Månatligt arkiv: mars 2011

När jag bodde i Orsa åt jag färska lingon (från frysen) till frukost varenda dag ungefär tjugo år i sträck. Det är OTROLIGT gott! Jag skäms lite att att säga det, men jag plockade dem aldrig själv. Jag tycker om att gå i skogen och jag tycker om att äta lingon – men att plocka dem själv tycker jag är fruktansvärt tråkigt.

Då är det en rikedom att ha goda vänner, som är skogs- och lingonmänniskor. De försedde mig med lingon, år ut och år in. Tack! Åh, vad jag saknar det nu, när jag flyttat till stan. Jag kom att tänka på det i morse, när jag tog fram lite färska lingon (från frysen) som jag sparat. De är från Sälen, där de plockades sommaren som gick. Fast inte av mig …

Så här sorgligt kan det se ut, när burken är tom.

När jag för några år sedan började som förtroendevald i den svenska delegationen i Europarådets kongress, var det mest bara män där. (Om du tittar på länken på den svenska delegationen ser du att det står att jag är ledamot i Kretsloppsnämnden i Göteborg. Den uppgiften är inaktuell. Numera är det Kulturnämnden som gäller.) Europarådet består av 47 länder och de flesta – utom Sverige och några länder till – hade, konstigt nog konstaterat att det endast fanns manliga politiker som var lämpliga att skicka dit. Nu är det bättre. Efter ett gediget arbete från bland annat Sverige, är det nu beslutat att minst 30% av de förtroendevalda MÅSTE vara kvinnor. Det var stora protester från en del länder, men nu har den nya regeln gällt ett par år.

Dock har det visat sig att de flesta kvinnor idag är ersättare och männen är ordinarie. Så i skarpt läge är förbättringen inte så stor … Och tittar vi på de ordförandeposter som finns i arbetsgrupper och politiska grupper, ja, då får man sätta på sig förstoringsglas för att hitta en kvinna på posten! Men arbetet med demokratiseringen fortsätter och om några år kommer det se bättre ut. Det tror jag faktiskt på, för nu är det många som fått upp ögonen för dessa missförhållanden.

För 42 år sedan gifte J och jag mig. För tio år sedan var det följdaktligen 32-årsjubileum. Den dagen hade jag lovat J och våra två hemmavarande söner en riktigt, riktigt god middag. Vid femtiden stängde jag in mig i köket. De andra hade fått stränga order att inte på några villkor komma in i köket. Då och då skramlade jag förväntansfullt med kastruller och porslin. Men allra mest satt jag och läste. Klockan sju slog jag upp dörren mot mina hungriga gäster. Jag minns än deras tomma blickar, när de kikade in i köket.

”Då åker vi” sa jag och bjöd på skjuts upp till en stor kulinarisk upplevelse med en gigantisk utsikt över Orsasjön. Vår 32-års-överrasknings-middag åt vi nämligen på Fryksås Hotell. 

Idag däremot blir det en stilla pasta i köket, eftersom en förkylning i familjen ger sig till känna med lite efterdyningar.

Fryksås sommartid

De signalerar SAMHÖRIGHET. Jag blir lite stolt och glad när jag ser alla Europaflaggorna på rad. Men om man vet att goda möten och samtal frodas bättre i vackra rum – ja, hur tråkigt får då ett sammanträdesrum vara?

Så här kan det se ut. Placering så man bara ser ryggtavlorna på varandra, ingen konst på väggarna att vila ögat på, när man lyssnar på monotona talare från Europas olika hörn, timme ut och timme in. I burarna uppe vid taket sitter hjältarna. Det är tolkarna. De tolkar från och till engelska, franska, tyska, italienska och ryska. Vi sitter med hörlurar och lyssnar till det språk, vi bäst förstår av dessa fem. Tänk att simultantolka alla politiska utläggningar från än det ena, än det andra språket?

Det uppstår många givande debatter, men ibland tänker jag att det finns mycket inom politiken som skulle bli ändå bättre om man tänkte lite mer på ett och annat runtomkring. Hur tror ni det är med könsfördelniungen i Europarådets kongress?

