Månatligt arkiv: maj 2012

Stod plötsligt med en liten bok i min hand med isbjörnar på omslaget. Den handlade om moderskap. ”Små halvointressanta inlägg om vad moderslycka är?” tänkte jag och bläddrade förstrött. Slog upp en sida och hittade ett uttryck som slog an på mig:

En moders kärlek är inte blind, bara väldigt närsynt. Så bläddrade jag vidare: En riktig mamma är hon, som när hon ser fyra tårtbitar och fem personer runt bordet, utbrister: Jag har egentligen aldrig tyckt om tårta i hela mitt liv!

Den var nog inte så dum, den där lilla isbjörnsboken.

Christina Stielli, Jag älskar dig inte

Det var flera dagar sedan jag la ifrån mig den här boken. Eftersom det är en bok, som jag inte la ifrån mig förrän den var färdigläst, så vill jag skriva om den. Men vad? Botaniserade lite på författerns blogg, Christina Stielli, och hittade reaktioner på boken, som spretade åt precis varsitt håll. En kvinna sträckläste, grät mycket, upplevde läsningen nästan som egen terapi efter en skilsmässa för 27 år sedan. Den andre läsaren som hört av sig var en man. Han verkade smått förbannad, oerhört frustrerad och tyckte att ”jag” i boken, hon som på ett plötsligt och taskigt sätt blev lämnad av sin man, verkade lätt psykotisk i sin sorg. Han som tyckte så, var definitivt berörd av boken.

Jag då? Vad tyckte jag? Jag vet inte riktigt, men den dyker upp i mitt huvud då och då och det är väl bland annat det en författare vill uppnå? Att vi ska tänka vidare, att vi ska beröras, att vi ska identifiera oss – även om vi inte gillar allt. ”Jag älskar dig inte” fick mig att tänka till:

– Kan det hjälpa att hata?
– Det känns befriande att läsa om destruktiva hathandlingar – särskilt så länge de stannar i boken. I alla fall för mig som är uppfostrad med den befängda uppfattningen att man inte får vara arg.
– Usch, vad det blir komplicerat med barnen, när mamma och pappa har sådana milsvidder emellan sig.
– Går det att förlåta vad som helst?
– Nu förstår jag att umgänget med barnen kan bli fruktansvärt komplicerat …
– Usch, vad människor kan trycka ner varandra, trots att de älskade varandra nyss.

Ja, även om det inte var den allra bästa bok jag läst, så stannar den kvar med sina frågor och starka känslor.

Förra året fanns det ett offentligt konstverk i Göteborg som väckte minst sagt starka känslor. På överkanten till en gångtunnel som leder rakt in i stora köpcentret stod det textat med stora versaler: TÄNK PÅ DÖDEN. Det var inte mer än så.

Gissa om det konstverket berörde? Många var stört förbannade. Det kom minst ett telefonsamtal om dagen till kulturförvaltningen med retoriska frågor:

– Ska det vara på det här sättet?
– Hela dagen var förstörd!
– Vad ska vi säga till barnen?
– Ska kommunen stödja sån här skit?

Ja, att tänka på döden väcker känslor. Få är likgiltiga. Men jag tycker inte att det är så himla dumt att tänka till ibland; då framstår glansen i stunden just nu som extra glimmande.

Det vimlar av välgörenhetsgalor nu. Vackra artister med glada ansikten ställer upp för mat, kärlek och medicin till världens alla barn, ivriga telefonister ringer och vill ha pengar till forskning i lungor, cancer, hjärtan och annat viktigt, vackra frimärken dimper ned i brevlådan och jag borde skicka in pengar för att jag fått dem. Människor i Sverige bidrar gärna. Väldigt många tycker om att bidra med en liten skärva av sitt överflöd till något som känns gott och bra för andra. Vi vill vara snälla och givmilda. Snart kanske vi också får dra av på skatten om vi betalar riktigt mycket pengar till välgörande ändamål. Det har regeringen föreslagit. Samma regering som tycker att vi ska betala så lite skatt som möjligt.

Jag tycker annorlunda. Visst kan vi bidra med vår tid, vårt engagamang och även pengar till något vi gärna vill stödja, men jag tycker väldigt illa om när sådant som borde vara självklart ska vara helt beroende av givmildheten hos dem som har pengar över. Exempel på självklarheter är att Sverige ska bidra ekonomiskt till hungrande barn i världen och vi ska satsa på medicinsk forkning, alldeles särskilt på sjukdomar som är vanliga och livshotande. En annan självklarhet är att alla barn i Sverige som behöver glasögon ska få det. Att man ska kunna känna trygghet även om man blir sjuk är en annan självklarhet. Sjukdom ska inte behöva vara detsamma som att vara fattig.

Jag hör till dem som tycker att målet i politiken inte är att betala så litet skatt som möjligt. Det viktiga är att vi tar ett gemensamt ansvar för gemensamma intressen. Till det behövs skattepengar.

