläs få du se vad du tycker: http://www.provlas.se/havet-racker-inte/
Jag städar och städar. Bort med det som ligger i vägen. För det är just det som hindrar mig. Det ligger omkring mig som en fet sörja, det gör att jag klampar i dy, det ser till att jag aldrig kommer fram. Det bakbinder mina händer och fötter och viskar hela tiden i mitt öra: Mig först! Först och främst är det detta som gäller innan du kan tänka på något annat!
Så har det varit men snart är det slut på det. Travar av urklipp och tankar och ett USB-minne fullproppat med utkast och underfundiga tankar. Det jag pratar om nu är det bokprojekt som jag planerat för de senaste åren. Jag visste vad jag skulle skriva och jag trodde jag ville. Men det funkade inte. Det blev aldrig något. Jag hade sagt till mig själv att först ska detta skrivas, sedan får det bli tid till annat. Men om det första aldrig blir skrivit och det andra inte får ta plats och åren bara går och går och hela livet rinner undan, ja, då är jag ju illa ute.
Så det är därför jag sätter punkt nu för att kunna börja med nästa. Jag vet ju så väl vad nästa är …
”Men så är det med att skriva.
Vad man menar räknas inte.
Den som skriver har inga garantier för hur det blir läst.”
Detta är ett citat ur Bodil Malmstens nya bok SÅ GÖR JAG – KONSTEN ATT SKRIVA. Just nu läser jag den boken samtidigt som jag funderar på hur jag ska berätta om HAVET RÄCKER INTE när det blir dags att ut och bokprata. Kanske går det att snabbt berätta vad den handlar om, men det går inte att berätta vad det betyder. Det är ju en sak hur jag tänkte när jag skrev och en helt annan sak vad den som läser tänker. Och så ska det vara! Det är ju därför det är så stimulerande och livsuppehållande att läsa. Genom böckerna blixtrar alla olika perspektiv på livet och människorna förbi och det är läsaren som avgör hur hen tolkar det, vad hen känner och tycker. Bodil Malmström skriver också att läsa är viktigare än att skriva (om man ska kunna skriva). Därför läser jag nu mer än någonsin.
P.S. I det här fallet kändes det inte bara ok utan riktigt praktiskt att använa hen.
En man hängde upp-och-ner i sin bil när jag vaknade i morse. Han var den första jag mötte denna torsdag den 8 november. Han hade huvudet pressat mot taket och hängde i säkerhetsbältet. Han hade också en mikrofon i handen och såg visserligen ut att ha det obekvämt men ändå ok. Alltihop var på tv, men det har ni väl redan förstått.
Den hängande mannen satte igång massor av tankar och känslor i mig. Allra mest en enorm befrielse och skön lycka. Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer köra bil när det är halt på vägen. Det var den allra största vinsten med att lämna hårt arbete och till och med lämna Dalarna och flytta till stan. Numera har vi ingen bil, vi hyr en när vi vill och jag behöver aldrig mer i hela livet ge mig ut i snö och is.
Att köra bil gör man med livet som insats. Särskilt i halka. Det är egentligen inte klokt att man behagligt tillbakalutad i en fåtölj kan glida fram genom städer och skogar. Med sig har man en fåtölj till och en liten soffa, så att vännerna kan sitta bekvämt. Sedan är det bara att gasa! De flesta klarar det där jättebra. Det som är faran är ju alla de andra, dem jag möter som inte begriper ett skit av vad de ska göra för att parera en sladd eller om vad det kan betyda att åka på blanka däck. Eller de som blir så rädda att de får panik när det är skarpt läge! En sådan var jag, på tok för rädd när det var snö, is och halt. Därför är jag lycklig nu, för min egen skull och för alla andras. Aldrig mer.
Att bearbeta andras texter har stimulerat mitt eget skrivande. Ofta är det svårt att plocka fram disciplin när det gäller eget skrivande. Det är alltför lätt att fastna i att bara skriva när lusten infinner sig. Men har jag åtagit mig en arbetsuppgift är det något helt annat. Då har jag lovat att det ska bli färdigt inom en viss tid och jag tvingas antingen jag vill eller inte att dag efter dag sätta mig och väga orden och meningarna på guldvåg. Då lever jag bland uttryck och stämningar. Det sätter fart på den egna skrivlusten!
Att textbearbeta har för mig inneburit samarbeta med Jan Blomström. http://www.janblomstrom.se/hem/ Den senaste boken heter Älskade assistent. Så här tänker jag kring den boken:
Långt innan boken Älskade assistent skrevs funderade jag ofta på jobbet personlig assistent. Jag tänkte att det är ett oerhört ansvarsfullt och fint arbete. Att få förtroendet att kliva rakt in i andra människors hem och liv för att vara ett stöd, ett lagom stort stöd. Samtidigt tyckte jag det var konstigt att det ofta inte krävdes någon utbildning, att det var svårt att avancera och framförallt att det så sällan talades om assistentyrket. Det finns ju hur mycket som helst att dra fram i ljuset. Hur tydliggör man sin roll? Hur gör man för att inte bli för privat? Hur gör man med brukarens allra intimaste frågor? Hur utvecklas och växer man som personlig assistent?
Allt det där har jag undrat i väldigt många år. Nu finns boken Älskade assistent! Genom att arbeta med textbearbetning av den boken fick jag svar på många av mina frågor samtidigt som nya tankar satte fart. Jag njöt hela tiden under arbetets gång.
I sitt förord skriver Jan Blomström att många frågor inom assistansverksamheten känns förbjudna att prata om. Men pratar man inte om det förminskas både individerna som tar del av insatserna och de som utför assistansen. Läs boken! Den är intressant på många olika sätt. Man måste verkligen inte vara brukare eller assistent för att ha glädje av den. Jag har kommit på mig själv att numera kika lite extra på hur en brukare och dennes assistent förhåller sig till varandra när de är ute och fikar. Det väcker genast nästa fråga. Hur förhåller jag mig själv, jag som sitter vid bordet bredvid med min kaffekopp?
Älskade assistent finns att köpa:
INB http://www.arbetslivsbocker.se/alskade-assistent-inb/6972-0
LJUDB http://www.arbetslivsbocker.se/alskade-assistent-ljudbok/6973-0
Läs mer om textberabetning: http://www.annbeskow.se/bok/talangfabriken/
Senaste kommentarer