Bilden ovan kanske ger en liten vink om könsfördelningen. Om detta ska jag återkomma i ett särskilt inlägg. Men nu vill jag visa att det för övrigt är ett mycket vackert hus, som Europarådets kongress har sina möten i.

Det finns konst inne och konst ute.

I veckan som gick var det vårens möte i Europarådets kongress i Strasbourg. Europarådets huvuduppgifter är mänskliga rättigheter och utvecklingen av demokrati i medlemsländerna. Det är Europarådets 47 medlemsländer som träffas och den här gången diskuterades bland annat romernas svåra och fullständigt oacceptabla situation i Europa. Inte heller Sverige kan slå sig för bröstet i denna fråga. Mer måste göras.

Förutom att delta i intressanta och viktiga diskussioner såg jag detta i Strasbourg.

Hängande grönt

Just nu slår magnolian ut

Han citerade den konstnärliga ledaren på Orionteatern Stina Oscarsson:
Vi håller på att förvandlas till de framtidens människor som vet priset på allt men inte värdet av något.

Han fortsatte med sina egna ord:

I synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar och att kunna se livet med andras ögon, framträder skillnaden i människosyn som tydligast.

Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra.

Detta kommer från inledningen i Håkan Juholts första politiska tal efter att ha blivit vald till Socialdemokraternas partiledare. Hörde ni? Jag blev så lycklig!

”Det känns som jag åker ner i en källare”, brukade mamma säga om sin yrsel eller vad vi ska kalla det. Jag har ärvt det. Vissa kvällar känns det som total ommöblering i skallen. Inte den vanliga fritt-fall-känslan, utan mer. Obehagligt är det, men jag tränar ett positivt förhållningssätt. I natt drömde jag:

Mamma och jag har samma hissentreprenör och den är verkligen inte bra. Gång på gång åker hissen ända ner i källaren, fast man inte har tryckt på hissknappen. Det är inte bra …

Min blogg kommer nu att vila några dagar. På återhörande!

Ur ”Gunnar” av Bob Hansson.

”Harar var vanligare förr. Harar är bra djur. De tar rejäla hopp och rejäla kliv och rejäla tag. Harar försöker inte låtsas att de är vad de inte är. När harar bli rädda burrar de inte upp pälsen för att se större ut än vad de faktiskt är. De skaffar inte heller kärnvapen. De skuttar helt enkelt därifrån och inte mer med det.”

Varje gång J och jag väntade ett nytt barn, gick mamma till något ”silver-loppis” och köpte en udda  silversked. När barnet kommit, graverade hon in det nya namnet i skeden. Det var nog meningen att våra nu vuxna barn skulle ha skeden som de ätit med som små, med sig in i sitt eget vuxenhem. Men jag höll på skedarna och nu har jag fem vackra silverskedar i min kökslåda.

Varje morgon väljer jag omsorgsfullt vem jag ska äta frukost med. Vilket av våra ”barn” vill jag ha sällskap med idag? Vem vill jag särskilt mycket dela glädje eller oro med, vem längtar jag mest efter just nu?

Den senaste tiden är det mest en enda av de fem skedarna som varit aktuell. Den har jobbat hårt nu. Den har levererat många skeder Onakafil med ingefära och rågfras på toppen. Det är förstås japansonens sked jag pratar om.

Den 21 november 1958 skrev jag i min dagbok, i grönt skinn med guldkanter och lås:

”Jag förstår att andra kan finns tjusning i att skriva dagbok var dag. Men inte jag. Jag skriver när jag vill skriva. Jag vill bli författarinna. Jag ville så gärna bli berömd, men det kan jag naturligtvis inte bli. Men jag vill skriva. Skriva något riktigt bra. Jag vill skriva, men jag kommer mig inte för. Jag har inget bra ämne. Skulle jag kanske skriva om mig själv?”

Det är bråda tider nu. Det enda jag vet idag är att jag inte har 53 år till på mig och att jag nu faktiskt har kommit på något bra att skriva om.

För att bli påmind om att vi inte är ensamma i våra skrivdrömmar, köpte min dotter H och jag en vandringstavla. Den vandrar nu mellan våra tangentbord, några månader hos mig och några månader hos dig. Det är Birgitta Stenberg som ropar till oss: Hjälp! Jag vill bara skriva!