Finns det fina jobb och fula jobb? Ja, det gör det. För en del börjar arbetsvillkoren likna dem som gällde i början av 1900-talet. Arbetaren står ”med mössan i hand” och hoppas att bonden eller brukspatron ska erbjuda ett påhugg – åtminstonne för en dag – så att de kan få in lite pengar till mat för dagen. Det är inte ok.

Lyssnar just på ett program i P1. De berättar om en grupp människor  som alla har det gemensamt att de endast lyckats få tillfälliga jobb, där man aldrig vet från dag till dag om man får jobba (och därmed en inkomst.) När man inte vet om eller när man ska jobba, vet man inte heller när man ska sova, när man ska äta, när man ska träffa familj och vänner. Detta leder till psykisk ohälsa. Man blir helt enkelt psykiskt sjuk av att ha det på det sättet. Sådana jobb, tycker jag är fula jobb men tyvärr ökar de på bekostnad av säkra jobb, som har förutsägbara villkor.

När den borgerliga regeringen tillträdde 2006 lade de ner Arbetslivsinstitutet. Det var ett statligt verk som genom forskning följde arbetsmarkandens utveckling och dess olika påverkan på oss människor. Det var synd för det behövs en långsiktig och målinriktad forskning kring detta. Men regeringen tyckte annorlunda, samma regering som säger att det inte finns någa fina eller fula jobb, eftersom alla är lika fina, (Annie Lööv, centerns partiledare).

Ett grönt blad på marken
Grönt! Gott,
friskt, skönt vått!
Rik luft, mark!
Ljuvt stark,
rik saft,
stor kraft!
Friskt skönt
grönt!
Gustaf Fröding

Seconds in Ecstasy, Cajsa von Zeipel

Ibland känns det som om hela världen är upp-och-ner. Det är för mycket jag inte kan förstå och också så mycket som jag inte vill förstå. Då skulle jag vilja hänga mig upp-och-ner i högklackade skor och låta min långa hårtofs följa med, när jag långsamt, långsamt snurrar runt, betraktar världen och slipper bry mig.

Hon som hänger upp-och-ner på riktigt är gjord av Cajsa von Zeipel och finns just nu på Göteborgs konstmuseum.

ORD
Ett ord som en människa fäster sig vid
kan verka i oberäknelig tid.

Det kan framkalla glädje till livets slut,
det kan uppväcka obehag i livet ut.

Ja, det påverkar livet på jorden.
Så slarva inte med orden!
Alf Henrikson

Äggskalspojken av Thomas Broomé, på Göteborgs Konstmuseum

”Äggskalspojken” på Göteborgs konstmuseum inger mig obehag. Samma  obehag känner jag ofta inför debatten om den svenska skolan. Idag hittade jag ett citat i GP. Det var tidigare miljöpartisten Mikaela Valtersson som sa: ”Har motiverade elever en plikt att stanna kvar och agera draglok?” Jag tycker att det är ett hemskt uttalande som går helt på tvärs med den bild av hur jag tycker att den svenska skolan skulle se ut.

I min värld är det en styrka och en tillgång för alla, om alla barn möts i samma skola – barn till mindre och mer utbildade föräldrar, barn till föräldrar med mycket eller lite pengar, barn som har lätt att lära och barn som behöver mer tid och stöd. Så ser ju samhället ut och det är i skolan man ska förberedas för livet. Barn stumuleras och lär av varandra och dragloken växlar.

Kanske blir någon nu rädd för att jag tycker att de högpresterande eleverna ska vänta in alla andra och på så vis hindras i sin egen utveckling. Nej så korkad är jag inte! Jag drömmer om att man skulle se vartenda barn som ett barn med ”särskilda behov”. Men behoven ser olika ut. Ett barn behöver mera lugn och ro, ett annat mer struktur, ett tredje mer självständighet, ett fjärde extra stimulans, ett femte …

Fritt skolval och friskolereformen har släppts alldeles för långt. Ingen talar om, att när föräldrarna gör ett aktivt val för sitt barn, är det också något som väljs bort. Självklart blir det så att barnen till föräldrar som av olika anledningar inte kan, orkar eller vill välja till och välja bort, får nöja sig med det som blir kvar. Detta sorterar barn och ökar skillnaderna mellan dem. Det har Skolverketets senaste rapport konstaterat – igen. Det gynnar ingen, varken rik eller fattig, högmotiverade eller lågmotiverade.

När jag ändå drömmer passar jag på att önska mig en bred paripolitisk överenskommelse, där vi kommer överens om vilka kompetenser som är viktiga för våra barn, hur vi på bästa sätt stimulerar alla, att barnen får vara tillsammans i grundskolan och att vi använder skolans ekonomiska resurser på absolut bästa sätt. Det måste bli ett slut på att spilla bort skolans pengar genom att ständigt starta nya skolor och därmed tvingas lägga ner andra och dessutom låta miljontals kronor av skolans pengar gå rakt in i privata fickor.

Detalj av "Äggskalspojken", Thomas Broomé